Junior produktionsledare.
Jag tycker minsann att min besökarstatistik har stigit lite sedan igår. Kan det bero på detta dokument kanske?
För ni vet alla hemliga möten som jag har skrivit om i bloggen? De har nämligen varit arbetsintervjuer på reklambyrån Eminent. Kommer ni ihåg att jag praktiserade på en reklambyrå förra våren? Det är där jag har fått jobb som junior produktionsledare.
Så de senaste veckorna har jag gått på intervjuer och kallsvettats. När jag har fått frågor som "Vad är det som är så speciellt med dig? Vad gör att du sticker ut ur mängden?" har jag bara velat skrika att jag är så jäkla vardaglig som det bara går och rusa ut ur konferensrummet. Men istället har jag suttit kvar och sansat försökt förklara att jag tycker att jag är jäkligt bra på att skriva och att jag en dag vill skriva en bok. Men innan jag fick ur mig den vettiga meningen så babblade jag på om att jag kan springa en mil, har 80 klänningar i garderoben och att jag gick på gymnastik för obs TIO ÅR SEDAN.. Alltså? Kan inte riktigt förklara hur jag tänkte.
Men den första intervjun gick bra och jag gick vidare till nästa gallring. Men den intervjun gick så otroligt dåligt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag gick hem och grät på badrummet för att jag var så arg på mig själv. Så arg på mina dumma svar och tyckte att jag minsann var den sämsta i hela världen och att jag aldrig någonsin skulle jobba i reklambranschen. Men fyra dagar senare ringde dem och gav mig jobbet. Bara sådär, som att de otroligt dumma sakerna jag sa på intervjun aldrig hände. Som att vi inte ens hade närvarat på samma intervju om jag skall vara helt ärlig.
Det har hänt så otroligt mycket detta året. Jag har tagit en kandidatexamen och håller på att ta en till. Jag har sprungit en mil, förlovat mig och nu fått jobb på en reklambyrå. I våras var det en väldigt tung tid för mig rent psykiskt. Jag gick hos en terapeut och förklarade att jag nog är den sämsta människan i hela världen och att det inte finns något bra med mig överhuvudtaget. Att gå från den mörka tiden till det här. Till att livet går så jäkla bra och att vara nöjd med tillvaron. Det är för mig helt oförståeligt. Någonstans säger jag till mig själv att man inte kan ha en sådan här tur, det finns ju inte. Men vet ni, det är inte tur. Det är blod, svett och tårar. Det är tre och ett halvt års utbildning och det är många nervösa muntliga redovisningar. Det är frustration, det är glädje och det är hur jag har växt som människa.
Jag är såhär bra. Och vet ni, det är ni också.
Kommentarer
Postat av: Des
Fina, fina Sofie! Så underbart glad jag blir av att läsa denna text. Jag är så stolt över dig! Du har slitit så hårt, och gjort allt detta själv. Jag beundrar så ditt driv, och jag ser himlans mycket fram emot din bok! <3
Postat av: Amanda
Åh, håller med Desirée! Vilken resa, du är så himla bra.
Puss & kram
Postat av: Regina
HEJA DIG!!! <3 Du är så bäst! :D
Postat av: M
Så skönt att du förstått att du kan!!! Håller med Regina!! Du är bäst!! Puss :-D
Postat av: jawna
<3 <3 <3 !!!
Trackback
