Du kom emot mig. Och det var över.
Sedan Sandra Beijer visade upp några dikter av Kerstin Thorvall så har jag febrilt letat efter hennes bok "Jag är en grön bänk i Paris" med hennes samlade dikter från 1965-1991. Men tråkigt nog är boken slut hos förlaget och biblioteket här i Lödde hade inte den. Men jag har i alla fall hittat en sida på nätet som delade med sig av några sidor av boken helt gratis, se HÄR. Jag tänkte därför att vi skulle kika på några av Kerstin Thorvalls texter som jag lyckats få tag på. Jag älskar verkligen sättet hon skriver på. Inte särskilt pretantiöst eller ens poetiskt egentligen, utan bara verkligt. Ord som känns i hjärtat och meningar man själv någon gång har tänkt. Vi kikar!
Dan 31.
Idag fyller den här fina mannen hela 31 år. När vi träffades var jag 18 och han 24, nu är jag 25 och han 31. Det är helt galet hur tiden bara springer förbi. Ikväll skall vi fira med god mat, vin tillsammans med syskon och vänner. Grattis på födelsedagen älskling! Och glad fredag till er alla andra!
24/11 - 2014.
Vi sitter med uppknäppta byxor i soffan. Det är fredagkväll, vi har precis ätit tacos och som vanligt har vi ätit mycket mer än vad vi egentligen orkar. Just nu är det reklampaus på Tv4 och vi ser hur en kvinna skrattar när hon får tag i ett munsårsplåster. Kvinnan kysser en man och plötsligt är hennes liv mycket enklare, allt tack vare detta munsårsplåster.
"Ska vi inte förlova oss på vår 6-års dag?" slänger jag ur mig samtidigt som jag riktar min blick mot dig istället för mot TV:n. "Visst." svarar du, "Varför inte!". Vi byter kanal och sedan var det bara så. Så blev det bestämt. Tre veckor senare tittar jag på ringar utan dig. Jag kommer hem, förklarar att jag hittat den jag vill ha och två dagar senare har vi köpt dem. En i vitt guld till mig och en i rött guld till dig, för vi kommer aldrig överens om någonting och tycker helt olika.
Jag antar att allt hade kunnat ske annorlunda. Kanske hade jag kunnat hinta med att det snart är vår 6-års dag och att det hade varit kul att ha en ring på sitt finger. Jag kanske hade kunnat lämna små ledtrådar som inringade bilder på förlovningsringar i Gudlfynds reklamblad och lagt det någonstans där jag visste att du skulle hitta det. Kanske hade du också förstått vad jag menade. Kanske hade du rentav hittat en perfekt ring i den perfekta storleken och därefter gått ner på knä i en romantisk restaurang i Malmö. Men det är inte du och det är inte jag. Jag är för otålig och blir alldeles för rastlös av att vänta. Du har svårt att läsa mellan raderna och ta det första steget.
Istället blev det såhär och det är också alldeles perfekt. Det är perfekt för att det är du och jag och inte något som vi försöker att vara. Så när våra barnbarn frågar oss hur det gick till när vi förlovade oss, kommer jag säga att det var jag som friade till dig, framför ett uppätet tacosbord, under Tv4:s reklampaus och att ditt svar blev "Visst".
Broderskärlek.
Så var lillebror som sagt hemma från Piteå och ingen kan nog vara gladare än lillebror nummer 2.
Lillebror kommer hem på besök.
Idag kommer min lillebror Carl hem. Efter att ha bott i Piteå i redan en månad är det dags för honom att hälsa på under hegen. Jag var på väg att skriva "min bästa lillebror", men det kan jag ju inte eftersom jag har två och båda är exakt lika bra. Men Carl, alltså. Brodern som bestämde sig när han var mycket liten att bli superbra på gitarr och idag går en av Sveriges bästa musiksproduktionslinjer för att uppfylla sina drömmar. Brodern som inte är rädd för att diskutera och står upp för sina åsikter med argument som han läst för tre år sedan i en bok någonstans. För han kan det mesta och kommer ihåg saker som vi andra för längesedan har glömt bort. Brodern som jag älskar att handla kläder med för han passar i de knepigaste skjortorna med udda mönster och skrikiga färger. Min lillebror som jag skall krama hela helgen och för en stund glömma bort att han nu för tiden bor 150 mil bort. För just denna helgen kommer han bara att bo 500 meter härifrån och det känns jäkligt bra.
Linnéas och Robins bröllop: Del 1.
Okej, 261 bilder senare så är det dags för en liten uppdatering av Linnéas och Robins bröllop! Jag och Dan sov över i Kågeröd och min klocka ringde 06.00 på lördagen. YEY. Det var bara att duscha och klä på sig för att sedan traska hem till Nejas mamma där vi brudtärnor skulle fixa håret.
Marica kände nämligen en duktig frisör som skulle fixa vårt hår!
"Hur vill du ha ditt hår?" frågade hon. Tja, lite upprullat i en bulle typ, svarade jag och visade några bilder. Så sattes det igång.
Eftersom det var dåligt med speglar tittade jag inte så noga på hur min "upprullade bulle" blev. Men WOW, ser mycket avancerat ut!
Det var roligt, för vi alla hade så olika frisyrer. Elin till exempel hade nersläppt, lockigt och ihopsatt med flätor. Mycket fint!
Så fortsatte vi göra oss i ordning.
Marica som är höggravid och har världens finaste bula! Snart kommer bebisen minsann.
Den blivande bruden!
Så åkte vi till kyrkan för att gifta bort fina Linnéa. Jag hade gett min kamera till Dan så att han kunde fotografera inne i kyrkan under ceremonin.
Så började vi traska in. Neja i följe med sin pappa och bakom gick vi brudtärnor.
Och så kom Robin och mötte henne. Vi var mycket nervösa allihopa.. Eller ja, jag i alla fall och jag skulle inte ens gifta mig.
Så läste Nejas mamma en text ur korinterbreven, Nejas syster Hanna sjöng två fina låtar, Robin och Neja sa "Ja" och prästen gjorde ett trolleritrick. Verkligen en fin vigsel och många tårar rann.
Så var det dags att springa ut ur kyrkan till Bruno Mars låt "Marry me".
Några suddiga, men fina bilder!
Nygifta!
Så kastade vi massvis med ris och kramade vårt kära brudpar. Därefter gick vi i brudföljet iväg för bröllopsfotograferingen och de resterande gästerna åkte vidare för lite snittar och tipsrunda.
När vi var färdigfotograferade anlände vi till Kågerödslund där själva bröllopsfesten skulle hållas. Men mer om det får ni se i Del 2 och nästa inlägg! Vilka höll tal? Vad gör Neja och Robin stående på stolarna? Hur såg brudtårtan ut och vem fångade egentligen buketten? Mer om detta i nästa inlägg!
Robin hjärta Linnéa.
Idag gifter sig Linnéa och Robin. Vi kommer att vara i en kyrka i Kågeröd och sedan i en lokal i samma by. Vi ska sjunga och dansa i våra fina klänningar, skratta och gråta. Vi kommer att ha en fin, fin kväll fylld av kärlek. Så idag blir det inte många uppdateringar. Men ni skall få se alla bilder sen! Hoppas ni får en bra lördag också. Kram på er.
När det inte längre betyder någonting.
Jag har hamnat på en lokalfest i Häljarp. Jag känner ungefär 3 personer på hela festen och hela veckan har jag sett fram emot att dansa. Jag står kvar i kapprummet och vägrar gå in. Jag är 20 år gammal och har på mig en svart klänning med knaprigt tyg och öppen rygg. I mitt axellånga, nyfärgade hår har jag en rosettklämma och läpparna är dekorerade med rött läppstift. Jag har precis fått upp ögonen för 60-talsmode och jag var så himla nöjd med min utstyrsel innan jag gick hemifrån. Men nu är jag osäker och vill inte gå in. Istället står jag kvar och drar försiktigt i min lite för korta klänning.
För på festen finns du. Dig som jag gav 6 månader av mitt liv och 7 kilo. Av alla himla lokalfester har du gått in på samma som jag. Du som var min första kärlek och krossade mitt 17-åriga hjärta i en miljon bitar. Det är helt nu, så det är okej. För jag har tagit klister och all tejp i världen och satt ihop det igen. Nu är jag lycklig. Jag har gått vidare. Så jag samlar mod och tar steget in. Jag går sakta men säkert framåt, ena foten framför den andra. Jag tittar rakt fram men i ögonvrån ser jag att du ser mig. Jag kramar mina vänner, svänger på håret och skrattar högt. Som att de där 6 månaderna aldrig fanns.
Under festens gång låtsas vi som ingenting. Jag springer in i dig i kapprummet och du tvingas att vinka lite kallt. Men egentligen vet vi båda två att du har varit min. Att du har kladdat mitt namn i skrivhäften och att jag hette älskling i din telefonlista. Vi vet båda två att jag vet allt om dig. Att jag vet vad din mamma heter, att du har tre bröder och vad du tycker om för pålägg på mackan. Men just nu, just här är vi två främlingar. Precis som att min hand aldrig har rört din och som att jag aldrig har haft en tandborste i ditt badrum.
När jag sedan skall gå hem säger jag inte ens hej då. För även om jag vet allt om dig så känner jag dig inte alls. Istället knäpper jag min stickade jacka och går hemåt. För plötsligt betyder dem ingenting, de där 6 månaderna som för tre år sedan betydde allt.
Nära och kära del 4.
Så sätter vi igång med blogginläggen "Nära och kära" igen! Har ju en del jag inte berättat om som jag bara måste göra! Allra först ut har vi Desirée. Desirée träffade jag när jag började jobba på Burger King i september 2008. Hon var min arbetsledare vilket betyder att hon var ungefär två "steg" över mig, min chef helt enkelt. Hon klättrade upp för stegen och plötsligt var hon min biträdande restaurangchef. Det är så himla komiskt för på jobbet kom jag och Des inte så jättebra överens. Jag var bortskämd och envis och Desirée hård och sträng. Men när hon plötsligt var den enda från BK som dök upp på min födelsedagsfest, den enda som brydde sig, så bara klickade det. Vi skall ju vara vänner, det är bara så. Desirée och jag tycker om samma saker. Vi tycker om allt som är färgglatt och gör livet lite bättre. Saker som mat, film, krönikor. Saker som är ljusa, lyckliga, romantiska och fint. Desirée är absolut bäst på att laga mat (seriöst, skall anställa henne som kock till mitt blivande bröllop) och ser alltid det bästa i människor. Hon öppnar upp famnen för alla och alla är välkomna till att umgås i hennes fina Malmögäng. För där finns inga fördomar och inga krav, bara en massa kärlek och det är så himla fint.
Så har vi Jaana. Först och främst vill jag be om ursäkt för dåligt urval på bilder. Har inte så många bilder på min Mac så förlåt Jaana! Jaana och jag träffades också på Burger King. Hon och Desirée var kompisar och på den vägen gick det. Jaana är en av de personer jag känner som är enklast att umgås med. Ni vet, när man inte behöver försöka vara något annat, inte behöver tänka, det räcker med att vara. Det finns liksom inga krav. Jag och Jaana har mycket gemensamt. Vi båda handlar alldeles för mycket kläder, pratar innan vi tänker och tycker om att dansa i ett vardagsrum omringad av människor vi älskar. För Jaana är hennes vänner något av det viktigaste som finns, och det märks. Hon lägger ner energi och tid på sina relationer och tar ingen för givet. Jag blir alltid glad när jag umgås med Jaana och hon får mig alltid att skratta, även om jag egentligen mår så dåligt att jag går sönder inuti. Hon tar sig tid att lyssna på ens problem och finns verkligen där när man försöker ta sig igenom det. Hon ger dessutom väldigt bra råd. Jaana är fin helt enkelt, och jag är väldigt glad över att få vara hennes vän.
Tesse har jag känt i hela 24 år. Ja, ända sedan jag föddes faktiskt! Det kanske inte är så konstigt då hon är min kusin och är ett helt år (nästan två) äldre än mig. Trots detta vet jag fortfarande inte var hon skall ha sina apostrofer över sina "E:n" i sitt namn. Stavas det Thérèse, Therèse, Therése eller hur egentligen? Därför får hon alltid heta Tesse, kusin Tesse. Tesse och jag är lite som Piff & Puff, Bill & Bull och Micke & Molle. Vi är liksom så himla lika samtidigt som vi kan vara väldigt olika. Vi har inte alltid varit världsbästa kusiner utan även vi har bråkat genom vår uppväxt. Men är det inte det släkten är till för? Att man skall älska varandra så mycket att man ibland går varandra på nerverna. Tesse är smart och allmänbildad. Hon är utbildad lärare och bor i Bromölla tillsammans med sin sambo, världens finaste hund Hary och katten Elsa. Tesse är duktig på att baka och laga mat och jämnt när man går på tillställningar hemma hos henne känns allt strukturerat och bra upplagt. Inte alls som när jag skall ha fest och springer runt som en svettandes idiot för att jag inte riktigt vet vart jag skall ta vägen. Tesse hittar de finaste och billigaste klänningarna på Asos.com och är det någons garderob som jag vill krypa in i så är det hennes. Jag och Tesse har alltid roligt tillsammans, alltid. Vi skrattar högt åt internskämt som ingen annan förstår och twistar till Beatles låtar. Therese (utan apostrofer..) är lite som den tvillingsyster jag aldrig riktigt fick men ändå hade turen att få ha som kusin. Ja, så bra är hon faktiskt.
Dan, 30!
Idag är det ingen vanlig dag för idag är det älskade Dans 30-års dag! Hurra, hurra, hurra! Den började vi med paketöppning klockan 6 imorse och ikväll skall vi äta tårta. Nu är jag på väg till praktiken och Dan är ledig idag så han får sova länge på sin födelsedag. Tänk att jag var 18 år när vi träffades och han var 24. Tiden går så otroligt fort. Grattis till Danis-Bananis! <3
När jag och Dan firade våra fem år.
I söndags hade som sagt jag och Dan årsdag. Vi har nu varit tillsammans i fem hela år, och det måste ju firas! Vi började med att ge varandra lite paket. Det första paketet är mitt, det andra är Dans.
Dan fick ett Macfodral i skinn av mig och jag fick ett armband jag hade önskat mig samt träningsfodral till mobilen! Toppen tycker jag, nu kan jag äntligen springa och lyssna på musik samtidigt. Dock hade Dan beställt träningsfodralet på nätet och jag fick därför en utskrift på hur den såg ut eftersom den inte än hade levererats. Men nu har den kommit och den skall användas på gymmet imorgon!
Efter att jag och Dan hade gjort oss i ordning åkte vi in till Malmö. Vi började med att gå på restaurang! Vad gör man när man inte riktigt vet vilken restaurang i Malmö man skall gå till? Jo, man hör av sig till kära Desirée! Hon har nämligen stenkoll och tipsade om den här goda thairestaurangen, Green Mango.
Danis! <3
Alltså fytusan vad gott! Min rätt hette Paneng och var en gryta på jordnötssås, kokosmjölk, röd curry, kyckling och grönsaker. Ville nästan slicka tallriken efteråt.
Så gick vi till Triangeln för att titta lite i affärer och äta efterätt. Det blev frozen yoghurt på Nice Cream. Där får man välja vilken smak, strössel, frukt och topping man vill och ta hur mycket man vill. Därefter väger man det man har tagit och betalar per hekto.
En nöjd Sofie!
Så köpte vi årets första julklapp och åkte vidare till Värnhem och Entré. Där skulle vi gå på bio och se Thor 2! Här har vi Dan i biosalongen innan bion började. Filmen var så himla, himla bra. Lätt sevärd och en bra biofilm! Därefter åkte vi hem, tittade på en film till och somnade mätta och nöjda med dagen. Det var en himla bra 5-års dag med god mat, presenter, kärlek och en massa kvalitetstid. Precis som vi ville ha det!
Så blev det vi, idag för fem år sedan.
Jag sitter i hans ungkarlslya på tredje våningen i en liten by vid namn Kävlinge. Hjärtat dunkar inombords. Vad skall jag säga? Hur skall jag ta upp det? Han har varken ringt eller sms:at på ett par dagar nu och när jag väl har pratat med honom har han varit alldeles kall. Jag sitter på kanten av hans nittiosäng och gnuggar mina fötter mot varandra. Sådär som man gör när man är nervös och inte riktigt vet vad man skall säga.
Jag ser mig omkring. Jag vet att det är sista gången jag är här. Här, i hans välorganiserade, nystädade ungkarlslya. Den vars kyl alltid är tom, har en oinredd balkong och ungefär världens största TV. Det är lika bra att jag insuper alltsammans. Allt från hur hans hår luktar så gott på morgonen till hur hans duntäcke håller oss fruktansvärt varma om natten. För jag vet att det är sista gången jag är här, jag vet hur det här går till. Jag är 18 år gammal och har dejtat en del killar i mitt korta ungdomsliv. Så därför vet jag när de inte längre vill, och när han inte har hört av sig på ett par dagar då vill han inte träffas mer.
Jag försöker ta mod till mig. Jag måste ju få ur mig det här. Jag måste få ur mig frågan, trots att jag inte vill. För när jag har sagt orden, när momentet är över då finns det inget vi. Då kommer det aldrig att bli något vi. Så jag drar en suck, slutar gnugga mina fötter mot varandra och tittar upp mot hans djupblå ögon och ruffsiga hår. Han ser obekymrad ut, som om han inte bryr sig eller inte förstår. Med en torr mun och en darrig röst får jag ur mig några ord, en hel mening till och med. "Du.. Du vill inte bli tillsammans med mig va?". Så var det sagt, det där svåra och jobbiga och nu kan jag lika bra ta min jacka och gå för jag vet redan hans svar.
"Är vi inte redan det?" svarar han då. Jag tittar upp förvånat och oförståeende. "Nej, det är vi inte." uttrycker jag mig lite lätt. "Men då blir vi det" säger han kort och uttryckslöst. Som om allting var självklart och det inte fanns något annat alternativ på hela jorden. "Okej" svarar jag medan alla tidigare känslor försvinner. "Då är vi det".
Slisk.
Sofie : Kommer du ihåg den gången jag råkade sätta på fel platta på spisen, och det låg en plastgrej på den plattan som började smälta?
Dan : Haha, ja.
Sofie : Typiskt mig. Jag kommer inte riktigt ihåg vad det var som smälte dock. Men något var det som smälte i alla fall.
Dan : Ja, mitt hjärta. Mitt hjärta smälte för dig.
Sofie : .....?
Dan : ...?
Sofie : HAHAHAHAHAHA!
Dan : ?!
Nej, alltså. Sådant sliskeri funkar inte på mig.
Sedan kysser han mig som att han aldrig hade sagt någonting.
"Du kompletterar mig." sa han plötsligt.
Jag är 19 år gammal och sitter på hans sängkant hemma i hans lägenhet. Han sitter bredvid och tittar inte på mig. Han är 6 år äldre än mig och kan aldrig titta mig i ögonen när han pratar om sina känslor. Faktiskt så pratar han nästan aldrig om sina känslor överhuvudtaget. Men det gör liksom ingenting, för jag pratar alltid om mina. Precis som att det inte gör någonting att jag aldrig läser tidningen, för han läser den åt mig. Han uppdaterar mig om naturkatastrofer världen över och berättar om en film som vi bara måste se.
"På vilket sätt då?" frågar jag försiktigt.
"På alla sätt." svarar han lugnt. Sedan kysser han mig som att han aldrig hade sagt någonting. Eller som att det han sagt hela tiden varit självklart. För att vi är så otroligt lika men ändå väldigt olika. För någonstans så är allting ändå så himla logiskt och sedan var det inte mer med det.
Nära och kära, del 3.
Då kör vi den tredje och sista delen där jag förklarar vilka några av mina närmsta vänner är! Självklart har jag fler älskvärda människor som förtjänar att bli nämnda, men tre inlägg får minsann räcka.
Regina och jag blev vänner först i gymnasiet. Vi gick nämligen i samma klass, gick på knäppa klassfester tillsammans och spelade dumma kortspel såsom "vattenfall" där det alltid slutade med att jag blev alldeles för full. Det var många fredagkvällar som vi först dansade på Tages i Landskrona tillsammans för att sedan sova skavfötters i hennes säng. Regina har två sidor - en som är galen och klumpig och en som är ordentlig och allvarlig. Hon är den som skickar sms till mig mitt i natten för att berätta att hon är i Malmö och att hennes skor har gått sönder. Då skakar jag bara på huvudet och svarar att det är så himla typiskt dig. Men Regina är också den som alltid frågar för att höra om jag mår bra och erbjuder mig en plats i hennes lägenhet ifall jag har det svårt. Hon läser alla mina texter för att sedan ge fina komplimanger, och det betyder alltid så himla mycket för att det kommer från henne. För att hon själv är så himla duktig på att skriva. Det finns inget som hon inte skulle kunna göra för sina vänner och hon försvarar dem alltid till hundra procent. Hon dömer mig aldrig när jag förklarar ett problem, utan försöker alltid hjälpa mig att reda ut det så gott det går. Även om jag och Regina inte hörs på två veckor så är allting alltid som vanligt när vi väl ses. För vi kommer att fortsätta att gå på knäppa fester och dansa på uteställen i Landskrona tillsammans. För hon är en sådan där äkta vän som man håller hårt i.
Markus är Mikaels bror och honom har jag också känt sedan jag var 13 år ungefär. Markus är en genomsnäll människa som alltid vill alla väl. Om han hade fått bestämma så hade han helst velat vara med på alla fester och tillställningar för att inte göra någon besviken. Han är genuin och äkta, men också sanslöst rolig. Han är den som pratar innan han tänker och framstår ofta som mer dum än vad han egentligen är. För Markus är grym på sällskapsspel och kan saker som jag aldrig har hört talas om. Markus vill veta allting om allt, och helst i detalj. Han är den som säger knäppa och roliga saker som gör att man ligger dubbelvikt på golvet, skrattandes. Han är den som alltid vill hjälpa till och ringer ofta bara för att fråga hur man mår. Han tar sig alltid tiden att lära känna nya människor och är aldrig någonsin oförskämd. För Markus är en äkta vän som man alltid har roligt med och som jag aldrig någonsin vill förlora.
Dan skall självklart också nämnas! Dan och jag träffades för första gången på Burger King. Jag hade precis blivit anställd och han hade jobbat där i två år. Först tyckte jag att han var fruktansvärt oförskämd och sur. Men så blir Dan när han är stressad och jag var den nya lärlingen som bara var i vägen. Men två månader senare var vi tillsammans och nu har vi varit det i fyra år. Dan är den mest allmänbildade person jag känner, efter pappa då såklart. Han läser fem olika tidningar på morgonen och sedan uppdaterar han mig om allt viktigt som har hänt i världen. För han vet att jag inte alls läser tidningen. Dan älskar också att diskutera och pekar gladeligen ut när någon har fel. Egentligen inte för att irritera någon eller för att bevisa att han själv har rätt, utan bara för att upplysa personen om felaktig fakta. För om han blir överbevisad och det framstår att han har fel, då ger han sig gladeligen. Dan har svårt för att småprata och är inte alls lika social som jag. Men det är en av anledningen till att vi kompletterar varandra så bra. Dan dömer aldrig någon vid första intrycket och han ringer alltid när han har slutat skolan för att berätta att han är på väg hem. Han är också en sådan tekniknörd som gärna vill ha det senaste tramset och detta har resulterat i en del tekniska saker i vår lägenhet. Dan är min bästa vän, pojkvän och sambo i ett och jag älskar honom så himla mycket.
Nära och kära, del 2.
Då fortsätter vi med att berätta om de absolut närmsta i mitt kompisgäng. Del ett kan ni läsa här!
Rebecka kom in i vårt gäng när vi var 14 år, men det var först ett par år senare som jag och Rebbe blev riktigt bra vänner. Jag kommer ihåg att det var en nyårsafton och Rebbe blev så himla glad över att jag kom till festen. Den kvällen jämförde vi mössor, skålade i cider och jag förklarade att hennes nyårsklänning inte alls såg ut som en sopsäck som några dumma pojkar hade sagt. Rebbe är den som aldrig medvetet skulle göra någon illa och är verkligen supersnäll rakt igenom. Hon är den som dansar de roligaste danserna och liksom studsar fram på dansgolvet. Hon är den man kan sitta och beklaga sig om sitt liv inför, för hon förstår alltid precis vad man menar. Med Rebbe är det helt okej att bara sitta tyst framför en film, för hon tycker också att det är skönt att ta det lugnt. Precis som att hon också tycker att det är så himla roligt med galna tjejkvällar som avslutas på McDonalds. Hon är den som vill alla väl och som man alltid kan vara sig själv inför. Trots att vi ibland inte hörs på två veckor så är allting precis som vanligt när vi sedan ses. För att hon är så fin och definitivt en av mina bästa vänner.
Sös är min storasyster Sarah och har varit med i vårt gäng längre än vad jag har. För det var så det hela började, med Sös, Markus, Ruben och Rasmus på högstadiet. De anordnade galna valborgsfester och plötsligt fick jag vara med. Jag som var en sådan där lillasyster som sminkade sig alldeles för mycket och skulle vara allt annat än sin storasyster. Eftersom vi har femtioelva stycken "Sara" i vårt gäng, fick storasyster kallas Sös. Sös kommer från filmen Ronja Rövardotter där de säger "Söstra mi" och sedan har det liksom fastnat. Sös och jag är fruktansvärt olika på många sätt och vis. Det var inte ofta det var en lugn stund hemma när vi var tonåringar och till och med en och annan stol kastades på varandra. Men Sös är också en sådan där typisk storasyster. En sådan som lyssnar på hårdrock och givetvis skall vara den första i familjen som tatuerar sig. Hon är den som alltid låter mig stå i centrum, för hon vet att uppmärksamhet är något jag behöver för att må bra. Hon är den som alltid låter mig vara med på alla hörn och delar mitt intresse att planera. Hon är den som vilt kan diskutera politik och religion och säger gärna vad hon tycker och tänker. Hon är helt enkelt en bästa vän i systerformat. En syster som ingår i vår kompiskrets och delar mina vänner.
Mikael och jag tvingades att sitta bredvid varandra på geografilektionerna i högstadiet. Han var klassens störigaste och jag visste att jag inte skulle få något arbete gjort om jag satt bredvid honom. Men det fick jag. Det och magkramp efter allt skratt. Mickes storebror Markus gick i min systers klass också på högstadiet och på den vägen gick det. Sedan dess har vi alltid umgåtts. Micke är den jag går till när jag är trött på verkligheten och inte behöver prata om känslor eller brustna hjärtan. Han är den som ringer på en dag och frågar om jag har kaffe hemma för att sedan röka på min balkong. Han slår mig alltid i alla TV-spel och skrattar sedan åt mig, för att han vet att jag inte tar illa upp. Precis som att jag alltid retar honom för att han är färgblind och han inte tar illa upp, för jag tar det liksom aldrig för långt. Han är den man tittar på urdåliga filmer med för att han tycker att de är "feta" och jag tycker att de bara är löjliga. Han är bäst på att komma på jättekonstiga smeknamn som "pungråttsbebis" och är även bäst på att imitera olika karaktärer i filmer. Han är en sådan där himla bra killkompis som säger att det är okej att jag pratar mycket, för det är en del av min personlighet. Att om någon tycker att jag är jobbig så är det fel på dem. Han är hård och sträng när det behövs och snälla mot dem som är det tillbaka. För vi har alltid sådär extremt roligt och när Micke inte är med så känns kompisgänget lite splittrat. För att han är min absolut bästa killkompis.
Nära och kära, del 1.
Jag tänkte att vi skulle ha ett litet "kompis-inlägg" där jag kommer berätta om de allra närmsta personerna i min umgängeskrets, hur jag träffade dem och varför vi är så himla bra kompisar!
Sara och jag blev bästa kompisar när vi började 1:a klass. Jag var 6 år gammal och hon var fortfarande 5. Vi var nämligen några av dem som var födda 1990 som fick börja skolan ett år tidigare. Sara var klassens störigaste och jag satt tyst under lektionerna och ritade i mitt block. Men vi blev bästa kompisar ändå. När hon blev utskickad i korridoren för att hon hade suttit under lärarens kateder och stuckit henne i benet med en nål, vågade ingen gå förbi henne. Utom jag. För hon skulle aldrig någonsin sticka mig med en nål. Sara och jag är lite som helan och halvan, bill och bull eller piff och puff. Vi märker när den ena försöker dölja något och vi märker direkt när det inte står rätt till. Vi håller alltid varandra om ryggen och skulle kunna gå i krig för varandra. Men vi har haft våra duster och har bråkat om allt från kläder till pojkvänner. Jag vet att man inte skall diskutera med Sara när hon är hungrig och hon vet att man skall göra precis som jag säger när jag är stressad. En alldeles perfekt bästa vän, helt enkelt.
Neja och jag träffades den första veckan i gymnasiet. Ingen av oss kände någon annan i klassen och vi började umgås. Sedan dess har hon inte blivit av med mig. Neja är en sådan person som investerar i sina vänner och för henne är dem viktiga. Hon är den jag ringer när jag är så himla arg på någon och behöver höra att den är så himla dum i huvudet. För så gör Neja. Hon tycker illa om någon för din skull. Hon kan alla namn på alla blommor och köper gamla loppismöbler för att sedan göra dem hur fina som helst. Neja är ärlig när man behöver höra det och snällast i världen när man vet att man har gjort fel. Hon är den som tar sig friheter och känner sig hemma i min lägenhet, för att hon vet att det är okej. För att hon vet var hon hittar kaffet och vet att jag nästan alltid har glutenfritt bröd i frysen. För att hon är snäll, rättvis, sträng, rolig och galen på samma gång. För att hon har stått ut med mig medan jag har ändrat klädstil och hårfärg tusen gånger och säger alltid att det är fint, fast att det inte alltid är det. För att hon är min bästa vän. En så himla fin bästa vän.
Caroline är den vän jag har haft allra längst. Hon och jag gick på dagis tillsammans och växte dessutom upp två gator ifrån varandra. Caroline är den som alltid ger de bästa råden och kanske inte alltid de råd man vill ha men behöver. Hon är den som skakar om en, säger "Sofie, du vet bättre än det här" och får en att lyssna. Kanske för att hon är så himla envis eller för att hon helt enkelt alltid har rätt. Carro och jag är egentligen ganska olika, men på något sätt går vi ihop ändå. Jag är klantig och flummig, medan Caroline är noga och precis. Men det är det som gör det hela så bra. Hon är den som alltid kommer när hon är bjuden och känner hon för det ser hon till att hon är galnast på festen. Hon kan de bästa låtarna och gör de godaste pajerna. Hon är den som jag har bråkat med i sandlådan över en sten och den jag gråter med till tjejfilmer. För ingen vet vilka tjejfilmer det är man skall se, som Carro gör. Hon accepterar mig för den jag är och trots att vi är så olika vill hon inte ändra på mig. För att det är hon och jag liksom, ända sedan dagis.
Resten av vännerna tar vi i del 2 och 3!
När det blir enkelt.
Jag sitter på en fest i Landskrona hos en person som jag knappt känner.
Jag är där med Sara och Linnea och har på mig ett par jeans som jag köpte samma dag. Jag trycker på min mobil om och om igen, och kan inte alls förstå varför han inte svarar på mina sms.
Jag är 17 år gammal och kan inte sluta tänka på personen jag är tillsammans med. Personen som borde ringa mig en gång om dagen och borde svara på mina sms, men som aldrig gör det. Han som är sådär fruktansvärt lång och har djupblå ögon. Han som har fest hemma men bjuder inte mig, bara för att han skall kunna dansa med andra tjejer. Men den här kvällen är jag på fest. På fest i Landskrona hos någon jag inte känner och jag kan inte sluta titta på min mobil.
En annan kille bjuder mig på en cider och säger att mina nya jeans är så himla fina. Han är också lång och har sådär djupblå ögon. Senare under kvällen rappar han till en låt han kan utantill och bär mig i trädgården som att jag inte väger någonting. Han försöker kyssa mig sådär förbjudet och jag vänder bort huvudet för att jag inte kan. För att jag är så himla olyckligt förälskad i någon som har varit otrogen mot mig tio gånger. För jag är bara 17 år gammal och förstår inte alls vad kärlek egentligen innebär.
Ett år senare sitter jag på golvet på en hemmafest och kysser en kille med spretigt hår. Han är inte lång eller har djupblå ögon. Men han ringer mig varje dag för att fråga hur jag mår, bjuder mig på varje fest och är aldrig någonsin otrogen. Ingenting är sådär tonårskomplicerat längre. Utan bara så himla enkelt.
Efter fyra år.
Vi har haft vår beskärda del, du och jag. Vi vet ju det. Vi har varit lyckliga och olyckliga, nykära och trötta.
Du älskade mig när jag var 18 år, drack för mycket vodka och somnade i din säng. Du har älskat mig när jag har varit trött på livet och när jag har velat flytta till Paris för att bara komma iväg. Du har älskat mig en söndagsmorgon med otvättat och tuperat hår, en rastlös fredag och en vild lördagkväll. Du har älskat mig trots mina svek och trots mitt tvekande. Du har stöttat mig i mina dåliga stunder och skrattat med mig när det behövts. Under fyra år har du alltid varit säker och älskat mig villkorslöst. Du har pratat om vår framtid och hur bra det kommer att bli när vi sedan tar examen. Du har alltid varit här. Varit här och älskat mig.
Det enda jag kan göra är att försöka älska dig tillbaka. Älska dig precis lika mycket som du alltid har älskat mig.
När jag och Dan firade fyra år.
Den 24:e November har jag och Dan årsdag och i år firade vi fyra år tillsammans. Dock skulle jag iväg på födelsedagsmiddag den dagen och Dan skulle jobba, så istället firade vi dagen innan istället. Alltså i fredags! Tre rätters-middag var på menyn och vi dukade fint.
Till förrätt blev det hemlagad hummersoppa efter min pappas recept. Den blev helt okej, måste jag säga. Jag och Dan är inte så duktiga på att laga mat. Men vi gjorde så gott vi kunde.
Efter förrätten bytte vi presenter! Dan fick en röd fluga, ett par kalsonger, ett par strumpor och ett fodral till sin platta Nexus 7.
Jag fick ett jättefint halsband av Dan! Dessutom köpte han mina favoritblommor, nejlikor. Han kan ibland, min Dan.
Till varmrätt lagade vi tändstickspotatis, fläskfilé, sallad och två olika såser. Nam, nam! Till efterrätt blev det glass, som tyvärr inte hamnade på bild. Kvällen avslutades framför filmen "American Psycho" som är en fruktansvärt bra men konstig film, och jag somnade som vanligt i soffan.
Dagen efter, på vår riktiga årsdag, åt vi finfrukost framför TV:n. Sedan gjorde jag vid mig och åkte hem till Sara för lite födelsedagsfirande. Men det får ni se i nästa inlägg. Jag och Dan hade en väldigt fin kväll tillsammans i alla fall. Det är helt sjukt, hur fort tiden går.
