Min Svarta Blogg

 

Idag kom vi utanför dörren innan det blev mörkt. Hurra!

 

Jag och Dan körde förbi Dans föräldrar, lämnade en julklapp och visade upp Frans på avstånd utomhus. Det snöade dock jättemycket idag, så det blev en snabbvisit. Jag längtar tills allt med corona och RS-virus börjar lugna ner sig så att vi kan börja umgås mer med nära och kära. Hittills har vi bara träffat min familj inomhus, och även då har vi försökt hålla avstånd.

 

Men imorgon är det julafton! Min julklänning är framhängd, alla julklappar är inslagna och den årliga pecannötspajen är bakad. Vi ska fira jul och sova över hos min mamma och pappa. Så just nu håller vi på att packa. Det är så mycket grejer till Frans som vi ska ha med oss. Dels 78 ombyten, men också vagnen och saker till blöjbyten. Men det ska bli mysigt att sova över. Inte behöva fundera på när vi ska köra hem och bara kunna gå och lägga oss när vi känner för det.

 

Jag börjar förresten bli redo att prata om förlossningen nu. Tänkte att jag ska ta tag i ett inlägg om det i mellandagarna. Jag är inte ledsen över att det blev som det blev längre. Jag har fortfarande funderingar och oro över eventuella framtida graviditeter och förlossningar, men tänker att det är något jag får ta i längre fram. Just nu vill jag bara äga min berättelse. Det var ju min förlossning, den enda jag har gjort och jag vägrar låta ångesten förstöra den. Även om det blev traumatiskt vill jag minnas det som något häftigt. Något som gav mig min son. Jag vägrar låsa den dörren och slänga bort nyckeln.

 

Jag försöker också hålla fast vid är att det verkligen gick jättebra – tills det inte gick alls längre. Jag gjorde allt jag kunde och mer därtill, och i slutändan fick jag Frans. Min fina, älskade lilla sidekick <3