Min Svarta Blogg

Så sitter jag fastspänd. Jag är rak i ryggen och känner hur planet går fortare och fortare. Jag trycks tillbaka i sätet och plötsligt lämnar vi marken. Planet lyfter. Jag trycker din hand hårdare och mina händer är alldeles svettiga. När jag tittar ut ser jag hur allt blir mindre. Husen, träden och bilarna, allt blir bara mindre och mindre. "Upp, upp" mantrar jag för mig själv medan flygplanet skakar. "Snälla, upp bara".

 

Så planas det ut och just då känns det inte som att vi sitter i ett flygplan, flera tusen meter över marken. Istället känns det som att jag sitter i en buss på väg till skolan. Just då går det bra. Då släpper jag din hand, knäpper upp bältet och beställer te av personalen. Just då är inte händerna svettiga och hjärtat sitter inte i halsen. Medan jag dricker min andra kopp te tittar jag ut över molnen som nu föreställer ett landskap täckt av snö och skidbackar. De små husen syns inte till längre. Det finns inget som längre påminner om att man faktiskt är i luften och lämnade den trygga marken för över en timme sedan.

 

Så är det dags för landning. Jag knäpper fast mig och kniper återigen din hand. Planet flyger in i ett moln och plötsligt ser vi ingenting. Ingen sol, ingen mark och inga hus. Just då hade jag gjort vad som helst för att se ett par miniatyrhus, träd eller bilar. Just då hade jag velat se vad som helst, förutom en tjock vit dimma. Men efter ett gupp och en kraftig inbromsning är vi nere på marken igen. Precis som att vi alltid har varit det. Precis som att vi aldrig lämnade den överhuvudtaget. Då skrattar jag åt mig själv.

 

För vad var det som var så himla farligt egentligen?