Min Svarta Blogg

Vi står i ett vårfint Malmö med blommiga träd och grönt gräs. Vi står vid pildammsparken tillsammans med flera hundra andra kvinnor och har precis hoppat runt precis som de gör på Friskis & Svettis som uppvärmning. Vi står längst fram nu, det är vår tur. Några sekunder till bara.

 

Så går startskottet och fötterna börjar sakta men säkert röra sig framåt. Jag kan det här, för jag har tränat inför det. Jag vet att det är lätt i början och att det är nu det är som lättast att ta ut sig, så jag springer sakta för jag vill klara att springa hela Vårruset utan att stanna. Jag är omringad av kvinnor. En del springer fortare än mig, en del i samma takt och andra svishar jag förbi så smidigt jag bara kan. Jag får en armbåge i armen, får tvärstanna och snurra omkring en annan person som bestämmer sig för att stanna mitt framför mig och springer vidare. Allt detta till tonerna av Veronica Maggios "Hädan efter".

 

Benen bär mig fortfarande och kinderna börjar bli varma. Jag följer strömmen av kvinnor och försöker att inte springa in i någon. Jag lägger mig längst ute i höger filen, får springa upp på gräset och förbi en tjej med rött hår i en Pågen-tröja. Jag har sprungit förbi dammen och är nu i parken, precis passerat 3 kilometersskylten. Skorna studsar inte längre fram på grus och det uppstår inga dammoln framför mig. Här i skogen är det friskt och jag är snart framme, bara två kilometer till.

 

Jag har sprungit förbi en sångkör, en hejarklack och några dansare. Alla är där för loppet, alla vill att jag skall klara det. Jag ser målet och publiken som står och hejar. Jag springer så fort jag kan och tvärstannar sedan när jag precis har passerat mållinjen. Trettiofyra minuter och fyrtio sekunder. 34 himla minuter alltså och jag klarade det. All den värme som någonstans har varit nertryckt under min tröja väller upp och kinderna hettas. Svetten rinner nedför tinningen och mina vader stramar. Jag klarade det. Jag är så himla bra. Det finns flera hundra kvinnor som var bättre än mig, men jag var ändå bäst. För jag var bättre än den flicka som för en månad sedan inte kunde springa längre än två kilometer. Även om varenda kvinna som ställde upp i Vårruset får en medalj, så betyder min lite extra. Att jag kan, bara jag vill det.