Min Svarta Blogg

Jag hatar suckarna.
För varje djupt andetag du drar in,
känner jag hur din negativa energi följer med ut igen och förpestar vår luft.
Jag hatar hur de låter.
Sättet som du utför de på får en att undra om hela världen rasar samman,
så som du gjorde för så länge sedan.
Jag hatar när du överdramatiserar.
Jag hatar hur du gång på gång låtsas vara drottning över världen och behandlar oss som dina slavar, födda att utföra varenda order.
Jag hatar hur du alltid skall ta allt som en förolämpning,
endast för att leka sårad och få oss att krypande kyssa dina fötter som ursäkt.
Jag hatar att du vet mina punkter.
De punkter som endast släpper löst ett monster som i uppgift har att förstöra allt som står i ens väg.
Jag hatar att du kan få ilskan att växa inom mig.
Ilskan, som du vet är för stor för mig att kontrollera.
Ilskan, som får dörrar att gå sönder och tidningar att flyga.
Det jag hatar mest är hur du tittar på mig efteråt.
Hur du tittar på mig med den blicken.
Blicken som är blank och falsk, den som endast lägger den hemska skulden på mig och utsätter dig för att vara det oskyldiga offret. Den som än en gång låser in monstret bakom dess galler och lämnar mig tittandes på skadorna. Den blick som än en gång ger mig dåligt samvete och får tårarna att falla ner på kinderna.

Jag hatar din lek. Den lek som alltid börjar likadant för att sluta på det sätt den alltid kommer att sluta på.