Min Svarta Blogg

När man träffar en kille tar det, för många, sällan fler än tre dejtar innan man bestämmer sig för att dela en natt tillsammans. Under den natten skriver man en liten del av sin historia. Killen är inte längre den okända som alltid hängde vid busshållsplatsen, utan plötsligt har han hamnat på en av ditt livs listor och går inte att sudda ut. Men hur kommer det sig att vi så enkelt kan låta män komma in i oss, men har svårare för att låta dem komma inpå oss?

På något sätt har det blivit så mycket lättare att blotta sin kropp än vad det är att blotta sitt inre. För dagen efter kan vi åter igen täcka oss med kläder för att skymma vår utstickande mage, precis som om den aldrig har varit där. Men vad skulle vi ha för att täcka de brister av vårt inre som vi har visat?
Om vi låter dem lära känna oss, låter dem komma in under ytan och se vilka vi verkligen är, blir vi sårbara. Tanken på att de inte skall tycka om vad de ser skapar en rädsla. Därför sover man med sminket på och fortsätter spela sina små roller. Men hur kan de tycka om oss för dem vi är, om vi inte låter dem veta vilka vi verkligen är? Varför är det så svårt att bara vara sig själv?

Man klagar och gnäller över tanken på att de inte vill dela med sig av sitt förflutna, över att de har hemlighetsstämplat sitt privatliv. På så vis låter de oss inte komma dem tillräckligt nära på det sätt som vi vill. Men med vår ytlighet, konsten att leka svårflirtad och små roller, får det mig att undra; Är vi verkligen så mycket bättre?