Vid kanten av stupet.

>> Det var ett tag sedan jag skrev en krönikeliknande text och tyckte att det var dags nu. Här kommer en väldigt ärlig sådan som handlar om min och Dans absolut största kris och att vi faktiskt, mot alla odds, hittade tillbaka. Hoppas ni gillar den!
 
Jag sitter på en sten i Central Park och gråter bakom mina solglasögon. Du har din hand på min axel och jag försöker kväva mina hulkningar i händerna. Främlingar vänder sig om och tittar, viskar något till varandra. Men jag bryr mig inte. Det bara brister.
 
Fem dagar innan vi skall flyga till andra sidan av Atlanten vill jag göra slut. Jag står i dörröppningen till vårt kök och säger att jag inte vill mer. "Det här känns inte rätt". Du visste att det skulle komma. I månader har vi kämpat fram och tillbaka och i cirka en vecka har vi knappt pratat med varandra. Vi försöker hålla hårt i något som knappt finns kvar. Du ber om att vi skall vänta lite, bara lite till. Vi åker till USA och därefter kan vi bestämma oss. Vänta bara lite till. Jag tänker och överväger, ja kanske. Vad spelar det för roll? Jag klargör att medan vi är där skall vi låtsas som att allt är som vanligt. Bara en pojke och en flicka som är kära och har åkt till andra sidan jorden, typ. Så blir det bestämt. Men de sista dagarna innan avresa sover jag ändå hemma hos min syster i Malmö och undviker allt som har med konfrontation och konversation att göra.
 
Den första kvällen i New York står vi utanför Top of the Rock och skriker på varandra. Det kanske var tröttheten efter resan, kanske hungern. Eller kanske var du bara så himla jobbig och stressig att jag inte orkade mer. Varför ska du bestämma hela tiden? Jag visste där och då att det här aldrig kommer att bli bra igen.
 
Men så sitter jag på en sten i Central Park och vill ha allt tillbaka. Efter fem dagar fyllda med flera mils promenader, muséebesök, shoppande, båtåkande och karttittande har vi skrattat, skämtat, tjaffsat, argumenterat och haft riktiga dialoger. Dialoger som vi tidigare inte har haft på flera veckor. Och nu vill jag ha allt tillbaka. Mellan snyftningarna och hulkandet försöker jag få fram ord. Jag säger att vi kan väl fortsätta att försöka, försöka hitta tillbaka? Du svarar att du inte är säker, kan vi någonsin göra det?
 
Ett år senare ligger jag i vår säng på Einar Hansens Esplanad i Malmö och luktar på ditt hår. Vad är det för jäkla namn på en gata förresten? "Einar Hansens Esplanad", och vem är egentligen den där Einar Hansen? Jag lägger mig tätt intill din bara hud och borrar in ansiktet i den nacke. Så fint det blev tillslut, med oss. Att vi reste oss upp från den där stenen och gick hand i hand ur Central Park. Hittade ut ur buskar och snår till den klara världen som väntade utanför. Från uppgivenhet och tomhet kom tillslut passion och kärlek.
 
Och det är detta som har gjort oss starkare. Från att ha stått vid kanten av stupet och känna den iskalla luften under tårna, till att backa och välja att inte hoppa. Att från kanten av stupet, hitta vägen hem igen.

Kommentarer
Postat av: Des

Vackert skrivet Sofie ❤️ Är så glad för er skull. Man blir fan starkare av kriser!

2016-07-30 @ 12:28:00
Postat av: Christin

En väldigt fin och ärlig text!

2016-07-30 @ 14:29:09
URL: http://midis.se
Postat av: Anonym

❤️❤️ Bästa ni!!

2016-07-30 @ 23:53:14
Postat av: Linnea

Blir helt tårögd, som livet kan vända ❤️

2016-07-31 @ 11:55:03
Postat av: Sara W

Jättefin text! Så himla glad att ni tog er igenom den jobbiga krisen och tog beslutet att ni två ska leva tillsammans ❤ Livet bestå av kriser, bråk, lycka, skratt, tårar och massa kärlek 💞

2016-07-31 @ 19:34:58
Postat av: Amanda

2016-08-01 @ 10:30:13
Postat av: Jaanis

Väldigt fint skrivet, Sofie <3

2016-08-03 @ 15:16:47
Postat av: Lisa.J

Tårar i ögonen och gråten i halsen, väldigt naket och vackert. Tack för att du delade med dig. ❤

2016-08-06 @ 04:04:46

Kommentera inlägget här


Kom ihåg mig?






Trackback
RSS 2.0