Min Svarta Blogg

Jag har alltid sagt att Ensamhet är den värsta känslan som finns.
Att känna sig ensam har, för mig, alltid setts som ett mörker som fräter inpå ens själ.
Men att tro på något, verkligen satsa sitt hjärta för att man tror på något,
och sedan upptäcka att sanningen aldrig har varit ett faktum, har blivit så mycket värre för mig.
Att inse. Inse att man har blivit förd bakom ljuset och samtidigt få se sitt hjärta bli pålat av en rostig spik utan att kunna göra något åt det.
Det är exakt så det känns när man förlorar sitt hjärta i ett oärligt spel.
Alla tycker vi att kärleken är underbarast när den är ny. Ny och spännande.
Men efter att ha sett den oärliga kärlekens konsekvenser vill man inte alltid försöka på nytt.
När man väl har fått tillbaka sin ovärdeliga ägodel och tillslut lyckats plåstra ihop det, så vill man inget annat än att behålla det i bra skick. Man låser in det och behåller nyckeln för sig själv.
Hjärtat kommer för alltid ägas av en själv och man låter ingen annan komma i närheten av det.