Min Svarta Blogg

Här sitter jag, inåst i mitt rum iklädd mina pyamasbyxor och tycker synd om mig själv. Man tycker synd om sig själv för något som man så lätt kan sätta stopp för. Det räcker med att sätta ner foten och börja gå på rätt väg mot ett välmående.
Men helt plötsligt känns det som att visa sig för allmänheten inte längre är ett alternativ. Istället fryser man till is framför spegeln för att kriticera minsta detalj. Ju mer man fortsätter att stirra desto sämre blir det. Man hatar tankarna och man hatar att man tänker dem om sig själv. Men det man hatar mest är att man så enkelt, så lätt kan stoppa det, men man har inte kraft till det. Man har inte den självkontrollen. Men man vill rädda sig, rädda sig från sig själv.

För i slutändan handlar det inte om att bli älskad av andra, utan att bli älskad av sig själv.