Och jag, då?


I sorgetider blir man arg. Arg och egoistisk.
Arg för att man aldrig fick spendera så mycket tid som man ville tillsammans. Arg för att världen är orättvis, för att den behandlar mig orättvist.

När jag satt i bilen på väg hem från sjukhuset bad jag för morfar.
Jag sa att om Gud skulle låta morfar leva, skulle jag bli präst och ägna mitt liv åt religion. Jag skulle uppskatta livet mer och aldrig ta någonting för givet. Men den natt morfar dog förrådde Gud mig. I mina ögon lyssnade han inte och lät morfar dö. Han tog honom från mig.

När jag blir som mest känslosam stänger jag av mig. Jag bryr mig inte om andra människor, vad jag säger eller glädje. Jag bryr mig bara om mig själv. Min lycka. Jag stänger ute allt, för ingen skall se mig gråta. Varför skulle jag gråta om ingenting har hänt? Det är så det får bli i mitt huvud, att ingenting har hänt.

Man säger att sorgens fem steg är förnekelse, vrede, förhandling, depression och accepterande. Med ilskan över att Gud tog morfar från mig, tiden som inte räckte till och människor som egentligen inte förstår hur man känner, antar jag att jag är på steg 2. Steg 5 ser ut att vara väldigt långt iväg härifrån.

Kommentarer
Postat av: Egoina

<3

2010-05-03 @ 01:52:21
Postat av: Mamma

Älskling....Livet är inte rättvist.. :-((

2010-05-03 @ 13:50:47

Kommentera inlägget här


Kom ihåg mig?






Trackback
RSS 2.0