Min Svarta Blogg

 

Jag trär på mig mina tajta träningsbyxor. De är svarta med en smal orange rand på vardera lår. Jag knyter snöret i midjan och gör en rosett. Drar åt tajt så att de inte skall kasa ner. Därefter är det samma procedur som förra veckan. Jag tar på mig en grå långarmad tröja och över den en träningsjacka som skall andas, släppa ut luft men inte in. Jag sätter upp mitt hår i en hästsvans, snurrar upp luggen med en klämma och knyter mina skor. Det absolut sista jag gör innan jag går utanför dörren är att ta på en tröja till. En röd hoodtröja med alldeles för många år på nacken. Det tredje lagret som skall hålla mig varm medan jag svischar förbi kvinnor med barnvagnar och män med små hundar ute i ett tvågradigt Löddeköpinge. Det tredje lagret av tröjor som ska tillåta mig att svettas men inte frysa samtidigt som jag flåsar förbi träd och buskar som knappt har några löv. Det är januari och jag vill springa.

 

Jag trycker igång Spotify på mobilen och skruvar upp volymen ordentligt. Jag trär på mig den röda luvan och mina svarta vantar samtidigt som Thomas Stenström sjunger att han vill bli kysst över bröstkorgen för att få känna att han lever. Jag springer ut ur mitt bostadsområde, förbi en kulle och en äng. Förbi två lekplatser och ut mot köpcentrumet. Svänger in vid en lång väg och följer den tills den tar slut. Jag känner min kondenserade andedräkt som fastnat i tröjkragen tryckas mot min haka och under tre lager tröjor känner jag hur svetten rinner längs min ryggrad. Det gör ont att andas. Det gör ont när den kalla luften följer strupen ner i lungorna. Trots svett, tre lager tröjor och värme så fryser jag. Trots att jag vill ta av mig mina vantar och min huva så fryser jag när den kalla luften blåser mot min nacke.

 

Det är januari och jag har sprungit i det här vädret i fyra månader nu. Oktoberhösten som aldrig tar slut och aldrig försvinner. Jag tänker tillbaka till juli, till shorts och linne och att springa klockan 23 en onsdagkväll utan att behöva frysa. Hur det var ljust fast att det nästan var midnatt. Hur den här grådaskiga vardagen en dag faktiskt kommer att ta slut och lika fort som sommaren försvann kommer den faktiskt att komma tillbaka. Men så länge springer jag i tre lager tröjor i ett tvågradigt Löddeköpinge och förbereder mig. Förbereder mig inför värmen som snart, snart kommer tillbaka.