Min Svarta Blogg

Jag känner mig själv.
Jag kan tycka oerhört bra om en människa som jag är tillsammans med. Tycka att inget är fel överhuvudtaget. Men det här spelar plötsligt ingen roll så fort han säger de magiska orden, "Det är slut".
Med bara de tre orden vänds hela min inställning och jag kan längre inte se något bra i den person jag en gång varit kär i. Däremot fylls jag av medlidande för en person som jag precis har dumpat, jag önskar inget annat än det bästa och hoppas att man kan förbli vänner.

Vad är det som gör att man hatar den person som lämnar en, medan man å andra sidan skulle kunna tänka sig vänskap med den person som man lämnar?
När en person lämnar en känner man sig oftast förudmjukad och sviken.
Besviken för att den framtid man hade blivit lovad aldrig skulle bli av.
Man vill inte heller bli påmind om denna händelse, inte heller bli påmind om de minnen som man har haft tillsammans.
Är det egentligen så att man på grund av förudmjukelse undviker personen för att skonas från minnen man aldrig vill bli påmind om igen?

Självklart har känslor en spelande roll i detta faktum.
Personen som blir lämnad har oftast känslor kvar, tillskillnad från personen som lämnar.
Men om det inte skulle fungera på grund av olika företeelser och personen som lämnar fortfarande har känslor, skulle den må bättre av tanken att det var den som bröt upp och komma över händelsen fortare?
Är det så att vi egentligen blir mest sårade av förudmjukelsen och tanken på att vi inte duger till, än att personen som vi älskar inte känner detsamma för oss längre ?
Är det så att personen som har lämnat inte har blivit förudmjukad och sviken på samma sätt och därför lättare kan tänka sig vänskap än den person som blivit lämnad ?


För att påverka vår inställning till en framtida vänskap, handlar frågan egentligen endast om att dumpa eller att bli dumpad?