Min Svarta Blogg

Tänkte att vi skulle kika på den här kompislistan som har cirkulerat i bloggvärlden på sistone. De här frågorna var väldigt svåra att svara på, men hoppas ni hänger med ändå.

 

När folk frågar vad jag gör på fritiden säger jag alltid "hänger med mina vänner", för det är typ så. Jag lägger ner väldigt mycket tid på mina vänner för att de betyder mycket för mig och liksom definierar vem jag är. Jag tycker själv att jag är lojal och omtänksam, försöker alltid att finns där och bryr mig överlag väldigt mycket. Men jag kräver också ganska mycket tillbaka. Vänskap betyder ge och ta och jag kan bli riktigt irriterad och klipper snabbt banden med de som inte ger tillbaka.

 

Kan nog kräva för mycket uppmärksamhet och blir lätt sårad om jag känner mig bortglömd. När jag blir ledsen drar jag mig lätt tillbaka också, vet egentligen inte varför jag gör det. Förr var jag istället väldigt rak om jag hade blivit orättvist behandlad, medan jag idag istället drar mig tillbaka för att undvika bråk. Har typ blivit konflikträdd?

 

Tänker att det kan vara jobbigt att jag är rastlös och alltid vill att saker ska hända runtom mig. Ibland kanske jag har lite för mycket åsikter och är även väldigt bestämd. Vill ofta synas och höras.

 

Jag kan bli ganska avundsjuk och känner mig lätt utanför bland mina nära vänner. Tror detta liksom härstammar från när man gick i grundskolan, hängde tre stycken och alltid var den som blev utfryst. Min terapeut säger att det också har med mitt bekräftelsebehov att göra och man får väl lita på henne, haha. Detta har dock blivit så, så mycket bättre på senare år och händer knappt längre. Tänker också att det är för att jag är mycket tryggare i mig själv och i mina relationer nu för tiden. Det viktiga är ju att man respekterar varandra.

 

Vill aaaalltid hitta på och boka in saker, älskar att prata och grotta ner mig i kluriga känslor, är rätt beskyddande och pratar gärna i telefon. Har ett dåligt tålamod och vill bestämma saker NU. Men just eftersom jag är så planerig drar jag ofta ihop stora middagar och häng, och det är ju kul!

 

Tycker inte att jag blir sur på mina vänner längre. I så fall skulle det vara när jag blir orättvist behandlad. När jag blir sur vill jag först vara i fred ett tag för att sedan bestämma att nu är det dags att prata ut. Jag behöver liksom distans till det som har gjort mig ledsen för att sedan kunna se mer objektivt på saken och då blir det lättare att reda ut.

Jag blir också väldigt irriterad när folk behandlar mig som ett barn och liksom "klappar mig på huvudet" i diskussioner. Detta händer främst bland bekanta som är ett par år äldre än mig. Tycker att det är sjukt ohyfsat och respektlöst.

Annars tror jag på att det är viktigt att vara trevlig mot sin medmänniska, även de man inte riktigt gillar eller kommer överens med. Man behöver ju inte hänga med dem sen liksom.

 

Haha, ingenting! Mina kompisgäng är så roliga och olika och jag älskar det. Tycker att ens vänner är som ett kvitto på den man själv är.

 

Önskar ibland att jag var den lugna, metodiska, kloka vännen som alla vände sig till för råd och inte den stirriga, förvirrade, hetsiga människa som jag är. Haha.

 

De som tar energi och kräver helt sanslöst mycket tid utan att ge någonting tillbaka. Det är också så drygt med bekanta som inte försöker ha en vettig diskussion utan ska påpeka minsta lilla grej man säger fel eller inte ställer några frågor tillbaka. Tycker också det är jobbigt när folk säger "Vi måste ses, jag hör av mig!" utan att mena det. Det är liksom lugnt, vi måste inte alls ses.

 

Oh, de som bara finns! De som man kan vara sig själv med, älskar alla knixigheter hos en själv och taggar en i gif:ar på Facebook för att det påminner om ett internskämt. De som framhäver ens bästa egenskaper. Har så många sådana i mitt liv! Varje gång jag känner mig obekväm eller otillräcklig i en situation tänker jag på dessa.

 

Att de är omtänksamma, intelligenta och vettiga människor. Att de är lojala, kärleksfulla och otroligt roliga. Men annars är de flesta så olika och det är det jag älskar. Det är som att man delar upp min personlighet i små mikrobitar, placerar ut hos olika människor och tillsammans kompletterar de mig. Inget jag utan dem brukar jag säga. Dan pikar ibland att han kommer på 2:a plats och mina kompisar hamnar först, och så kanske det kan vara ibland. Men de är ju de finaste personerna i världen. Så glad att jag har dem. <3