Min Svarta Blogg

Någonting som jag hatar är hur man, vid olika tillfällen, får en viss status eller en roll som man måste spela. Vissa blir klassens clown och andra kompisarnas drivmaskin, och detta är någonting som de blir "stämplade" till. Men det är inte alltid man får den roll som matchar ihop med sin egentliga personlighet och därför spelar man ständigt en pjäs för de människor man egentligen skall känna på djupet.

När jag var liten fanns det tillfällen då mina åsikter inte stämdes överens med mina klasskamraters och jag ansågs då vara "konstig". Jag var konstig därför att jag inte smälte in i mängden. Detta satte självklart ett spår hos mig, rädslan för att inte tycka samma sak som andra och rädslan för att inte kunna smälta in blev nu ett faktum.

Jag vet om att man inte skall rätta sig efter andras åsikter och jag har fått höra att man skall göra vad man själv vill. Men jag är nog inte den ända som säger att "provet var skitsvårt" och "ja den läraren är verkligen dum i huvudet" bara för att slippa bevisa att man tycker annorlunda än andra. Man säger hellre saker som man själv anser sig vara konstiga och blir accepterad än att säga någonting som man själv anser är sant men för andra vara korkat. För då står man där, ensam, med sina egna åsikter och förbannar dom för att de finns. Ångesten växer och känslan att vara obetydlig skär i hjärtat.

För alla är vi människor och alla är vi inte likadana. Varför då inte ta hänsyn till varandra och släppa in dom i gemenskapen? För vissa blir sårade av att någon skrattar på deras redovisning, vissa hatar att höra att man tänker konstigt och alla vill vi kunna känna oss jämlika. Alla har vi hjärtan och att behålla dem hela, utan skrapsår och ärr, är nog någonting som vi alla strävar efter.

Idag har jag jobbat för första gången på mitt nya jobb.
Jag svettades och slet, svarade i telefon och knappade på kassan, tog beställningar och tog betalt.. Mitt framtida liv, Sofie - pizzabagaren. Jag kan riktigt se det framför mig.

En ljus framtid och många extra kilon väntar på mig på Lödde Pizzeria.

Nä snart får jag flipp på er. Är det kommentarstrejk eller?

Som nagelbitare blir jag faktiskt stolt när jag låtit mina naglar växa mer än en millimeter. Därför blir jag också inte bara besviken utan jävligt förbannad när man låtit bli att bita på naglarna i flera dagar bara för att de skall vara hyffsat långa till balen och de sedan knäcks!

Fy fan vad dålig kvalité säger jag bara!
Jag tänker fortsätta med mitt nagelbitande.

Är det inte för jävligt när man för en gångs skull gör uppgifterna som man fått i läxa till den dagen då de skall vara inlämnade, och sedan inte behöver redovisa dom?
Jag har alltså slösat bort min dyrbara tid på ingenting.

Nej, det var droppen. Gud vill inte att jag skall göra mina läxor.

Ja, alla kan vi inte vara normala.

Vid ett besök hos Mormor och Morfar.


Morfar gnäller vid matbordet.
Morfar : Ååh, det är så synd om mig! Jag har sovit så dåligt inatt, åååh!
Mormor : Sluta gnäll med dig och tänk på mig som har opererat min höft och fött barn! Inte gnäller jag för det.
Morfar : Pyttsan! Att föda barn är väl ingenting! Att GÖRA dem däremot, DET är jobbigt det!

Ursäkta mig, men får man prata så när man är över 40?

Något som riktigt går mig på nerverna är när människor är så pass tävlingslystna att de gör allt för att vinna bara för att de vet att de redan har förlorat.