Min Svarta Blogg

--> Ny text! Den här handlar om att det ibland är svårt att släppa taget om någon man tycker om och hur sorgligt det känns när man efter en kraschad relation tappar kontakten. Hoppas ni gillar't!

 

Jag är på en fest en lördagkväll i oktober när jag springer in i dig. Du har på dig skjortan som brukade ligga på mitt sovrumsgolv och ditt hår är lite längre, men annars är allt som vanligt. Du säger hej och ger mig en snabb kram, säger att det är kul att se mig. Det är fyra månader sedan vi i sommarvärmen bestämde oss för att ta vår vänskap lite för långt. Något som sedan kraschade som en fågelunge som inte riktigt lärt sig flyga.

 

Jag ler och nickar vänligt medan du pratar om hur bra det går för dig i skolan och att du har fått ett extrajobb som ger bra betalt. Jag ställer följdfrågor jag egentligen inte bryr mig om svaret på och skrattar när du skämtar. Du gestikulerar ivrigt, drar handen genom ditt hår och tittar på mig. Du är cirka 20 centimeter längre än mig och jag minns att jag behövde stå på tå när du skulle kyssa mig. Du pratar om hur lätt det senaste högskoleprovet var och jag vill egentligen bara fråga om du träffar någon, om du har gått vidare. Men istället nickar jag och håller med, fast att jag egentligen inte har skrivit något högskoleprov.

 

Du vet att jag fortfarande tycker om dig, och det vet jag om. Jag behöver inte hinta eller ställa några frågor, jag behöver inte ens yttra det. Det räcker med att jag står här och tittar på dig storögt medan du pratar, lyssnar på varje andetag du tar och följer din gestikulerande hand med blicken. Du vet om det, men vi låtsas båda två som att det innanför min bröstkorg inte värker och som att skjortan du har på dig aldrig har legat på mitt sovrumsgolv. Istället pratar vi och skrattar, säger "Det var kul att ses, vi måste ta en fika någon dag".

 

När du sedan vänder dig om och går vet vi båda två att det inte kommer att bli någon fika. Vi kommer förmodligen aldrig att varken ses eller höras igen.