På grund av dig.

Jag vet att jag skriker på dig ibland, fast att jag egentligen inte är sur på dig. Du vet också, men har slutat att kommentera för du vet att jag blir ännu mer arg. Jag vet att du har fått stå ut med mig en del. Som när vi precis har haft pengar till hyran och tackar gud för jobb där man får mat, så har jag ändå kommit hem med kassar med klänningar som jag betalat med pengar som vi egentligen inte haft. Men jag har blivit bättre nu, det vet du om. Du är till och med lite stolt.

När jag har skrikit som högst på fester har du tittat på mig med en blick som säger att det är okej att vara osäker, du älskar mig ändå. Jag hatar att diska, och det vet du om. Kanske för att jag alltid har varit bortskämd och aldrig behövt göra mer än sätta tallriken på diskbänken. Men du hatar att rensa kattlådan och det gör ingenting, för jag har aldrig varit äckelmagad.

Du skrattar när jag tänker för lite och står ut när jag tänker för mycket. Du vet att ibland finns det inget mellanting och att allt brukar ordna sig ändå. Du vet att på vissa frågor vet jag redan svaret, men jag testar dig för att se om du kan dem med. Ibland är allt en gissningslek om klänningar och frisyrer, men så länge du bara håller med blir allt bra. Det vet du. Du vet till och med att jag behöver någon som kan alla svar på frågor jag inte ens har hört precis som du behöver någon som drar dig bort från datorn, ut till den riktiga världen.

Du har förlåtit mig när jag sagt och gjort dumma grejor och jag har förlåtit dig när du inte har gjort någonting. Men vi kompletterar varandra, det har du sagt. Och jag kan inte göra annat än att hålla med.

Kommentarer

Kommentera inlägget här


Kom ihåg mig?






Trackback
RSS 2.0