Min Svarta Blogg

Jag längtar till midsommarfirande med nära vänner, efter läskande drinkar dekorerade med paraply.
Jag längtar till Stockholm och min kusins centrala lägenhet.
Jag längtar efter korta klänningar och fräkniga ben. Till 25 gradiga dagar på stranden då jag får bära min nya bikini. Till långa grillkvällar som avslutas med brännboll. Efter sena sommarkyssar i nacken. Efter nattliga poolbadande.

Till semester, sol och grönt gräs.
Gud, vad jag längtar till sommaren.

Kroatien 09

 

Solen skiner inte och himlen är inte ett dugg blå.
Dessutom skall jag jobba. Sommar och semester nu, helst, tack.

Min kamera ville inte samarbeta med mig idag.
Ni får nöja er med lite suddiga bilder. Huvudsaken är att ni ser min nya svarta klänning och min färgglada kofta. De skall nämligen med mig och Dan på fest ikväll då vi skall fira Anel och Malins födelsedagar. Vi får se hur mycket nöje Lund bjuder på idag.

 

På något konstigt sätt känner man sig alltid så fräsch när man är nyklippt. Underligt det där.

Om man sätter på sig nytumlade trosor känns det som att man kissat på sig.

Igår hade vi bunkrat upp ordentligt inför vår mysiga grillkväll. Sös, Daniel och Niclas ringde på dörren runt halv sex.

 

Sös hade bakat en riktig sommartårta!

 

Vi mumsade på lite jordgubbar och chips innan vi började grilla.

 

Vår kära Niclas!

 

Killarna började leka med grillen medan jag och Sös förberedde spetten.

 

Jag och Dan hade köpt en ihopfällbar grill! Endast 200 kr på Maxi.

 

Vi mös med dricka och prat medan vi väntade på att maten skulle bli klar.

 

Sedan flyttade vi in på balkongen.

 

Söstra mi.

 

Plötsligt började det ösregna och åska. Då var vi glada över att vi hann grilla.

 

Kvällen avslutades med Sös goda tårta, mer chips och lite choklad.

 

Då var vi så här glada! När klockan var runt ett åkte folket hem och jag och Dan somnade trötta och mätta. Det var en riktigt mysig fredag!

 

Det skall nog funka att grilla i detta väder!

Idag var det tänkt att vi skulle grilla. Men om detta ösregn inte förvandlas till sol innan kvällen blir det nog inte mycket av det. Då får vi använda får kära ugn istället! Vi får väl se om det går lika bra.

Snart cyklar vi ner till byn och skriver under kontraktet till vår nya lägenhet! Yey!

Kvällen får avslutas med en bild från Morfars begravning.
Den är lite dyster och rolig på samma gång.
Här står jag och min barndomsvän Joakim och pratar minnen. Det är få människor man håller så kärt som riktiga vänner.

Jag, på 1.67, och Joakim, på 2.04.

Jag vaknade till en strålande morgon och ville egentligen bara vara ute.

 

Men det fick bli att ta tåget till jobbet.

 

Efter en underhållande dag på jobbet fick jag och Dan sluta samtidigt och tog tåget hem igen.

 

Det var fortfarande fint väder ute.

 

Vi hade fått ett vykort från Ali och Alexandra som är i Tokyo. Jag vill också åka dit någon gång i livet. Tror att det verkligen skulle bli en upplevelse.

 

Senare bestämde vi oss för att springa ner till gymmet och träna lite.

 

Nu har vi precis ätit pasta med stekt ägg och är mätta och glada. Kvällen slutar antagligen med en film.

 

Det var min onsdag det!

Lön idag!
Mitt konto har saknat pengarna.
Idag klippte jag mig, storhandlade OCH hälsade på föräldrarna. Hann till och med köpa en bikini. En upptagen dag med lite pengaslösande.

Måste hålla i pengarna dock. Gör inte jag det så gör Dan det, på ett eller annat sätt. Varför är man inte miljonär nu igen?

Lundakarnevalen.

I fredags bestämde jag och några vänner oss för att hälsa på Lund och karnevalen. Vi började med lite fest och prat hos mig och Dan innan vi gav oss iväg.

 

Rebbe..

 

.. och Caroline var givetvis där.

 

Linus och Egoina gjorde oss sällskap!

 

Desirée och Dan-Banan.

 

Vi var söta.

 

Väl inne i Lund.

 

Min kamera gled runder lite.

 

Suddigt och fint!

 

 

Men det blev inte så mycket Karneval för oss. Vi bestämde oss för att äta kinamat och gå på en rockklubb istället.

 

På klubben fanns ett piano!

 

 

Jag och Rebbe försökte passa in, men det gick inte så bra. Efteråt tog vi tåget hem och jag var i säng kl 01. Morgonen efter gick jag upp klockan 05, lagom trött.

 

 

På lördagen ställde vi nämligen ut Nima. Här står Angelica och presenterar henne för domaren.

 

Och hon vann i sin grupp! Vackra kisekatt!

 

Nimas syster Lotta. Hon kom tvåa i sin grupp!

 

Här har vi en mycket trött kisekatt.

 

Det var så helgen såg ut. Nu blir det middag hos mamma och pappa!

 

Så här tillbringar Zoegas sina fredagar. Kanske inte bara fredagar i och för sig.

På måndag skriver vi under ett kontrakt.
Då blir vi ägare till en lägenhet på två rum och kök som skall vara färdigbyggd nästa vår. Jag kommer äntligen få flytta hem till Lödde igen. Även om det tar ett år innan jag gör det känner jag mig redan fullbordad på något sätt.

Detta firade jag och Dan med mat på Sibylla ute i värmen.

 

 

Dagen har kommit och det är soligt ute.
Men det är kanske det bästa ändå.

Det är en lång och tung dag imorgon.
Därför går jag nu och lägger mig.

God natt!

Imorgon är det begravning.
Jag vet inte hur det kommer att gå. Hur jag kommer att ta det, eller om sanningen sakta kommer att sjunka in efter. Jag har köpt min klänning, men jag vet inte om den duger. Kan någonting duga till morfars begravning? Kan någon klänning verkligen vara bra nog?

Ett sista farväl.
Det är därför vi går dit. För att förklara vår sorg och för att säga ett sista farväl. Men inget farväl duger för mig. Inga blommor kommer att vara tillräckligt fina. Ingen gravsten eller predikan. Inga tårar förklarar min tomhet. Inga ord eller tankar. Inget tar bort min känsla, min klump i magen. Ingen hand torkar mina tårar så som hans. Bara hans ord kan lindra min smärta. Bara hans försäkran att allt kommer att bli bra igen.

Hur kan detta sista farväl någonsin bli tillräckligt?
Jag hoppas det regnar imorgon. Himlen skall gråta så som jag. För ingen sol duger åt min älskade morfar.

Klockan är bara kvart över tolv och jag har redan hunnit diska, städa, springa ärenden och gjort vid mig. Det är otroligt vad man hinner göra saker om man bara går upp i tid. Senare blir det lunch och sedan jobb!

Som sagt skulle jag uppdatera om lördagens spelkväll idag. Men då alla mina bilder mystiskt har försvunnit från min kamera blir det inte så. Jag är arg. Fruktansvärt arg. Om någon person vill ta bort en bild på sig själv frågar man ju faktiskt om det, och försöker sig inte på det själv.

Men alla bilder är borta. Satan.
Kvällen var trevlig i alla fall. Det är allt ni behöver veta egentligen.

En söndag blir alldeles strax en måndag, och jag skall jobba. Bilder från lördagen kommer att visas imorgon. Just nu väntar sängen.

Förresten hatar jag att alla serie säsonger slutar med "cliff-hangers". Dötrist faktiskt. Jag är för nyfiken för sådana slut.

 

Nu säger jag och min kamera trevlig lördag! Först skall vi hämta Dan på Burger King, därefter blir det familjemiddag hos mamma och pappa och sedan Spelkväll!

Trevlig kväll!

Har precis duschat och sitter just nu och borstar tänderna med min rosa tandborste. Ikväll blir det spelkväll hos Carro. Dricka, kakor, spel och trevligt folk! Jag har en känsla att spelreglerna inte kommer att följas ju längre in på kvällen vi kommer.

Idag har Angelica varit här. Hon har hjälpt mig göra vid Nima inför kattutställningen. Vi plockade bort hennes döda hårstrån, badade henne och klippte klorna. Under tiden passade Dan Tova.

Redo för sandlådan!

 

Vi smygfotade lite från fönstret.

 

Sedan badade vi Nima! Hon tyckte inte om det, men gjorde ändå inte en fluga förnär. Inte ett enda rivsår fick vi.

 

Så kammar vi lite. Stackars, men duktig, kise.

 

Dessutom har vi äntligen kopplat in vår diskmaskin!

Nu är disk för hand endast ett minne blott!

 

Och det var min torsdag!

Vissa dagar går bra. Precis som ingenting har hänt.
Ibland kommer jag på mig själv att längta efter honom. Längta efter att få höra honom sjunga. Det är sådana dagar jag får påminna mig själv om att han inte längre finns. Bara för att ha en fot i verkligheten.

Andra dagar går sämre. Han finns vid varenda hörn, och påminner mig om allt han brukade göra. Han finns i vartenda kärleksfullt, äldre par jag ser och i varje sång som spelas på radion hör jag hans röst. Han finns i snapsflaskan som slås upp i glas efter glas. Han finns i varje minne, varje känsla, varje tår. Han fyller min kropp med kärlek, sorg och ilska. Men det är fortfarande inte verkligt och jag får fortsätta att påminna mig själv om hans excistens.

Allting är som en enda mardröm som jag varje dag ber om att få vakna upp ur. Jag vill att allting bara skall bli ett vagt minne och att vi kan fortsätta med våra liv, tillsammans med morfar. Han skall finnas där när jag gifter mig och får mitt första barn. Han skall hålla tal på mitt bröllop och lära min dotter snapsvisor hon sedan kommer att sjunga på dagis. Hon skulle fått uppleva min barndom. Hur perfekt den var, med honom.

Dåliga dagar vill jag skruva tillbaka tiden. Jag vill bära min midsommarklänning, sitta i morfars knä och fråga honom hur han blev blind på sitt ena ögat. Jag vill känna lukten av cigarettrök och kaffe när han sitter där under sin markis och berättar historien jag hört så många gånger förut.

Sådana dagar får jag påminna mig själv om sanningen, bara för att ha en fot i verkligheten.

Det ösregnar ute och jag måste gå till jobbet.
Det är sådana här dagar man bara vill krypa ner i soffan med täcke och titta på en film. Men, det får vänta till ikväll. Nu ropar det kalla vädret. Jag får åtminstonne använda mitt fina paraply!

Dan gör en macka med makrill på.

Sofie : Usch! Gud vad äckligt. Det luktar fis!
Dan : Fisk, Sofie. Du glömde K:et.

Vi har haft lite olika planer för denna söndag. Vi funderade på att laga en tre rätters middag men kände att orken inte riktigt fanns idag. Sofie känner sig krasslig. Kan inte bli sjuk nu. Nej, får inte bli sjuk nu!

Vi nöjde oss med mackor till kvällsmat i vilket fall som helst. Dan hade makrill på sina och jag gjorde en riktig äggmacka med räckor och kaviar! Till det, proviva och lite yoghurt. Det passade alldeles utmärkt idag. Nu blir det vindruvor!

Äntligen har blommorna börjat slå ut! Nu är det bara dags för det varma vädret att komma. Jag vill ha värme på riktigt nu!

 

"Jag har en present till dig i badrummet" sa Dan härom dagen. "Se om du hittar den!".
När jag gick in på badrummet hittade jag en magnet sittandes på badrumsväggen.
"Något till dina hårnålar!" förklarade Dan. "Så du inte tappar bort dem".

 

Hemsidan hittar ni HÄR!

Nu är jag så trött att jag bara kommer att slänga mig i soffan en kort stund för lite tv-tittande. Imorgon väntar jobbet. Båda två faktiskt. Det blir lite jobb på patienthotellet och lite på Burger King.

Men det är bra. Man skall känna att man lever, som man säger.

Det är konstigt egentligen. När man är hemma vill man bara hitta på något, och när man är bortrest är det alltid lika skönt att komma hem igen! Jag har haft två underbara dagar hos min kära mormor i Åhus. Även om allt känns lite tomt i det stora huset, hade hon och jag det väldigt mysigt. Jag älskar min mormor. Något så ofantligt mycket.

På Lunds station såg jag ett par turturduvor.

 

 

Väl inne i Kristianstad gick jag och mormor lite i affärer och besökte sjukhuset morfar låg på.

 

Hemma, hade mormor fått så otroligt många och fina blombuketter.

 

Annars åt vi mest hembakade kakor.

 

Älskade morfars dödsannons.

Då åker jag till Kristianstad för att vara med min älskade mormor. Jag kommer hem imorgonkväll igen. Men tills dess får ni ha det så bra!

Idag skall jag köpa en klänning.
I vanliga fall hade jag varit glad och längtat efter att få ta hem den i en kasse. Men inte idag. Begravningskläder är aldrig roligt att köpa.

Morfar hade inte velat att jag skulle köpt en ny klänning. Han hade sagt att jag skulle spara pengarna till annat. Men jag vill höra Morfars röst igen. Jag vill höra honom säga "Du har väl inte köpt en ny klänning nu igen, Sofie?" när jag ger kassörskan pengarna. Det kommer att vara den första klänning jag köpt sedan Morfar gick bort, och den sista han kommer att påpeka. Den sista klänning han kommer att skåda, vara med om och skratta åt. I mitt huvud i alla fall.

Sedan kommer klänningen att hänga där, i garderoben, och jag kommer alltid att komma ihåg den som klänningen jag bar när vi sa farväl till Morfar.

Då var man hemma. Vi sprang in på 48 minuter. En del av oss i alla fall, några sprang lite i förväg.

Men nu skall jag och min medalj i rosa snöre snart sova. Det är måndag idag trots allt.

Då är det snart dags för Vårruset, aka bloggruset, i Malmö!
Jag springer för "Team Egoina" och kommer att dö halvvägs.

Men så är livet. Vill man vara fin får man lida pin!

 

Nu är vi hemma från Mamma och Pappa.
Det blev god middag och humorgalan i uterummet i Strandbergarhuset.


Jag blev världsförälder och nu äter vi vindruvor! En riktig söndag det.

 

I sorgetider blir man arg. Arg och egoistisk.
Arg för att man aldrig fick spendera så mycket tid som man ville tillsammans. Arg för att världen är orättvis, för att den behandlar mig orättvist.

När jag satt i bilen på väg hem från sjukhuset bad jag för morfar.
Jag sa att om Gud skulle låta morfar leva, skulle jag bli präst och ägna mitt liv åt religion. Jag skulle uppskatta livet mer och aldrig ta någonting för givet. Men den natt morfar dog förrådde Gud mig. I mina ögon lyssnade han inte och lät morfar dö. Han tog honom från mig.

När jag blir som mest känslosam stänger jag av mig. Jag bryr mig inte om andra människor, vad jag säger eller glädje. Jag bryr mig bara om mig själv. Min lycka. Jag stänger ute allt, för ingen skall se mig gråta. Varför skulle jag gråta om ingenting har hänt? Det är så det får bli i mitt huvud, att ingenting har hänt.

Man säger att sorgens fem steg är förnekelse, vrede, förhandling, depression och accepterande. Med ilskan över att Gud tog morfar från mig, tiden som inte räckte till och människor som egentligen inte förstår hur man känner, antar jag att jag är på steg 2. Steg 5 ser ut att vara väldigt långt iväg härifrån.

Som sagt, Valborg blir alltid misslyckat.
Det började med att det regnade och jag glömde paraplyet när vi skulle åka in till Lund. Därefter hittade vi inte någon av våra vänner bland allt folk i statsparken. Det var dock väldigt trevligt när vi förfestade och åt tillsammans hemma hos mig och Dan. Därefter kom fler vänner och allt var trevligt. Men festen kom väl aldrig riktigt igång känner jag.

Men trevlig sällskap hade vi! Jag älskar mina vänner, de är de underbaraste som finns i hela världen.

Statsparken var full med folk. Det var första året jag var där, men tydligen är det ett jäkla drag varje år.

 

Jag och Caroline blev minsann blöta av allt regn.

 

Men vi försökte vara glada ändå..

 

.. och bestämde oss för att köpa lite godis istället.

 

Körsbärsträden hade äntligen slagit ut i blom!

 

Lite förfest!

 

Danisen.

 

Rebbe hade en för stor klänning.

 

Och sedan kom det folk!

 

 

 

"Den här bilden tänker jag behålla, för den blev bra på mig."

 

Vi fick för oss att vi skulle snusa.

 

 

 

Festen avslutades runt tolv. Men några hjärtevänner stannade kvar och vi diskuterade alla möjliga världsproblem till långt in på natten. Sedan blev det sänggång, och jag och Dan sov så gott!

Vi gråter oss till sömns inatt, jag och Dan.
Efter en lång kväll med intryckta känslor och spelande låter vi våra känslor rinna och vi gråter oss till sömns. Det finns inga ord som beskriver hur jag kommer att sakna Morfar sjunga "tvål-sången" på min födelsedag, eller hur han alltid påpekade att jag hade köpt nya klänningar. Nya klänningar, hur skall jag någonsin kunna köpa nya klänningar utan hans påpekande?

Hur skall ett släktkalas någonsin bli fyllt med sång och glädje igen, utan honom?
Hur skall min lägenhet någonsin få tavlor som aldrig hänger snett, utan honom?
Hur skall sommaren, åhus, våra liv någonsin bli detsamma?
Människor säger att man skall tänka på de goda minnena. Men tänk om det är just de minnen som gör ont?

Hur skall smärtan någonsin försvinna, utan honom?