Att prata om dem man älskar.

Jag har precis lyssnat på ett utdrag ur Elsa Billgrens sommarprat. Hon pratar om sin bästa vän Caroline, som tog sitt liv när hon var 21 år gammal. Det är så fruktansvärt fint hur hon formulerar meningarna och det gör ont i hjärtat när jag lyssnar på det.
 
På något sätt relaterar jag till min morfar. Morfar är den viktigaste personen som jag någonsin har förlorat. Han fyllde mitt liv med glädje och skratt. Jag kommer ihåg en släktmiddag efter att han hade blivit sjuk. Han låg och vilade sig i soffan. Jag satt framför honom på knä och pratade om min och Dans nya lägenhet, vilka blommor vi hade köpt och att han snart måste komma och hälsa på. Jag började gråta och höll mina händer för ansiktet. Han tittade på mig och sa "Sofie, du får inte vara ledsen. För om du är ledsen så är jag ledsen.". Och så var det inte mer med det. Jag torkade tårarna från kinden, höll hans hand och bytte samtalsämne.
 
Men plötsligt en dag så fanns han inte längre. En av de viktigaste personerna i mitt liv hade försvunnit och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Hur jag skulle fortsätta eller hur vardagen skulle se ut nu, var för mig ofattbart. Det tog lång tid innan jag kunde börja prata om honom igen. Det tog lång tid innan det slutade hugga i mitt hjärta så fort jag nämde hans namn. Jag tryckte in alla känslor långt in i bröstet och försökte att glömma bort dem. Försökte att glömma bort honom.
 
Idag pratar jag om honom med glädje. Jag skrattar åt minnen och säger gärna hans namn mer än en gång per dag. För jag tycker att det är så himla viktigt att prata om dem man förlorat. Att prata om dem man älskar. För visst älskar jag honom, min fina älskade morfar, och för mig är det viktigt att han inte blir bortglömd.

Kommentarer
Postat av: M

Så fint du skriver, gumman!! Älskar dig!! :-)

2012-11-29 @ 14:20:42

Kommentera inlägget här


Kom ihåg mig?






Trackback
RSS 2.0