Min Svarta Blogg

God Morgon.
Idag är det mycket som skall fixas inför den stora dagen imorgon.
Nyår skall tillbringas med alla nära och kära och deras nära och kära..
Stort skall det bli, och roligt.

Men Sofie som förbereder allt är stressad, nervös och rädd.
Det är fortfarande mycket kvar att stå i.
Men en nyår som vi alla kommer att minnas, det skall det bli.

Idag är Sofie ledig.
Då kan det ju inte hjälpas att först handla lite på mellandagsrean för att sedan gå ut. Så just nu gör Neja och jag vid oss för att strax ta bussen iväg. Det var på tiden tycker jag, som inte har varit ute på evigheter.

Nu är de nya kläderna påtagna, spriten framtagen och nattens sovplats fixad.
Nu är jag redo.

När maten du äter inte längre mättar din hunger,
och när all världens vatten inte kan släcka din törst.
När all beröring inte släcker ditt begär,
och när även den bästa kärlek inte kan bota din ensamhet.
När hjärtats hårda tankar inte har någonstans att ta vägen utom ditt huvud,
och när känslorna kryper längs med ryggraden.
När all lycka inte går att njuta av och den lekfulla fantasin har försvunnit.
När inte ens solens ljus får mörkret att försvinna, vad finns då kvar?

När letandet efter tillfredsställelsen har upphört och hoppet om liv är det sista som lämnar kroppen,
vad finns då kvar?

Julmaten är otrolig.
Och det var mina goda "Snöbollskakor" också.
Mätt och rund är jag nu..

Sofie : Älskling, vad ska jag få i julklapp?
Dan : Men det kan jag inte säga.
Sofie : Men jooo, säg! Jag vill veta.
Dan : Okej, en resa till månen.
Sofie : Aw.. vad gulligt sagt.
Dan : En enkel biljett...

Jag är omgiven av så många älskvärda män.

Just nu är jag hos Dan och invaderar hans dator. Vi skall strax ta bussen till Burger King för att börja jobba. Underbart. Igår var det icke en lugn stund på grund av alla julshoppande människor, och denna dag kommer nog inte bli så mycket bättre. Jag hatar sådana dagar. Jag kan lixom inte tillbringa lika mycket tid med min kära vän, glassmaskinen, då.

Sofie och hennes bröder, Carl och Totte, bakar pepparkakor när Sofie skall säga någonting.

Sofie : Jo.. Ehm.. Vad skulle jag nu säga?
Totte : Att du är gravid.
Sofie : Men va? Nej, jag är inte gravid.
Carl : Men du ser ut som om du är gravid.

You got to love them.

Mina bröder påstår att de har kommit på hela min kärleksprocess.
Killar blir tillsammans med mig på grund av att de avgudar mina bröder, och gör slut med mig på grund av att de inte kan stå ut med mig.

Det hade varit deras anledningar i alla fall, menar dem.

Pizza, något som just nu fyller min mage.
Jag hatar mättnadskänslan. Den känsla som förstorar hela magen och får maten att vilja komma ut från fel håll.
Tänk vad bra det hade kunnat vara utan denna känsla.
Man hade lixom kunnat bli tjock utan att lida.

Och vem vill inte det.

Exakt nu sitter jag framför mina småbröders dator iförd mammas förkläde, redo för att baka.
Det blir pepparkakor, kola och Leilas "snöbolllskakor".
Gissa vem som kommer att äta upp halva degen? Det är lite av grejen med att baka tycker jag, äta degen.

Snart kommer dessutom Dan för att träffa min hemska familj för första gången.
Spännande.
Men vem är egentligen denna mysteriska Dan som har dykt upp här och där i mina blogginlägg?
Det är Sofies hemliga pojkvän från Burger King. Absolut.
Kan ni tänka er det romantiska ögonblicket då vi såg varandra för första gången? Det var på Burger King. Mer romantiskt än så kan det nästan inte bli.

Men nu måste jag bege mig till köket för att äta pepparkaksdeg.
Vi vill ju inte att någon skall hinna göra det före mig.

Vet ni vad jag har fått?
En julklapp från Burger King.
Vill ni veta vad?
Godis. Massvis av godis. En hel jäkla korg med julchoklad.

Som om det inte räcker med att de inprincip tvingar oss att äta där varje dag och gå upp flera kilo i vikt. Nej, nu ger de oss godis så vi kan rulla fram längs med kassorna. Men jag, som älskar godis, blev i alla fall överlycklig. Det blev dessvärre inte Dan som bestämde sig för att ge sin korg till mig. Mer till mig och fler kilo att gå upp tänker jag..

Jag bara älskar julen.

Min Fredag ;

- Städa
- Julpynta
- Träna
- Träffa Sara cirka 30 minuter
- Jobba 16-20
- Myskrök hos Micke.

Tycker att jag fick med det mesta som händer i mitt liv på en och samma dag. Rätt proffsigt.

HEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ !
Äntligen får jag uppleva lite av civilisationen!
För tro det eller ej, men mitt internet har kraschat... igen.
Nu sitter jag, efter några dagar av ångest, på pappas skruttna dator för att berätta att jag lever.

Min älskade sötenos dator är hos Dan.
Antingen så förstör han den mer eller faktiskt lyckas rädda den lilla del som är kvar av den. Vilket av det vet jag inte. Det får jag se till helgen då den förhoppningsvis kommer att infinna sig på mitt rum igen, precis där den skall vara.

Det känns lite osäkert, mitt liv vilar i en mans händer. Det kan inte mer än sluta dåligt...

Måste bara meddela att idag är den första dagen på evigheter som jag har jeans på mig.
Men det känns ändå rätt... okej?

Idag skall Sofie på bio.
Tydligen finns det en film som heter "Body of lies" och den skall vi givetvis se.
Jag har absolut ingen aning om vad den handlar om eller vem som är med i den. Det enda jag vet är att jag skall träffa Linus, Linnéa och kära Dan på tåget till Lund. För mig är det lixom mer sällskapet som spelar roll än själva händelsen.

Själva filmen? Det får bli lite mer av en överraskning.

På min första sjukskrivna dag kunde jag bara inte sitta hemma.
Jag klarar inte av det. Det skriker i hela kroppen att jag vill tillbaka till jobbet, gå och träna eller bara göra något. Så jag drog mig ner till center syd där jag handlade några julklappar och fyndade även mina nyårsskor! 150 kronor! Tyckte det var lite av ett kap..

Jag lovar att jag skall lägga in min nyårs-outfit senare, men nu får ni nöja er med min julklänning som jag också fyndade!

Igår var Sofie på akuten.
Fast inte förrän efter hon hade spenderat 2 timmar på vårdcentralen.
Ni förstår att det är inte lätt att jobba på Burger King. Det kan faktiskt vara livsfarligt. Man kan tex halka i köket och trilla ner i fritösen eller fastna i broilern och bränna upp hela sin hand. Eller så kan man göra som jag gjorde, skära av halva nageln när man ska ta tomatskäraren.

Om jag ska vara ärlig förstår jag inte hur jag lyckades.
Jag vet bara att jag skulle flytta tomatskäraren så jag kunde ta tomaterna, hamnade fel med handen och lyckades dra ena fingret mot knivskaftet. Resten är lite mer tydligt. Efter att ha blodat ner hela Burger King blir jag skickad till vårdcentralen där de konstaterar, efter 2 timmars försök att stoppa blödandet, att jag måste till akuten i Lund. Där skulle jag få "bränna av blodkärlet" förklarar de. Gissa om jag blev rädd.

Så efter en bedövning, väl inne i lund, bränner de av blodkärlet som sprutade blod åt alla håll och kanter, och stackars pappa som var med mig blev så yr att han fick sätta sig ner. Men jag överlevde. Ett finger gör inget handikapp, eller hur?

Det hela slutar i alla fall med att jag är sjukskriven i en heeeeel vecka och måste gå på penicillin.
Underbart. Vad gör man inte för lite ledighet från jobbet?

Hur kommer det sig att man så enkelt kan uttrycka sina känslor till saker som egentligen inte är så viktiga? Att påstå att man älskar färgen rosa eller att man skulle kunna dö för en chokladboll är ingenting vi har svårt för, det är bara ord. Men varför är det då så svårt att kunna uttrycka sina innersta känslor om den person som ligger en närmast hjärtat?

Varför är det så i relationer att man i princip kan skrika ut orden "tycka om" 20 gånger i rad, men när det gäller ordet älska fastnar det i halsen och kan inte riktigt ges tillbaka på det sätt man önskar att man skulle kunna göra?

Det finns så mycket att säga, men jag låter bli. Jag lämnar er lika ovetande som jag själv är just nu. För när man yrar runt i en förvirrad värld är det svårt att verka klarsynt.

Det är tråkigt att vara sjuk.
Man får lixom inte göra någonting.

Min kväll ute i lördags blev som vanligt väldigt händelserik.
Det började med förfest hos Alexandras bror med endast töser. Där blev det mycket tjejsnack och flippande. Därefter stack vi till själva festen, som.. ehm.. nog var trevlig.
Jag vet inte. Det senaste jag minns är att jag vaknade upp i min älskade Dans säng.
Så kan det gå, och för min del går det så ofta. Lite för ofta.

Just nu sitter jag hemma, sjuk, och hoppas att jag inte har fått maginfluensa.

Lite bilder från förfesten ;

      

Igår fullföljde jag mitt löfte. Jag verkligen nästintill rullade hem från julbordet.
Men så går det när man skall följa pappas motto " Hellre spräcka tarmen än gynna krögar'n ".

Så alldeles strax skall jag bege mig ner till gymmet för att träna bort alla de extra kilon jag lade på mig igår. Därefter blir det en tripp in till La Malmö med Familjen för julklappshandling. För att avsluta dagen blir det givetvis en liten fest, då Sofie, Sara och Alexandra skall bege sig till en 20-års fest i Kävlinge. Trevligt.

Det är så min lördag ser ut.

När denna kväll är slut är det tänkt att jag skall rulla fram.
Jag skall nämligen på julbord. Och när det finns god mat som man får äta hur mycket man vill av brukar det bara sluta på ett sätt, Sofie spymätt.

Men vad ska man säga, mat är gott.

Idag har Sofie julpyntat sitt rum.
Japp, medan hon lyssnade på julmusik.
Fint blev det i alla fall. Nu skall bara julgardinerna fram som kronan på verket.

     

Idag är Sofie ledig.
Hur skall hon tillbringa sin lediga dag?
Genom att städa.
Hennes rum ser nämligen ut som ett bombnedslag.

Sedan skall hon bege sig till gymmet också. Något som hon inte har gjort på 2 veckor.

Idag diskuterade jag med en femåring om julkalendern på gymnastiken.
För två sekunder kände jag mig väldigt liten igen.

Fy. Jag känner mig sliten. Benen verker och jag är dundertrött. Ska ta och sova vilken minut som helst.
Kan ni gissa hur dags jag ska gå upp imorgon? 07.15.

Jag vill inte missa julkalendern.

Det är inte lätt. Efter år och år av förnedrande och skratt så har Trögo-Sara fått nog.
Hon bestämmer sig för att inte vara trög längre.
Så hon färgar håret, och hoppas på att smartheten skall komma med sin nya hårfärg.

Smart drag Sara, men vi känner dig bättre än så.

Det är när jag hittar Marabou-choklad i kylen och lyckas stänga kylskåpsdörren utan att ta en enda bit, som jag blir aningen stolt över mig själv.