Bara som jag är.

Det kanske är för mycket begärt att vilja att någon skall förstå.
Att kunna förstå, utan att jag behöver säga någonting.
Världen känns stor just nu, stor och tom.
Som ett stort, svart rum, med mig stående i centrum.
Jag vet inte vart jag skall gå, och jag är så rädd för att trampa fel.
Därför står jag kvar, och rör mig inte.
Jag står kvar, ensam, och väntar på någon.
Inte ens jag själv vet vem.
Man hamnar i en värld där man inte känner någon.
Människor är inte längre vad dom utger sig för att vara.
Och för att inte bli grundlurad, sårad och inse att man har varit alldeles för naiv,
så släpper man inte in någon, utan står kvar, ensam i mörkret.
Ingen får lära känna mig bara som jag är.

Det är tomt nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här


Kom ihåg mig?






Trackback
RSS 2.0