Fem fakta.

Medan jag steker fem kilo kyckling och gör en stor bytta potatissallad så kan ni få läsa lite fakta om mig som ni kanske inte visste om. Jag skall vara mer social ikväll, lovar!
 
- Jag klöks väldigt ofta. Ni vet, när man hulkar men man kräker liksom inte? Jag klöks när jag borstar tänderna, när jag hostar, när jag tar tandtråd, när jag är hos tandläkaren. Ja, ofta. Tandläkaren säger att det är för att den lilla tappen som hänger ner i svalget (tror det kallas gomspenen) är känslig. Jag är aldrig rädd för att gå till tandläkaren, men det är alltid skitjobbigt när de skall ta de där röntgenbilderna och jag sitter där och klöks stup i kvarten.
 
- I mellannamn heter jag Mathina. Alltså mitt fullständiga namn är Sofie Mathina Strandberg. Jag är döpt efter min farfars mamma som hette Mathina Strandberg. Hon var en väldigt modern kvinna och var liksom inte alls en hemmafru som många var på den tiden. Hon var frisör och hade ett intresse för fotografering. Jag har för mig att hon gick bort när farfar endast var 14 år gammal, men är inte helt säker.
 
- När Carl och Christoffer föddes så blev jag tydligen väldigt besviken. Jag ville såååå gärna ha två småsystrar och det var inte alls lika roligt att få två småbröder. Jag var 5 år då och idag är jag ytterst tacksam över att det blev pojkar istället för flickor. En familj med fyra döttrar? Tänk det slagsmålet om badrummet alltså.
 
- Jag är absolut ingen kräsen person och äter nästan det mesta. Men något som jag totalt avskyr och tycker är extremt äckligt är makrill i tomatsås. Alltså jag förstår inte hur folk kan äta det?! Så otroligt äckligt. Det är ju inte ens varmt? Varför har man något som luktar kattmat på sin macka?? Varfööööör? Nej, blodkorv i all ära alltså.
 
- När vi skulle få Isa hade vi så himla svårt att komma på ett namn till henne. Dan ville att hon skulle heta Milo och jag var ganska osäker. Men så sa Neja en dag "Är inte Disa ett fint namn?" och då bara klickade det! "ISA!" utbrast jag, "Nej, Disa sa jag. Med D!" sa Neja. Haha. Men så blev det bestämt, klart att hon skulle heta Isa. Precis som att det aldrig hade funnits ett annat alternativ. Nimas namn hittade jag på, tror jag lekte med namnet "Nomi" och så blev det Nima. Ett hittepå-namn alltså.
 
Nu kanske ni känner mig liiite bättre. Eller så visste ni redan alltsammans, vem vet!

Kommentarer

Kommentera inlägget här


Kom ihåg mig?






Trackback
RSS 2.0