Min Svarta Blogg

"Nu kan jag göra precis vad jag vill och skapa mitt eget liv."

Jag hittade min egen stil, köpte hundra klänningar och älskade livet. Älskade mig. Jag färgade håret rött, sedan blont för att därefter färga tillbaka det till mörkt. Bara för att jag ville och trivdes med det. Jag var den personen som klädde upp mig en ledig dag, bara för att jag skulle till affären. Jag hade ett bra och stabilt självförtroende. Så mycket bättre än det man hade i gymnasiet.

Så börjar man högskolan och jag känner att man sakta men säkert förlorar en liten del av sig själv för varje dag som går. Mina klänningar får hänga i garderoben, jag har inte lust att färga håret och plötsligt har det gått flera diskussioner utan att jag har sagt ett ord. Den där känslan man brukade ha att man inte riktigt räcker till, smyger sig fram. Man känner att rösten inte blir hörd och vägrar räcka upp handen då man är rädd för att göra bort sig.

Arg, för att jag inte tillför någonting. Arg, för att jag har tappat bitar av mig själv. Bitar som är ytterst viktiga. Sedan när blev jag rädd för att göra bort mig? Jag älskar ju att göra bort mig! Jag älskar att få folk att skratta. Varför skulle andra människors självsäkerhet förstöra min? Det går ju inte ens ihop. Jag vet att jag är stark. Jag vet att jag kanske inte har koll på allt, men är villig att lära. Jag vet att om jag väl bestämmer mig för något, finns det ingen som kan hindra mig. Det här skall vara den bästa tiden i mitt liv, och jag går miste om allt. Endast för att jag hellre sitter där, tyst, längst bak i klassrummet än att göra bort mig och veta att jag försökt.

Ingen kan förstöra för mig så mycket som jag själv. Så är det ju bara och så får det absolut inte bli.