Min Svarta Blogg

På min födelsedag brukar min morfar sjunga för mig.
Självklart sjunger han "Ja må hon leva.." som alla andra. Men min morfar kan även andra sånger. Sånger som man inte fick lära sig på dagis och sånger som jag, även om jag hört dem så många gånger, aldrig helt kommer ihåg.

I vår släkt är födelsedagar viktiga. Man får helt själv bestämma vilken mat man vill ha, vilken tårta och till och med vilka sånger. För på min födelsedag är det min dag, och jag får ha min dag precis som jag vill ha den. Därför brukar alltid morfar, när jag frågar honom snällt, sjunga den sång jag vill höra. Varje år väljer jag samma sång. En sång om en tvål. Inte för att den egentligen är världens bästa sång, utan för att jag förknippar den med morfar. Den är rolig men jag kommer aldrig helt, även hur mycket jag försöker, ihåg texten. I min värld är det bara morfar som kan den, och sången skall inte sjungas av någon annan än honom.

På lördag är det dags för mitt släktkalas. Jag har fyllt tjugo, och hela släkten vill komma för att fira mig, precis som jag hade kommit för att fira någon annan. Men sången kommer inte att sjungas denna gång. Så länge morfar inte kan vara där för att sjunga den nöjer jag mig med andra sånger. Men jag känner mig ändå inte tom. Nej, för jag vet att nästa år, när jag fyller 21, kommer morfar att finnas där och han kommer att vilja sjunga precis den sång som jag alltid vill höra.