Vi står på en busshållsplats och han kysser mig för sista gången.

>> Ny text! Har visst snöat in på ett tema. Jag tycker om att skriva om saker som liksom värker i hjärtat. Hoppas ni tycker lika mycket om att läsa det. Den här handlar om när man är så otroligt kär i någon som inte känner samma sak och när man absolut bara vet att den här kyssen kommer att bli den sista.
 
Det har gått en hel jäkla sommar och han har inte ringt mig. Inte en endaste gång. Jag vet inte hur många sms jag har påbörjat och suddat ut, kastat i papperskorgen och struntat i att skicka. I mina anteckningar i telefonen skriver jag ner sådant jag vill säga men aldrig gör. Allt från enkla frågor som "Hur mår du?" och "Kan vi inte ses en dag?" till långa kärleksförklaringar.
 
Två veckor in i augusti står vi vid en busshållsplats och han håller min hand. Vi sprang in i varandra på en fest. Han frågade hur min sommar hade varit och jag ljög och sa att den hade varit så himla jäkla bra, bästa någonsin. Resten av kvällen såg jag honom inte, men så plötsligt står vi här båda två - på en busshållsplats och försöker ta oss hem.
 
Han är solbränd och hans skägg har vuxit under sommaren. Jag vill dra min hand genom det, men hindrar mig. Istället står jag still, sparkar med foten på småsten som ligger på trottoaren och lyssnar på hans oändligt långa utläggning om hur bra han har haft det i Barcelona. Jag vill bara krypa ihop vid hålan ovanför hans nyckelben och aldrig släppa taget. Han luktar så gott, som en blandning av cigarett, herrparfym och krispig lördagkväll.
 
"Jag tycker om dig så himla mycket", avbryter jag honom i hans monolog. Han tystnar, tar min hand och säger ingenting, bara står där och håller mig i handen. Han behöver inte svara, för jag vet att han inte känner likadant. Det värker innanför bröstkorgen och jag tänker att så länge jag får hålla hans hand i några sekunder till kommer allt att bli bra. Han lutar sig fram och kysser mig för sista gången. Hans läppar tryckta mot mina och jag vill frysa ögonblicket, kopiera och spara ner det på en säker plats.
 
Vi hoppar på bussen, han åker tre hållplatser och jag skall åka fem. Innan han stiger av kysser han mig på pannan och säger att jag ska ta hand om mig. Sedan stängs dörrarna bakom hans rygg och genom fönstret syns bara hans siluett. Jag åker hem, sover 18 timmar i sträck och svär högt när jag vaknar. För ingenting spelar någon roll när en doft av cigarettrök och krispig lördagkväll har etsat sig fast i luftgångarna.

Kommentarer
Postat av: Rebecca

Jag uppskattar att läsa den här typen av texter här! Du skriver fint och hjärtligt (ärligt från hjärtat).

2016-01-23 @ 23:40:42
URL: http://inspiredbylife.blogg.se

Kommentera inlägget här


Kom ihåg mig?






Trackback
RSS 2.0