Och tvingar mig att skriva när jag tror att jag inte kan skriva mer.
För ett par veckor sedan beställde jag hem två böcker och en av dem var Sandra Beijers översättning av Rupi Kaurs Mjölk och honung.
Det är en väldigt fin diktsamling indelad i fyra kapitel: Smärtan, kärleken, avskedet och läkningen.
Jag läste den på två kvällar, den är ju inte jättelång med tanke på att det är en dikt per sida. Men det var så fint, jag kunde inte sluta. Tycker att man kan läsa det som en roman också, då dikterna ändå hänger ihop lite och berör samma tema.
Den satte ord på så många känslor man någon gång har känt.
Kommentarer
Trackback
