Idag står jag på mina knän.

Igår låg jag på botten. Jag ville bara lägga mig på badrumsgolvet, precis som Izzie i Grey's Anatomy, och inte resa mig förrän jag var redo. Idag har jag rest mig upp. Eller åtminstonne står jag på mina knän. Det är en konstig känsla, att ena sekunden tycka något är otroligt vackert och älska livet för att sedan andra sekunden titta sig i spegeln och tänka att det räcker nu, att livet inte bara kan vara så här hemskt.
Jag är peppad, sporrad som aldrig någonsin. Tänker att jag ska ta tag i min utbildning och bli den bästa projektledare som världen har skådat. Men plötsligt känner jag att det inte spelar någon roll, livet spelar oss ändå ett spratt i slutändan. Ser oss som marionetter som är roliga att leka med.
Idag är jag lite som en låt. En låt med en glad melodi men med sorgsen text. Lite så ungefär.

Kommentarer

Kommentera inlägget här


Kom ihåg mig?






Trackback
RSS 2.0