Kärlekens kretslopp.
Det som ligger högst uppe på min lista för diskussioner just nu är relationer.
På ett eller annat sätt har vi relationer till alla i vår omkrets, våra föräldrar, våra vänner, pojk/flickvän.
Även om vi tycker om människorna på olika sätt så är det fortfarande relationer, och det verkar som vart vi än vänder oss i världen så blir vi inte av med dem.
Det samma gäller förhållande.
Vi kan gå runt, lyckliga och singlar, trivandes med våra liv tills vi en dag möter någon vi fastnar för.
Människan är en optimistisk varelse som tycker om att ta risker.
Vi vet om att vi antagligen kommer att bli sårade, men ändå ger vi oss in i leken.
Efter en tid, lång eller kort, står vi där med ett krossat hjärta undrandes varför vi var så naiva och dumma.
Men naiva och dumma som vi är, gör vi om samma sak en tid senare.
Vad är det som gör att vi ständigt orkar ta nya risker och gång på gång satsar vårt hjärta i ett spel som vi vet förr eller senare kommer att sluta ?
Är kärlek inte något annat än ett oändligt kretslopp, eller kommer vi någon gång fastna i vår kärlekssituation och aldrig mer behöva utsätta oss själva för en risk igen ?
Tanken på att kärlek inte är något annat än ett kretslopp får det hela att verka mindre romantiskt.
Men romantiskt eller inte, så är det fortfarande verkligheten vi pratar om.
Om man reflekterar till religonen Hinduismen, så antar jag att kärleken är den odödliga själen som går vidare från kropp till kropp. Men är då vårt mål, precis som hinduernas, att lyckas komma ur vårt kretslopp och en gång för alla sluta återfödas eller är tanken på återfödelse och en andra kärlek för overklig för att vara sann ?
Är prinsessdrömmen om en enda och äkta kärlek för bra för att bli verklighet ?
det är nog inte för bra för verkligheten,
bara något JÄVLIGT sällsynt.
lite hopp måste man ju ha :)
Naiva och dumma är vi väl inte? Iaf inte dumma.
Människan är smart för att våga ta risker, visst förlorar vi, visst kör vi på igen. Men vi utvecklas alltid för det bättre? Tillslut så kanske man möter en person som är inte helt perfekt, och plötsligt efter år tal av misslyckade realtioner förstår man varför ordet kompromiss finns.
Ingen är perfekt och ingen vill nog ha nån som är perfekt.
Största anledningen till varför relationer aldrig håller, då snackar jag också om vänskap och sådant, är för att man växer, man ändras, och ibland så blir det en sån förändring att man inte passar ihop längre.
Kärlek är biologiskt och det är också utveckling.
Äkta kärlek för bra för att vara sann?
Det tror jag inte. Det beror på hur du definerar "äkta kärlek". Jag definerar det nog inte likadant som du. Så jag säger att jag fått uppleva "äkta kärlek" - hur som hellst så är det alltid bra i början men hemsk i slutet.
