Min Svarta Blogg

Jag tänkte på Dig idag.
Och jag kände mig besviken. Besviken för att jag lät dig komma in i mina tankar igen.
Jag tänkte på vår första kyss och på våra glada stunder, på de få lyckliga månader som vi hade.
Men ju mer jag tänkte, ju mer log jag inom mig själv.
Jag saknar dig inte, men jag tänker på dig.
Minnen är något underbart, något som skall påminna oss om varför vi kände så som vi gjorde i just det ögoblicket.
Du gjorde mig lycklig, det kommer jag ihåg. Du lärde mig att uppskatta, att sakna, att vara rädd.
Du lärde mig att älska.
Du lärde mig för- och nackdelarna med kärlek.
Det är inget som man kommer att sakna, men något som man kommer att bära med sig livet ut.
Något som man kommer att tänka tillbaka till när man är 40 år, gift och har barn.

"När min dotter en dag kommer gråtande och frågar "varför är kärlek så svårt, mamma?",
så kommer jag att berätta om dig.
Då kommer jag att berätta om dom lyckligaste månaderna i mitt liv.
Jag kommer att berätta hur svår verkligheten är, och att kärlek inte kan övervinna allt.
Jag kommer att berätta om hur vi träffades, och om hur det tog slut.
Allt roliga som vi gjorde, och alla tårar som vi grät.
Och när jag berättar det här, så kommer att jag känna hur jag fortfarande önskar att vi bara hade varit starkare."

- Var de enda ord som jag kunde skriva dagen det blev såhär. Och jag menar det fortfarande.
Det är som att resa till ett annat land, för att sedan återvända hem.
Hur lång tid det än har gått sen vi sågs sist, Hur lite vi än saknar det, så kommer vi alltid att bära med oss upplevelserna som det gav oss.
Jag kommer alltid att tänka tillbaka, jag kommer alltid att komma ihåg.
För minnena har vi alltid kvar, och jag kommer aldrig att hata dig för det.