Min Svarta Blogg

Vi sov länge den dagen.
Eller, han sov länge, jag kunde inte.
I mitt huvud kretsade för många tankar.
Men ändå så låg jag där, kände hur han tryckte sin bara kropp gentemot min.
Mitt huvud var begravt i hans stora famn och jag kände lukten av hans väldoftande, lena hud.
Jag tittade på den, för mig hade den alltid varit perfekt.
Perfekt något som jag hade inbillat mig att verkligheten var.
För mig hade verkligheten varit som en saga. En saga som skulle fortsätta i många år och bara kunde sluta lyckligt. Men jag antar att inte alla sagor kan vara långvariga, och att den någon gång måste ta slut.

När jag låg där, granskande hans sovande ansikte, undrade jag om det var sista gången jag skulle få se det.
En del av mig ville slå honom blodig, en annan del ville gå därifrån för att aldrig återvända.
Men jag gjorde ingenting, jag bara låg kvar, granskande hans sovande ansikte.

När jag gick därifrån, gav dörren ifrån sig ett oljud som den aldrig någonsin förr hade gjort.
Högt och ekande.
Den dagen lämnade jag mina minnen, jag lämnade dom där bredvid hans sovande ansikte.
Jag gick för att aldrig återvända.
En del av mig ville vända om, slita upp dörren och kedja fast mig i huset, krävande att få bli älskad.
Den andra delen ville springa därifrån, springa i från smärtan och hoppas att allt bara skulle bli ett vagt minne.
Men jag fortsatte bara gå, och lämnade Huset bakom mig.
Huset, som nu inte har blivit något annat än ett spökhus för mig.
Något som alltid kommer att hemsöka mig i mina drömmar, hoppandes att jag skall komma ihåg.
Jag kände hur jag hatade honom.
Inte för hur han har behandlat mig, inte för att han har sårat mig.
Utan för att han aldrig kommer att älska mig, på det sättet som jag en dag kanske hade kunnat älska honom.

Jag sa att jag inte såg en skymt av marken på många mils avstånd.
Det gjorde jag inte heller, för mig var den osynlig.
Men bara för att den var osynlig, betyder inte det att smällen mot marken inte gjorde lika ont.
Det var värre.
Chocken av att slå mot marken och känslan av att ha slutat falla, gör det hela obeskrivbart.


Jag kämpade mot verkligheten, jag kämpade mot mina tårar.
Men jag dog, jag dog tillsammans med hans känslor.
Han dog med sina ord, de där sista orden jag aldrig igen vill höra.
Sista sidan blev skriven, och det var så Sagan tog slut.

Jag brukar inte göra såhär, ägna ett helt inlägg för att förklara hur en person gör mig lycklig.
Men efter en rad av inlägg där jag endast har förnedrat honom så anser jag att det nästan är det enda rätta.

Det hela började en vecka då jag inte hade något speciellt för mig att göra.
Denna vecka spenderade jag i min kompis lägenhet med hans vänner.
Och en dag då jag, som så många andra gånger förut, kom till lägenheten var han där, Knas.
Det var så vi lärde känna varandra, en kväll med pirates of the caribean 2 och många försök att göra ringar när man röker vattenpipa. Kan det bli mer romantiskt ?
Om jag ska vara ärlig vet jag inte riktigt vad det var jag föll för.
Kanske var det hans omtänksamma sätt som bara skrek drömprins eller kanske var det hans urgulliga skratt som får honom att verka vara 10 år yngre.
Hur som helst så föll jag, och jag föll djupt. Om jag skall vara riktigt ärlig så faller jag fortfarande och jag ser inte en skymt av marken på många mil.
Jag har alltid trott att man måste kämpa med förhållande, kämpa med att hålla dem levande. Gång på gång trodde jag att man var tvungen att ändra sin personlighet, endast för att bli accepterad.
Men jag kan inte vara gladare över att veta att jag hade fel, och lika glad är jag över att vara accepterad precis som den jag är.


Så här sitter jag nu, förklarar mina känslor och varför jag känner som jag gör.
Här sitter jag nu, lycklig och kär samtidigt som jag vet att han tycker om mig, precis för den jag är.
Folk säger att man måste bli personlig någon gång och jag har precis öppnat en liten del av mitt hjärta.

Som förhoppningsvis mina två trogna läsare minns så skrev jag en födelsedagslista för rättså längesedan.
Där skrev jag då självklart allt jag önskade mig till min födelsedag och detta är vad jag har fått ;


- 4st chokladbollar av min kära Sara.

- Sex and the city-boxen

- En mobil


Jag fick dock inte en fettsugning, inte en bil med en chaufför till, inte ett tiopack kondomer.

Jag fick inte ens en uppblåsbar pojkvän..
Jag fick en riktig istället, sen är ju frågan om det är så mycket bättre ?

Är du trött på skolan?
Vill du inte att ditt lov skall sluta riktigt än?
Vill du njuta av din ledighet lite till?

Det vill jag.
Därför är jag så himla glad över att mina bröder har maginfluensa !
Snart är det min tuuur...

Under en diskussion runt matbordet.


Sofie : Ni hade sex första dejten väl mamma och pappa?
Pappa : Nej...
Sofie : Jo det hade ni.
Mamma : Mjä, det var egentligen ingen dejt.
Pappa : Vi hade ju faktiskt träffats innan eftersom vi gick i samma klass på universitetet.
Mamma : Ja, jag vet inte vad han föll för. Kanske min röda tröja, mina blåa jeans och mina röda lackskor..
Sös : Ja inte kunde det ha varit personligheten i alla fall.


Vi älskar varandra i vår familj.

Vad kan jag skriva om ?
Skall jag förklara hur känslorna som fyller min kropp får mitt hjärta att frysa till is?
Eller om det förflutna som gång på gång tar plats i mitt medvetna?
Skall jag förklara hur kylan skrämmer mig?
Hur den får mig att vilja avdunsta allt jag känner till en plats långt härifrån..

Det förflutna, något som jag har raderat ur mitt liv.
Något som gång på gång kommer upp igen, såfort jag hamnar i en liknande situation.
Att bli rädd, att vilja låsa in sig på sitt rum i mörkret tills allting är bortglömt.
Det finns inget som kallas feghet i världen jag lever i, det finns bara rädsla.
Rädsla för att den iskalla kylan skall utsätta mitt hjärta för smärta.
Tveksamheten börjar växa inuti mitt huvud.
Att vilja fly och rädda sig själv börjar bli ett faktum.
Hoppet om att det finns något som kallas lycka börjar försvinna.
Och tusen böner om att skona mitt liv börjar vidta.

Att söka förstående men inte finna något, får rädslan att öka.
Att be om hjälp men bli utelämnad, får smärtan att knacka hårdare på min dörr.