Min Svarta Blogg

Jag älskar barn.
Det gör jag verkligen. Jag skulle vilja ha tre stycken, minst en pojke och en flicka. Jag skulle älska dem mest i världen och skämma bort dem som bara mammor kan göra. Men på senare tid har bekanta och många i min ålder börjat skaffa barn. Vilket i sin tur är jätteroligt. Men när folk börjar titta menande på mig och ställer frågan "Är det inte dags för er att skaffa barn snart?", blir jag irriterad.

Jag har hört allt ifrån "Dan är ju faktiskt 27 år nu" till "Ni har ju faktiskt varit tillsammans ett tag". När jag sedan lugnt förklarar att jag först vill ha en utbildning, ett fast jobb, vara gift och skaffat hus innan jag börjar tänka på barn, får man bortförklarande höra "att sådant ordnar sig". Det gör det kanske för de som vill ha barn. Men det vill inte jag, inte nu.

Om jag skaffar barn nu vet jag att jag kommer få leva på BK-lön i resten av mitt liv. Jag kommer inte att orka plugga vidare och jag kommer aldrig ta mig tid att göra de saker som jag vill. Jag känner mig själv och det är sådant som jag skulle lägga på hyllan. Det finns för många platser jag vill se, för många klänningar jag vill köpa och för många fester jag vill gå på. Jag vill plugga, träffa nya människor, gå på fester hos folk jag knappt känner och somna när solen går upp. Just nu tar mina önskemål och behov så stor plats i mitt liv att det inte finns plats för någon annans. Förutom Dans förstås. Självklart har jag ingen aning om vad jag hade gjort om jag hade blivit gravid, här och nu. Det är sådant man får ta när det händer.

Men jag antar att jag bara vill leva mitt eget liv först, innan jag föder ett nytt till världen.