Min Svarta Blogg

 

--> Jag står i en matvarubutik och skall betala mina varor. Jag kan kassörens namn, vi brukar småprata och hälsa. Det är så det blir när man har bott i en liten by i ungefär 24 år och både butiken och kassören har funnits där lika länge. Han ser trött ut, som att han har suttit där hela dagen.

 

"Vad skall ni göra i Malmö egentligen?" frågar han när han får reda på min kommande flytt. Innan jag hinner svara så fortsätter han, "Det händer mycket skit där i Malmö, det är inte alls som här. Jag hade aldrig flyttat dit för att..". Han stannar upp, tittar sig omkring och säger "Ja, du vet vad jag menar". Jag granskar hans trötta ansikte långsamt och blir som förstenad. Jag vet exakt vad han menar, han är inte den första som har sagt det. Jag vill lägga armarna i kors, säga "Nej, det vet jag inte. Kan du vara vänlig att förklara för mig exakt vad du menar? Låt mig höra dina kalla och hårda åsikter". Men det gör jag inte. Jag får ur mig ett tyst och obekvämt "mm", betalar, packar ihop mina varor och går därifrån med en kutad ryggrad och svansen mellan benen.

 

Två dagar senare är jag och min pojkvän ute och går. Vi träffar på en äldre man, en bekant. Vi är precis sådär nära att man inte bara säger hej och går förbi, utan måste stanna och utbyta några ord. "Alltså vad sjutton skall ni i Malmö och göra?" säger han när vi berättar om vår flytt. "Det är bara skit där. Jo du vet, de kommer överallt ifrån nu och hamnar lite varstans. Men i Malmö, där finns många". Jag står tyst och granskar honom. Han förväntar sig en respons. "Flyktingar?" frågar jag. "Ja, precis. Flyktingar." instämmer han något försynt. Han fortsätter att prata om hur de inte vill stiga av en buss i Småland, att de vill bo mer centralt. Att han tycker att de minsann får vara tacksamma med vad de får när de kommer hit. "Ja, ni vet vad jag menar" forstätter han, "Jag förstår inte alls vad ni skall göra i Malmö".

 

Jag säger ingenting, utan bara tittar på honom. Ser in i hans stora, blå ögon och är alldeles tyst. Det är nu jag skall säga något, det är nu jag ska stå upp för vad jag tycker. Han är precis på väg att gå när jag nästan halvskriker "Jag älskar Malmö!". Han stannar och tittar upp. "Jag älskar att det är en stor och öppensinnad stad. Att där får alla vara sig själva, utan fördomar. Jag älskar att alla är välkomna dit". Han tittar på mig, häpen och tyst. Jag vänder mig om och går därifrån. Min ryggrad är utsträckt och rak och svansen har trillat av, torkat och blivit till en jordhög på marken. För varför skall jag vara tyst, när de plötsligt pratar högre än någonsin?