När rädslan är verklig.


Något som skrämmer mig.
En rädsla. En mardröm som man bara vill skaka bort från sitt huvud och återigen vakna upp från. Andra är rädd för spindlar som man kan krossa, spöken som man kan intala sig inte finns eller känslan över att vara ensam och håller sig därför ständigt i folksamlingar.

Jag är rädd för livet.
Inte livet i sig och dess underbara natur. Inte livet i känslor med konsten att bli kär, arg eller besviken. Nej, inte ens livet som omsvärmas av människor, utmaningar och arbete. Utan livet i tid. Känslan att kunna ha roligt och samtidigt veta att du aldrig igen kan komma tillbaka till samma tidpunkt. Känslan över att inte veta var man befinner sig om tio år eller om man är nöjd med det som blivit. Känslan över att veta att någongång kommer allt ta slut och du får aldrig mer uppleva just det, livet.

Skillnaden mellan min rädsla och andras är att min är verklig. Du kan få en äcklig, liten spindel att försvinna och du kan intala dig själv att spöken inte finns eftersom du inte har några bevis. Men finns det någon som kan övertyga mig om att jag aldrig kommer att begå någon handling jag inte ångrar och inte kunna göra det ogjort, eller att mitt liv aldrig kommer att gå mot ett slut? Människor säger att man skall leva i nuet och fånga dagen, att man inte skall tänka på framtiden. Men om just framtiden, som existerar varje minut av dagen, är rädslan, hur skall jag då kunna lägga den åt sidan? Hur skall jag någonsin göra mig av med rädslan för livet när jag varje dag gör just det, lever? Någonstans kanske man kan inse att man inte besegrar sin rädsla genom att göra sig av med den. Utan genom att leva med den.

Och vad kan vara enklare att leva med om inte livet?

Kommentarer

Kommentera inlägget här


Kom ihåg mig?






Trackback
RSS 2.0