Och jag sitter bredvid och låtsas som att jag inte går sönder inuti.

Vi sitter bredvid varandra i sängen på mitt rum. Jag trycker min rygg mot den kalla väggen och har mina knän nästan uppe vid hakan. Jag har precis kommit hem efter en vecka i Frankrike och på din handled har du armbandet du fick av mig i present. Vi är 17 år gamla och om tio minuter kommer du att göra slut med mig.
 
Jag vet att det är på väg att hända. Jag vet det eftersom du knappt har svarat på mina sms eller har haft lust att prata i telefon. Jag sitter med en klump i magen och pratar, pratar, pratar. Låter dig inte finna några ord bara för att du inte skall få en chans att säga det. Men tillslut har jag inget mer att säga, inga orelevanta detaljer som jag kan ta upp. Jag har redan vänt ut och in på vartenda litet samtalsämne att luften är helt slut och jag måste få andas.
 
"Jag tror inte att jag är kär i dig längre" säger du när jag försöker röra din hand med min. "Jag tror det är bäst om vi gör slut". Jag tittar på dig utan att blinka, rycker på axlarna och säger okej, jag hoppas att vi ändå kan vara vänner. Låtsas som att världen inte rasar under mina fötter och som att jag inte går sönder inuti. Håller tillbaka tårarna och sätter plåster på alla läckande blodkärl. Jag är så himla hel det bara går. Så jag följer dig ut och kramar dig hej då, säger tack för den här tiden och ha det så jäkla bra. För du kommer ändå inte få se när jag låser in mig på mitt rum, spelar Eldkvarns "full för kärlekens skull" och gråter i min kudde.
 
Men inte vet jag då att jag två veckor senare står på en trottoar i Landskrona och ringer dig efter för många tequilashots. Att det då inte längre går att låtsas som att jag är hel och som att varje ven och kärl i hela kroppen inte har brustit. För då gråter jag och säger att det vi hade var för kort och att det måste bli vi två igen. Att jag inte kan äta eller sova och tänker på dig varje sekund av varje minut.
 
Du lägger på luren och sex månader senare är allt okej igen. Sex månader senare har jag äntligen lyckats klistra ihop varenda krackelerade bit och varje omplåstrade blodkärl har nu läkt. Plötsligt är jag inte sönder längre. Plötsligt är jag så hel det bara går.

Kommentarer

Kommentera inlägget här


Kom ihåg mig?






Trackback
RSS 2.0