Att vara trött på den fyra månader långa oktoberhösten.

Ett önskeinlägg som ni ville ha var ett lite mer djupare inlägg. En historia. Så, här kommer en krönika om att sakna sommaren!
 
Jag trär på mig mina tajta träningsbyxor. De är svarta med en smal orange rand på vardera lår. Jag knyter snöret i midjan och gör en rosett. Drar åt tajt så att de inte skall kasa ner. Därefter är det samma procedur som förra veckan. Jag tar på mig en grå långarmad tröja och över den en träningsjacka som skall andas, släppa ut luft men inte in. Jag sätter upp mitt hår i en hästsvans, snurrar upp luggen med en klämma och knyter mina skor. Det absolut sista jag gör innan jag går utanför dörren är att ta på en tröja till. En röd hoodtröja med alldeles för många år på nacken. Det tredje lagret som skall hålla mig varm medan jag svischar förbi kvinnor med barnvagnar och män med små hundar ute i ett tvågradigt Löddeköpinge. Det tredje lagret av tröjor som ska tillåta mig att svettas men inte frysa samtidigt som jag flåsar förbi träd och buskar som knappt har några löv. Det är januari och jag vill springa.
 
Jag trycker igång Spotify på mobilen och skruvar upp volymen ordentligt. Jag trär på mig den röda luvan och mina svarta vantar samtidigt som Thomas Stenström sjunger att han vill bli kysst över bröstkorgen för att få känna att han lever. Jag springer ut ur mitt bostadsområde, förbi en kulle och en äng. Förbi två lekplatser och ut mot köpcentrumet. Svänger in vid en lång väg och följer den tills den tar slut. Jag känner min kondenserade andedräkt som fastnat i tröjkragen tryckas mot min haka och under tre lager tröjor känner jag hur svetten rinner längs min ryggrad. Det gör ont att andas. Det gör ont när den kalla luften följer strupen ner i lungorna. Trots svett, tre lager tröjor och värme så fryser jag. Trots att jag vill ta av mig mina vantar och min huva så fryser jag när den kalla luften blåser mot min nacke.
 
Det är januari och jag har sprungit i det här vädret i fyra månader nu. Oktoberhösten som aldrig tar slut och aldrig försvinner. Jag tänker tillbaka till juli, till shorts och linne och att springa klockan 23 en onsdagkväll utan att behöva frysa. Hur det var ljust fast att det nästan var midnatt. Hur den här grådaskiga vardagen en dag faktiskt kommer att ta slut och lika fort som sommaren försvann kommer den faktiskt att komma tillbaka. Men så länge springer jag i tre lager tröjor i ett tvågradigt Löddeköpinge och förbereder mig. Förbereder mig inför värmen som snart, snart kommer tillbaka.

Je suis Charlie.

Jag tror på Gud. Det har jag gjort sedan jag var 6 år gammal, såg mina bröder döpas och tjatade på min något agnostiska pappa att jag ville ha en barnbibel. Jag tjatade och tjatade och tillslut efter jobbet kom han hem med en. Den var tjock, illröd och hade en tecknad bild på en flicka med en get på framsidan. Jag blev alldeles lyrisk och många år framöver var den min bästa godnattsaga. Pappa fick om och om igen läsa för mig hur Moses delade havet, Jesus kunde gå på vattnet och hur ormen lurade Eva och Adam att äta av kunskapens äpple. Idag läser jag inte bibeln innan läggdags, men jag är fortfarande troende.
 
Men jag skulle aldrig mörda tio personer för att de ritat en karikatyr av Gud. Aldrig. Här måste vi dra en gräns på vad som egentligen är religion och vad som är två instabila personer som behöver en andledning till att ta andra människors liv. Vad som hände i Paris och mot Charlie Hebdo är hemskt, men vi kan inte dra en parallel mellan två mördare och de resterande miljoner människor som har Islam som religion. Detta på samma sätt som vi inte kan dra en parallel mellan mig och korstågsriddare. Vi må tro på samma religion, på samma Gud, men vi är inte likadana.
 
Alla människor bör bedömas individuellt och inte utefter andras illvilja. Om du måste hata, hata då en människa utefter dess ondska och otroligt hemska agerande. Men inte utefter dess religion eller etnicitet. Alla är olika.

Så sitter jag i en röd stol framför en människa jag inte känner bara för att höra att jag duger.

"Vad gör du här?", säger hon medan hon studerar hur jag skruvar mig i den stela fåtöljen. Rummet är litet och trångt och man får känslan att det inte går att rymma. Hennes blick är varm och vänlig. "Varför har du kommit hit?", frågar hon igen. Jag sitter hos terapeuten på vårdcentralen och vet inte vad jag skall svara.
 
"Jag mår dåligt, tror jag" säger jag tyst medan hela min själ skriker att fattar du inte att jag äts upp inombords och ligger hemma på golvet och gråter för att jag inte vet vart jag skall ta vägen. "Kan du berätta om dig själv?" frågar hon och släpper mig inte med blicken, inte ens för att skriva ner något i sitt anteckningsblock. Så börjar jag berätta om mig själv. Jag berättar vem jag är, vad jag heter, hur gammal jag är och vad jag tycker om att göra på min fritid. Precis som att det vore en kontaktannons. Jag avslutar med att säga att ibland är jag faktiskt jätteglad, men ibland är jag också ganska ledsen. Samtidigt rycker jag på axlarna, som att det vore det mest naturliga i hela världen.
 
Hon avslutar sessionen med att förklara att jag har prestationsångest och att jag är väldigt osäker på mig själv. Hon förklarar att jag jämför mig för mycket med andra och har ett otroligt stort bekräftelsebehov. Jag vill höra att jag duger, jag måste få höra att jag duger och det gör jag, förklarar hon. Jag duger precis som jag är och allt behöver inte vara perfekt. Jag måste inte ha toppbetyg, alltid kunna umgås med mina vänner, träna 5 gånger i veckan eller ha de nyaste kläderna. Det är okej och det är framför allt okej att bara vara jag.
 
Så här sitter jag, helt häpen över det hon säger. Att det är okej att misslyckas med något som man egentligen måste vara bäst på? "Hon kan lika gärna prata grekiska, för jag förstår faktiskt inte vad hon säger" tänker jag för mig själv medan jag tittar på hennes vänliga ansiktsuttryck. Att det skulle bli en början på ett mycket mer hälsosamt tankesätt, det visste inte jag just då.

Ni glömmer väl inte bort att köpa årets Rosa Bandet?

Ni har väl inte missat att man redan kan köpa årets Rosa Bandet och andra saker såsom ICA-påsar och sallad där en viss procent av kostnaden går till cancerfonden? Själv var jag härom dagen helt klädd i rosa. Mycket snyggt tycker jag.
 
Alltså jag kan inte hjälpa det, men jag brinner så för sådana här saker. Jag vill liksom hjälpa till så mycket som möjligt. Så jag har varit världsförälder i UNICEF i cirka fem år, varit fadder i WWF i 6 månader och jag väljer att köpa den dyra, rosa plastkassen för 5 kronor istället för den billiga för 2. Jag har köpt Rosa Bandet i fyra år i rad nu och har köpt både armband och tavlor från ungcancer.se. Men ändå känner jag att jag inte gör tillräckligt, jag vill göra mer och jag tror att det finns många av er som känner samma sak. Man tycker att det egentligen bara är småsaker, men det kan ju göra skillnad och det är så vi måste tänka. Så köp du årets Rosa Bandet du också. Hur fint är det inte förresten? I år är det Camilla Thulin som har designat det och det är ju inte helt fel.

Riksdagsvalet 2014.


Ni glömmer väl inte bort att rösta idag?

# I mitt Sverige.

När jag läste både Underbara Claras och Elsa Billgrens inlägg så blev jag så himla glad. Det är som att jag får tillbaka tron på mänskligheten. För det är väl inte någon som kan ha missat allt spektakel som handlar om riksdagsvalet. Vi har under en viss tid nu fått ta del av väldigt mycket information om dessa partier, och alla har både positiva och negativa sidor. Så fort jag har bestämt mig om vilket parti jag skall rösta på är det någon som påpekar något negativt om just detta parti och plötsligt får jag börja om från början.
 
Men jag vet ju hur jag vill ha det, hur mitt Sverige skall se ut. Jag vill att homosexuella skall ha rätt att adoptera och att en ensamstående kvinna skall kunna inseminera sig. Vem har gett oss rätten att bestämma att de inte skall få leva familjedrömmen? Jag vill att vi skall ta hand om och acceptera de människor som flyr för sina liv, de som lämnar sina hem på grund av att det helt enkelt är för farligt i deras vardag. Jag vill att vi tittar på en människa och inte ser sexualitet, etnicitet eller religion. Jag vill att alla skall vara lika mycket värda och att vi inte skall se på varandra som något annat än individer, som människor.
 
Jag vill att ekologisk mat inte skall vara så dyrt, utan att det skall vara det enda självklara valet i mataffären. Jag vill att miljön skall komma först. Att vi skall börja cykla mer och åka kollektivtrafik istället för att ta bilen när ICA endast ligger 500 meter bort. Jag vill att vi ska tänka, inte bara på oss själva utan på våra barn och våra barnbarn. Att vi skall sluta producera och sedan slänga så otroligt mycket mat och istället ta hand om våra rester.
 
Slutligen vill jag att Sverige skall vara som det alltid har varit. Att vi äter sill på midsommarafton, dansar smågrodorna och värnar om medmänskligheten. För vi kan vara både och, vi kan älska vårt land samtidigt som vi låter människor finna sin fristad här. Det är tron på mitt Sverige och det är vad jag kommer att rösta efter nu på söndag. Hur tänker du?

Fem fakta.

Medan jag steker fem kilo kyckling och gör en stor bytta potatissallad så kan ni få läsa lite fakta om mig som ni kanske inte visste om. Jag skall vara mer social ikväll, lovar!
 
- Jag klöks väldigt ofta. Ni vet, när man hulkar men man kräker liksom inte? Jag klöks när jag borstar tänderna, när jag hostar, när jag tar tandtråd, när jag är hos tandläkaren. Ja, ofta. Tandläkaren säger att det är för att den lilla tappen som hänger ner i svalget (tror det kallas gomspenen) är känslig. Jag är aldrig rädd för att gå till tandläkaren, men det är alltid skitjobbigt när de skall ta de där röntgenbilderna och jag sitter där och klöks stup i kvarten.
 
- I mellannamn heter jag Mathina. Alltså mitt fullständiga namn är Sofie Mathina Strandberg. Jag är döpt efter min farfars mamma som hette Mathina Strandberg. Hon var en väldigt modern kvinna och var liksom inte alls en hemmafru som många var på den tiden. Hon var frisör och hade ett intresse för fotografering. Jag har för mig att hon gick bort när farfar endast var 14 år gammal, men är inte helt säker.
 
- När Carl och Christoffer föddes så blev jag tydligen väldigt besviken. Jag ville såååå gärna ha två småsystrar och det var inte alls lika roligt att få två småbröder. Jag var 5 år då och idag är jag ytterst tacksam över att det blev pojkar istället för flickor. En familj med fyra döttrar? Tänk det slagsmålet om badrummet alltså.
 
- Jag är absolut ingen kräsen person och äter nästan det mesta. Men något som jag totalt avskyr och tycker är extremt äckligt är makrill i tomatsås. Alltså jag förstår inte hur folk kan äta det?! Så otroligt äckligt. Det är ju inte ens varmt? Varför har man något som luktar kattmat på sin macka?? Varfööööör? Nej, blodkorv i all ära alltså.
 
- När vi skulle få Isa hade vi så himla svårt att komma på ett namn till henne. Dan ville att hon skulle heta Milo och jag var ganska osäker. Men så sa Neja en dag "Är inte Disa ett fint namn?" och då bara klickade det! "ISA!" utbrast jag, "Nej, Disa sa jag. Med D!" sa Neja. Haha. Men så blev det bestämt, klart att hon skulle heta Isa. Precis som att det aldrig hade funnits ett annat alternativ. Nimas namn hittade jag på, tror jag lekte med namnet "Nomi" och så blev det Nima. Ett hittepå-namn alltså.
 
Nu kanske ni känner mig liiite bättre. Eller så visste ni redan alltsammans, vem vet!

Läsarfråga.

Du är så otroligt duktig!! Och du skriver då jäkla bra!! Jag blir riktigt inspirerad av det du skriver och känslan ditt skrivande ger! Jag har en fråga, jag vill börja springa men känner mig lite feg och rädd för att våga mig ut. Har aldrig sprungit i hela mitt liv eller tränat på ngt annat sätt. Hur vågade du dig ut? Vad fick dig att göra det? Jag vill så gärna men känner mig otroligt feg och får för mig att ja kommer se så löjlig ut om ja springer.
 
Svar: Oh, tack så hemskt mycket!! Jag blir så glad när ni tar er tid att kommentera och berömma! Tack!! Jag förstår verkligen vad du menar med att man inte vågar i början och att man är rädd att man skall se dum ut. Jag började att springa på gymmet på löparbandet. Men det är så himla tråkigt nu när det är så fint väder!
 
Det var först när ett par kompisar frågade om jag ville följa med och springa Vårruset i Malmö som jag blev taggad på att börja springa. För Vårruset är ju ändå på 5 kilometer och för att jag skulle orka springa så långt så behövde jag träna upp min kondition. Så det jag gjorde var att sätta upp små mål. Jag började med 1,5 km och höjde sedan kravet på hur långt jag skulle springa. Plötsligt kunde jag springa 3 km och tänkte att nu börjar det likna något! Jag uppnådde mitt mål och sprang hela Vårruset utan att stanna och jag var så nöjd! Nu har min vän Desirée frågat om jag vill springa Midnattsloppet på 1 mil i september! Känns ju helt galet att springa en hel mil men jag har ju några månader att öva. Så den bästa peppen är verkligen att sätta upp ett mål!
 
Och vet du vad? Skit i alla andra! Jag vet att det är SÅ svårt. På gymmet så kommer alla muskelknuttar fram till mig och säger "Du bara springer och springer men du kommer ju ingen vart" och nu ler jag bara mot dem. Tänker att de får tycka vad de vill, jag hade sprungit om dem i vilken tävling som helst. Så de bästa råden jag kan ge dig egentligen är att sätta upp mål och köp nya löparskor eller något som gör dig inspirerad! Och spring någonstans där du känner dig trygg och inte uttittad. Som i skogen eller i ditt kvarter eller något. Ladda ner en app som håller koll på hur långt du har sprungit och hur länge! Och du är inte dålig eller löjlig! Du är bättre än alla andra som inte gör det! Du är bäst helt enkelt! Tänk så :)

Så jag springer.

Jag låter lungorna fyllas med sommarluft medan mina rosagrå Asicsskor studsar försiktigt på asfalten. Jag springer förbi en äldre man med en liten hund och två kvinnor med barnvagnar. Känner doften av syrener och björk medan jag springer förbi ett snår av buskar och träd. Jag mår bra och jag känner mig frisk, ren på något sätt. Som om en frisk fläkt går igenom hela mig och rensar vartenda blodkärl.
 
Så jag springer. Springer för att i 23 minuter sluta tänka på vem jag kunde ha varit och istället fokusera på den jag är nu, det jag gör nu. För att i 23 minuter kunna fokusera på mig själv. Jag springer för att jag en dag skall sluta ställa mig på vågen och räkna hur många hekto jag har gått ner sedan igår. För att jag skall sluta stå på ICA och titta vilken crème fraiche som har minst kalorier och fetthalt. För att jag skall kunna titta på mig själv i underkläder utan att dra aggressivt och hårt i min mage, precis som att jag önskade att den aldrig hade funnits. Jag springer för att lämna tragiska högstadieminnen bakom mig och för att jag skall sluta himla med ögonen när min terapeut säger "Du är bra som du är".
 
Jag springer för att jag skall börja säga tack för komplimanger istället för att avvisa dem. För att jag skall må bra. För att jag skall känna mig hälsosam, stimulerad och mindre rastlös. För att jag skall uppnå mål och drömmar som jag aldrig har trott att jag kunde. Jag springer för att bli mindre stressad. För att jag skall vara lycklig och nöjd med livet. För att jag blir glad av det, och det är det viktigaste.
 
Så jag pratar om det. Jag skriver krönikor och blogginlägg, postar bilder på hur många kilometer jag har sprungit och hur snabbt det gick på Instagram och skriver kommentarer på Facebook. Jag skriver krönikor om mitt dåliga självförtroende och hur bra löpning får mig att må. Jag gör detta, för att det är så himla viktigt. Det är så otroligt viktigt för människor att förstå att det finns de som tänker såhär. Att fast de alltid är glada och ler, så smular de sönder inombords. Det är viktigt att berätta att dessa människor inte är ensamma och att det är okej att må så. Så jag blir personlig och privat och förklarar att det är viktigt att göra något som får en glad. Viktigt att göra något som gör en lycklig. Så, jag springer.

Jag kan.

Vi står i ett vårfint Malmö med blommiga träd och grönt gräs. Vi står vid pildammsparken tillsammans med flera hundra andra kvinnor och har precis hoppat runt precis som de gör på Friskis & Svettis som uppvärmning. Vi står längst fram nu, det är vår tur. Några sekunder till bara.
 
Så går startskottet och fötterna börjar sakta men säkert röra sig framåt. Jag kan det här, för jag har tränat inför det. Jag vet att det är lätt i början och att det är nu det är som lättast att ta ut sig, så jag springer sakta för jag vill klara att springa hela Vårruset utan att stanna. Jag är omringad av kvinnor. En del springer fortare än mig, en del i samma takt och andra svishar jag förbi så smidigt jag bara kan. Jag får en armbåge i armen, får tvärstanna och snurra omkring en annan person som bestämmer sig för att stanna mitt framför mig och springer vidare. Allt detta till tonerna av Veronica Maggios "Hädan efter".
 
Benen bär mig fortfarande och kinderna börjar bli varma. Jag följer strömmen av kvinnor och försöker att inte springa in i någon. Jag lägger mig längst ute i höger filen, får springa upp på gräset och förbi en tjej med rött hår i en Pågen-tröja. Jag har sprungit förbi dammen och är nu i parken, precis passerat 3 kilometersskylten. Skorna studsar inte längre fram på grus och det uppstår inga dammoln framför mig. Här i skogen är det friskt och jag är snart framme, bara två kilometer till.
 
Jag har sprungit förbi en sångkör, en hejarklack och några dansare. Alla är där för loppet, alla vill att jag skall klara det. Jag ser målet och publiken som står och hejar. Jag springer så fort jag kan och tvärstannar sedan när jag precis har passerat mållinjen. Trettiofyra minuter och fyrtio sekunder. 34 himla minuter alltså och jag klarade det. All den värme som någonstans har varit nertryckt under min tröja väller upp och kinderna hettas. Svetten rinner nedför tinningen och mina vader stramar. Jag klarade det. Jag är så himla bra. Det finns flera hundra kvinnor som var bättre än mig, men jag var ändå bäst. För jag var bättre än den flicka som för en månad sedan inte kunde springa längre än två kilometer. Även om varenda kvinna som ställde upp i Vårruset får en medalj, så betyder min lite extra. Att jag kan, bara jag vill det.

Min plan.

Jag sitter på en busshållsplats i den enda stad jag någonsin älskat. Malmö, staden som jag kallar min egen fast att den egentligen inte är det. Luften är kylig men solen är varm och det luktar sommar och cigarettrök. Jag tänker på morfar, han luktade alltid sommar och cigarettrök. Och kaffe. Och herrparfym. Han luktade gott, på sitt eget vis. Jag rättar till min mörkgröna bomullsklänning och petar med foten i asfalten.
 
"Vad är dina planer nu?". Frågan som jag fått ungefär 20 gånger den här veckan. Precis som när jag var 18 år och tog studenten. Om en månad tar jag examen och det är nu jag skall ha allt planerat. "Vad skall du göra härnäst?". Jag skall vara lycklig. Jag skall gå barfota i grönt gräs och bära knälånga sommarklänningar. Jag skall dricka alldeles för mycket bubbligt vin och dansa tills solen går upp. Jag skall åka till Paris, London och New York. Jag skall kyssa en man med spretigt hår och gråblå ögon. Jag skall vara lycklig. Jag skall aldrig någonsin gå tillbaka till där jag var för 3 år sedan. För äntligen vet jag var jag vill vara och det bästa är att ingen kan tvinga mig. Ingen alls. Men det är det ingen som vill höra, så jag berättar istället om min plan. Min plan inför livet.
 
Jag andas in den kalla vårluften och känner känslan av hopp. Känslan av att jag äntligen har hittat min väg. Min alldeles egen väg, även om den just nu är ganska suddig. Men det gör liksom ingenting. Den får ta mig vart den vill, huvudsaken är att jag har hittat den. Jag kraffsar upp mitt busskort ur väskan, går på bussen och säger hej till busschauffören. Det kommer att bli en så himla bra sommar.

Johnny var Evas hjärtas låga.

Vi står på en bar och dricker tequila. Vi är bara tjejer ikväll och pratar om de senaste klänningarna vi köpte på asos.com och om hur mycket vi längtar till sommaren. Vi pratar om Girls, om hur det senaste avsnittet var så himla bra och om hur jag är den enda som älskar Marnie. Kanske för att jag är så himla lik henne och vill kontrollera allt i min närhet, samtidigt som att jag vill framstå som så himla bra men egentligen har världens sämsta självförtroende.
 
Vi går vidare och följer kvällen dit den tar oss, hamnar på ett dansställe och kommer undan inträde. Vi bättrar på vårt läppstift, köper en cider och en påse chips som vi sedan delar på medan vi står på dansgolvet. Vi skrattar, kramas och dansar. Dansar tills vi har ont i benen och fötterna värker. Människorna klungas och vi ställer oss längst ut på dansgolvet för vi vill inte trängas med långa blondiner och desperata män. Vi vill bara dansa på klistrigt golv till Håkans "En Midsommarnattsdröm" i en lokal som doftar herrparfym och öl. Just då finns ingenting. Ingen vuxenångest, inga måsten, ingenting. Bara vi och Håkan Hellströms toner.

Kära lillebror.

Du som föddes en varm sommardag 1995 in i en familj som redan hade två döttrar. Du som kom till världen samtidigt som en annan och fick slåss om uppmärksamhet i en familj med tre andra barn. Nu är du arton år. Arton år och ung. Full med förväntningar och med hela livet utlagt framför dig.

 

Kära lillebror, väx inte upp. Väx inte upp till en värld med vuxenångest om barn och karriärsval. Kan du inte för min skull vara arton år för alltid? Kunde du inte ha stannat som två dagar gammal? Jag, fem år gammal med en vit och blommig sammetsklänning, kunde för alltid hålla din hand med mitt pekfinger. 

 

Lillebror väx inte upp. Väx inte upp till en värld med högskola, månadslöner och framtidsångest. Var ung, var tonåring. Kyss fina tonårsflickor med fräknar på näsan och för höga klackar. Dansa till techno tills solen går upp och spela datorspel som att det inte finns någon morgondag. För det är nu livet är som bäst. När man är arton år och ovetandes om världen.

 

Snälla lillebror, väx inte upp. 


Hopp om mänskligheten.

Jag har tränat sedan april nu. Minst tre dagar i veckan springer jag på löpbandet, blir sådär otroligt svettig och lyfter vikter med både armar och ben. Jag tycker om mitt gym, det gör jag verkligen. Det är litet och mysigt och där är nästan aldrig några människor när jag är där. Jag undviker liksom timmarna mellan 15 och 18, bara för att jag vet att det är då det är som mest folk.
 
Men under de timmar på dygnet som jag är där, är jag alltid ensam tjej. Det är oftast jag, några 28-åriga muskulösa killar och ett par äldre män som förr i tiden tränade mer än vad de gör idag. Detta brydde inte jag mig om, inte i början i alla fall. Inte när de började kommentera att jag alltid är så svettig efter att jag har sprungit två kilometer på löpbandet. Inte när de började förklara för mig att jag måste använda tyngre vikter om jag vill bli mer muskulös. Nej.
 
Jag började nog irritera mig omkring den gången en äldre man förklarade för mig att jag skulle hålla längre in på handtagen när jag tränade min rygg. Detta för att vi kvinnor inte vill ha en bred rygg, vi vill ha en slank och smal rygg. Jag förstod liksom att han ville vara hjälpsam. Jag vill inte ha en bred rygg, jag vill träna rätt. Men är detta verkligen för att jag är en kvinna?
 
Eller så började jag irritera mig omkring den gången jag stod och diskuterade med en kille om en vardagsgrej. Det var så litet att jag inte ens kommer ihåg vad det handlade om. Det enda jag kommer ihåg är orden han avslutade diskussionen med, "Jag håller inte med dig, men det gör inget. Kvinnor och män brukar inte tycka likadant.". Jag förstod ingenting. Tycker jag som jag gör, bara för att jag är tjej? Bara för att jag har ett annat kön än vad han har?
 
Men så en dag står jag och tränar mina biceps. Jag tränar fel då jag samtidigt rycker i axlarna medan jag försöker dra upp vikterna med mina armar. En lång, slank, vältränad man kommer fram till mig. Han håller en plint i sina armar och frågar om han får visa en sak. "Vad är det nu egentligen?" tänker jag för mig själv. Han ställer plinten framför mig och visar hur jag skall träna mina biceps, därefter ställer han en fråga. "Vill du förbränna fett, eller bygga muskler?", "Förbränna fett och bli vältränad" svarar jag då. "Bra, då skall du fortsätta hålla dig till de låga vikterna. Lägre vikt och fler repetitioner. Jag gör likadant. Jag vill inte heller se ut som de andra köttbullarna här." förklarade han samtidigt som han gick tillbaka till sin egen träning.
 
Han nämnde ingenting om att jag var kvinna och tyckte inte att jag behövde använda mig utav tyngre vikter. Allt han gjorde var att hjälpa någon som behövde hjälp, detta utan att se ner på mig. Just precis då insåg jag, att det finns nog hopp om mänskligheten ändå.

Slaget för min inre trettonåring.

Ibland kan jag undra var det kommer ifrån. Det där eländiga dåliga självförtroendet som liksom alltid skall hänga sig kvar. Det liksom försvinner, men så kommer det tillbaka igen. Sådär periodvist på något sätt. Precis som ett mörker som skall klamra sig fast och inte riktigt försvinna helt. Förra året var ett bra år, men detta året har varit lite sämre. Jag har känt mig lite sämre. Det har ställts för höga krav, och den som ställer kraven är ingen annan än jag själv.
 
Att gå på högstadiet var en hemsk tid. Egentligen inte särskilt hemsk, jag var väl en normal tonåring. Men om det är något i livet som jag absolut inte vill göra om så är det just det, att vara 13 år gammal och helt osäker på vem man egentligen är. På något sätt var kraven så himla stora, på vem man skulle vara och hur man skulle bete sig. Någonstans var det så himla viktigt att inte väga över 60 kilo också. Jag vet inte riktigt vart det kom ifrån, men helst skulle man väga 54 kilo och alltid ha de senaste kläderna. Jag vägde inte 54 kilo, men jag vägde inte heller 154 kilo. Jag var en vanlig tonåring med en vanlig kropp som sakta men säkert började forma sig. Men var det något slagord jag fick höra så var det just det, tjock. Tjock och fet. När en kompis sedan skickade ett mejl till en kille hon tyckte om och fick tillbaka "Du och din feta kompis är så fula att ni skrämmer blinda barn", så kanske det etsade sig fast lite extra.
 
Men så började jag gymnasiet och gick ner 10 kg. Mådde bra, var hälsosam och var sådär tonårsdum som man ska vara när man är 17 år. Det jobbiga högstadiet glömdes liksom bort, som att det inte riktigt hade hänt. "Men varför väger du dig varje dag egentligen?" brukar jag få höra och fast att jag egentligen kanske innerst inne vet svaret så rycker jag på axlarna. För någonstans vill man hålla koll. Precis som att man en dag skulle vakna upp på morgonen och ha fått tillbaka de där 10 kilona under en natt, och kanske vara så ful igen att man plötsligt skrämmer blinda barn.
 
Samhället, idealen och framförallt 13-åriga pojkar är hemska. Någonstans måste man komma ihåg att alla kan helt enkelt inte väga 54 kilo och det är okej. Det viktiga är att jag är nöjd och ingen annan. Det där dåliga självförtroendet skall knycklas ihop till en liten boll och tändas eld på under nyårskvällen. För det skall minsann bli mitt nyårslöfte för i år.

När det blir för mycket.

Igår var min lediga dag och då tog det plötsligt stopp. Ni vet en sådan dag där man måste, måste, måste göra tusen saker för man har egentligen inte tid en annan dag men plötsligt så kan man inte. Det går bara inte. Man försöker, men ingenting man gör blir bra. Precis som om det där kreativa flödet blir stoppat av en stor kork. Det kommer liksom ingenting.
 
Så var det för mig igår, på den dag jag minst behövde det och plötsligt brast allt. Alla känslor flödade, precis som att den gigantiska korken inte bara stoppade det kreativa flödet utan också orsakade översvämning. Men när man jobbar fyra dagar i veckan, tränar lika många dagar, skriver en vetenskaplig artikel på sex sidor, ett projektarbete på tio, har ett förslag och en projektplan till examensarbetet som skall bli godkänt samtidigt som det skall finnas kvalitetstid över till familj och vänner, då blir det för mycket. För visso tycker jag om att vara en upptagen tjej, men när kraven blir för stora och uppgifterna för många, då brister det. Den här fina väggen som är uppmurad och hålls ihop med hjälp av tejp och plåster, den håller liksom inte längre.
 
Någonstans måste man acceptera att man inte kan göra allt. Någon gång måste man säga nej. Den där ångesten och rastlösheten som plötsligt uppstår när man en dag väljer att inte gå till gymmet eller säger nej till ett arbetspass, den måste man lära sig att bortse ifrån. Kraven måste bli färre, de måste bli mindre. För det är kraven på en själv som helt klart alltid är värst.

Tankar under ett strömavbrott.

Ibland blir jag sådär arg på mig själv. Så himla arg för att jag aldrig kan vara nöjd. Förra året var en melankolisk tid för mig. Jag var liksom ledsen och lycklig samtidigt. Jag var så himla nöjd med mig själv, mina kläder och mitt utseende men kände mer att det var något i omgivningen som behövde ändras.
 
Denna vinter känner jag precis tvärtom. Jag är så himla nöjd med mitt liv. Jag och Dan har det bra, det går bra i skolan, jag jobbar mycket, älskar min lägenhet. Men jag är inte alls nöjd med mig själv. Jag tränar fyra dagar i veckan, väger mig en gång om dagen och känner hela tiden att jag måste måste måste ha nya kläder. Nya kläder som jag känner mig fin i. Så att jag kan låtsas att jag har ett självförtroende som jag egentligen inte har. Det här att ständigt försöka ha något bättre, att försöka vara något bättre driver mig till vansinne.
 
För när man inte är nöjd över de saker man presterar, när man hela tiden tvingar sig till att ta sig lite längre. Då är det inte lika roligt längre.

Hjälp tyfonens offer.

Jag har varit världsförälder i UNICEF sedan år 2009. Trots att jag är student och lever på ett studielån på 9000 kronor per månad, skänker jag 100 kronor varje månad till barn världen över som behöver min hjälp. Så när ett krisbrev skickades hem till mig denna vecka som förklarade att UNICEF behöver hjälp för att hjälpa tyfonens offer i Filippinerna, tvekade jag inte.
 
Tusentals barn har förlorat sina hem och riskerar nu att utsättas för övergrepp och människohandlare. UNICEF hjälper och skyddar alla de ensamma barn som kommit bort från sina familjer och upprättar trygga platser för dessa barn.
 
Jag skänkte en gåva för att hjälpa tyfonens offer. Gör det du också.
 
Gå in HÄR och skänk pengar. Du kan göra skillnad.

En sitta-hemma-och-plugga-till-tenta-dag.

Först och främst vill jag tacka för kommentarerna jag fick angående mitt inlägg igår. Ibland brister det helt enkelt och när jag sitter helt tyst på ett seminarium och endast säger en mening så blir allt så himla påtagligt. Jag vill ju säga så mycket men vågar inte, och jag blir så fruktansvärt arg på mig själv. Att jag inte bara visar de som så länge har sagt att jag är dum, att faktiskt även jag kan. Att jag också är kunnig och smart. Tillslut gör man sig dum lite som en överlevnadsteknik, för att då är det okej. Det gör inte lika ont om jag är dum medvetet och de sedan skrattar åt mig. Hellre det än att jag säger något jag tror eller menar och blir till åtlöje av.
 
Jag vill bara att andra små tonårsflickor eller -pojkar inte skall tro att man måste vara det som andra har bestämt. Det var jättesvårt för mig att växa upp i en familj där det liksom var förutbestämt att man skulle lyssna på rockmusik och man skulle kunna det mesta. Jag älskar min familj, det är de som har gjort mig till den jag är idag. Men det var liksom svårt att vara den som inte riktigt passade in. Den som vägrade lyssna på Metallica i bilen och liksom fick skrika för att jag visst ville lyssna på Absolut Oriental. Men ibland är det okej att experimentera. Det är okej att vara 14 år gammal och inte veta vilken stil man skall ha eller vilken musik man skall lyssna på. Framförallt är det okej att inte veta allting, att ställa frågor och att vara nyfiken. Du är inte dum och det var inte jag heller. Det ÄR inte jag heller. Nu måste jag bara övertyga min 14-åriga lilla själ det. Den som fortfarande sitter tyst i ett hörn på viktiga seminarier och vägrar säga ett ljud. Det GÖR inget om du säger fel, huvudsaken är att du försöker.
 
Annars har jag baaaara suttit hemma och studerat till min tenta i miljöekonomi. Den är på 10 högskolepoäng och jag har så himla mycket att läsa. Men jag skall minsann klara det här också.
 
 

Du är också smart.

Idag får man alltid höra att det är bra att vara nyfiken och att inga frågor är för dumma. Det är bra att man lär barn sådant i tidig ålder, så att de vet att de kan ställa de frågor de undrar utan att bli utpekade och skrattade åt. För mig har det nämligen alltid varit tvärtom. Jag har fått lära mig att man inte skall vara så nyfiken och inte undra saker som man inte har med att göra. När man sedan ställer en fråga om något man inte har förstått, blir det lätt att man får ett fnys tillbaka som att jag egentligen redan borde veta svaret på den frågan jag just ställt.
 
Jag har ofta fått höra att jag inte är smart. Människor kanske inte har sagt det rakt ut sådär ordagrant. De har mer gjort narr av det jag säger och påstått att ibland är jag alltför rolig. När man får ett sådant gensvar så pass många gånger att man inte längre orkar ta illa vid sig, då spelar man istället med. Tillslut gör jag mig dum, för deras skull. För på något sätt är det enklare att säga något korkat medvetet som människor sedan skrattar åt, än att säga något ärligt som man faktiskt menar och sedan blir till åtlöje av. Det värsta är att jag har spelat osmart så pass länge, att jag tillslut börjat tro på det själv.
 
Jag har aldrig varit den som stuckit ut i skolan. Jag var en helt vanlig tjej utan någon speciell status eller höga betyg. Jag kommer från en smart familj med tre andra syskon som har bra betyg och är väldigt allmänbildade. Att jag sedan valde att lägga mer tid på kompisar och fritid än på skola i min ungdom, är något jag får skylla mig själv för. Att jag faktiskt gjorde mig så pass okunnig som alla andra målade upp mig som. Istället borde jag ha bevisat att de hade fel. Jag borde ha bevisat att bara för att jag inte kan alla ord i ett lexikon eller läser tidningen varje morgon, så betyder det inte att jag inte kan. Att det inte kan bli något vettigt av mig också.
 
Det som faktiskt gör mig mest arg är att detta speglar mig även idag. Jag är aldrig nöjd. Även om jag får godkänt på mina inlämningsuppgifter och även om jag har börjat prata desto mer på seminarierna, så kan jag bli bättre. Jag borde göra bättre. För när man var ung och ofta fick höra att det man sa var idiotiskt, att det var korkat. Ja, då kanske det inte är så konstigt att man fortfarande som 23-åring sitter längst bak i klassrummet och inte säger ett ljud.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0