Vecka 44: Att bli snäll
Efter kejsarsnittet kunde jag inte prata om något annat än det trauma jag precis gått igenom. Jag och Dan gick milslånga promenader och allt jag pratade om var kejsarsnittet. Det var så mörkt och jag kunde inte förstå att det blev som det blev. Läste igenom min journal gång på gång och grät. Efter ett par månader förstod jag att jag inte kunde ha det såhär och började ta tag i det. Bokade in möte med förlossningsläkaren jag hade haft för att få svar på mina frågor och tänkte att nu bearbetar vi detta ordentligt.
Men så fick jag gallblåseinflammation som också ledde till blodförgiftning. Det var som att börja om. All styrka jag byggt upp i kroppen efter kejsarsnittet var borta och jag hade svårt att gå korta promenader. Men jag visste att kroppen behövde tid och jag sa till Dan att nu ska jag göra allt för att inte fastna i mörkret igen. Jag ska fokusera framåt.
Det började lite smått därefter. Jag letade efter en förklaring till varför jag var så orolig i kroppen och kände att jag hela tiden behövde vara på min vakt. Började tittade nitiskt i toaletten efter blod, vägde mig varje dag för att dubbelkolla att jag inte gått ner i vikt och tog tempen flera gånger om dagen för att försäkra mig om att jag inte hade feber. Vissa dagar grät jag bara jag tittade på Frans, för jag var säker på att jag inte skulle få se honom växa upp. Dan pratade om saker vi ska göra när Frans är fem-sex år och allt jag kunde tänka på var om jag kommer leva då. Kanske är det något mer som går sönder i min kropp.
Det blev nattsvart och jag kunde inte ta mig ur det. Jag började i terapi och fick en självhjälpsbok, och fast att tiden gick så hjälpte inget. Jag hittade nya saker konstant. Jag var yr, dålig i magen, ont i ryggen. Allt hade en logisk förklaring, men jag kunde inte se det.
Till slut satte min psykolog ner foten och skrev ut antidepressiva. Vi skulle gjort det mycket tidigare men jag ville inte ta emot hjälpen. Jag ville klara det själv, tills min psykolog sa att jag ska se på detta som att jag gör något hälsosamt för mig själv.
Andra dagen i Paris började de verka ordentligt och det var som att bli snäll i hela kroppen. Som att jag sprungit i motvind i månader och äntligen hittat lä. Stressen och oron i kroppen försvann och jag blev mig själv igen. Började njuta av livet igen.
Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med det här inlägget. Kanske bryta stigmatiseringen kring antidepressiva något? Kanske bara förklara att jag har mått väldigt dåligt men mår bättre nu. Men främst vill jag lyfta att det är så viktigt att ta hjälp när man mår dåligt. Det finns ingen mening att gå igenom det själv. Att ta hjälp är det mest självklara som finns. Livet är för fint och för skört för att gå runt i ständigt mörker.
Var snäll mot dig själv <3
Låt oss prata
Det är fredag och idag åker vi till Sölvesborg. Jag lyssnade på Hanna och Amandas fredagspodd och de sa att de vet att det är sommar när de åker till Gotland. Så jag säger samma, fast jag vet att det är sommar när jag åker till Sölvesborg. I år är vi en person extra. En person som ska få se Sölvesborg för första gången! Längtar efter att ge honom den trygghet och det sommarmys som jag vuxit upp med.
Den här veckan är första veckan som jag känner mig glad igen efter operationen. Jag går runt på ICA Maxi och känner ett pirr, tänker att livet är så himla fint och lägger ner sommarpimörer i min varukorg. Jag har njutit av solen, promenader, Frans runda kinder och att balkongdörren har kunnat stå helt öppen.
Efter operationen var det som att komma ner i ett svart hål. Jag kunde inte släppa hur dödlig jag är och skört livet är. Jag började leta symptom i kroppen. Varför har jag plötsligt så ont i ryggen? Har jag inte lite ont i magen? Är det vanligt med magkatarr efter en operation? Jag kunde inte släppa det. Kunde inte slappna av. Ringde avdelningen på sjukhuset där jag låg inne och ställde alla frågor jag hade om gallblåseoperation. Fick sedan en bok om hälsoångest av min terapeut och sakta började jag klättra ur hålet igen. Började leva igen.
Det är hemskt hur det kan gripa tag i en, ångesten. Och det finns inte mycket att göra än att bara åka med, låta det skölja över en samtidigt som man intalar sig att det inte är på riktigt. Jag var mitt uppe i att bearbeta min förlossning när allt med gallblåsan hände. Jag hade ett möte med min förlossningsläkare inbokad, men fick avboka eftersom jag låg inlagd samtidigt som mötet var. Nu har jag inte haft orken att ta tag i det. Låter det gå någon månad till och kanske att jag bokar in ett nytt möte sen.
Min terapeut säger att jag har varit med om ganska mycket de senaste 6 månaderna och det är skönt att höra henne säga det. För det är ju inte så vi gör egentligen. Vi bara låser in allt inom oss och fortsätter livet. Kämpar på och låtsas som ingenting. Det är så man har lärt sig, fast att hjärtat är som ett stort svart hål.
Men nu är sommaren här. Jag läser min bok och tar ett steg i taget ur det där hålet. Åker till Sölvesborg och dricker kaffe på en solig terrass. Ser min son leka med sin nästkusin och tänker att så fint livet är.
Fredagstankar
Jag tänkte att vi skulle prata lite! Det var länge sedan.
- Jag börjar äntligen landa lite efter förlossningen. Jag har pratat med förlossningens kurator tre gånger och det finns mer hjälp om jag vill ha. Men jag känner att jag börjar få lite perspektiv till det hela. Jag kommer som sagt gå igenom min förlossningshistoria sen, men jag vill vara tydlig med att det inte är själva kejsarsnittet som har gjort mig så ledsen. Det är komplikationerna efteråt och de dramatiska omständigheterna under förloppet.
Jag ville verkligen inte bli sövd, men i slutet fanns det inget val. Efteråt fick jag reda på att det var väldigt svårt att få ut Frans, han satt fast och man fick skära i min livmoder flera gånger för att få ut honom. Detta ledde till att jag förlorade mycket blod och de hade svårt att sy ihop mig.
Jag är väldigt tacksam över att både jag och Frans mår bra idag och så glad över all hjälp vi fått efter förlossningen. Vilka jäkla hjältar de är inom vården. - Men herregud vad dagarna springer förbi! Frans är vaken rätt mycket på nätterna, så vi försöker ta sovmorgon och inte ställa för höga krav på dagarna. Men det är inte mycket vi hinner med just nu och allt blir lite av ett projekt. Man längtar tills Frans är lite äldre och samtidigt vill man stanna tiden. Det är i alla fall skönt att Dan kommer vara ledig fram till efter jul så vi får lite tid tillsammans som familj.
- Idag ska vi ha en typisk mysfredag! Det blir tacos, Idolfinal och prosecco från vår proseccokalender. Så glad över att vi köpte den! Verkligen vardagslyx såhär i bebisbubblan.
- Frans börjar landa lite i sitt utseende. Han var så svullen och tilltryckt de första dagarna på BB, men nu tycker jag verkligen att han är världens sötaste bebis. Vem är han lik dock? Är han lik mig eller Dan? Eller oss båda kanske?
Hoppas ni har en fin fredag!
Onsdagstankar: Ensamkörning, vattenmelon och att vara för snäll
Idag körde jag själv i bilen för allra första gången! Jag har inte kört själv i en bil alls tidigare. Dan har ofta varit med, eller någon annan! Men idag skulle jag köra till McDonalds (haha) och testa McDriven för första gången. Då är man väl vuxen om något. Det gick förvånansvärt bra och kändes helt naturligt. Spelade Thomas Stenström högt och sjöng med så falskt jag ville.
Min pappa fyllde år i söndags och min mamma i måndags. Min pappa postade den här gamla bilden av dem på Facebook i samband med deras födelsedagar, och det var flera av mina kompisar som tyckte att jag var så sjukt lik min mamma här! Och det är jag kanske? Jag har tänkt sedan tidigare att jag är rätt lik min mamma, men det blir extra tydligt när man kikar på gamla bilder :)
I måndags hade jag ingen aning om vad jag skulle äta och var inte sugen på något. Så då fick det till slut bli vattenmelon och glass, haha. Det är tur att man är vuxen så att man får bestämma helt själv. Längtar tills melonen är lite sötare och man kan köpa en färska svenska bär.
Något annat som cirkulerar i mitt huvud är att jag ganska ofta får höra att jag är "för snäll". Detta är mest från kompisar just nu, men jag fick även höra det när jag jobbade i byråbranschen. Och vet ni, jag är så trött på det. Jag är så trött på synen att man för att kunna lyckas som kvinna behöver ha "hård hud", "skinn på näsan" och kunna "armbåga sig fram". Varför? Varför är det inte okej att framföra kritik med en lugn, vänlig ton, och varför måste man skrika för att bli hörd?
Jag är uppvuxen med en ganska stökig (men kärleksfull) familj. Det var mycket bråk när jag var ung, och bråken startade med eller involverade nästan alltid mig. Detta har fått mig att bli ganska konflikträdd och jag väljer hellre att diskutera fram en kompromissad lösning än vad jag väljer att ta en fight. Om detta är att vara "för snäll", så tycker jag att fler borde vara det. Självklart ska man inte låta sig bli överkörd eller utnyttjad av andra, men det tycker jag inte att jag gör. Jag säger ifrån när jag tycker att det behövs.
Jag vet att personerna som säger detta inte menar något illa, men nu har jag hört det så många gånger att det liksom hugger till. För vet ni, ja – jag är snäll. Jag tycker det är VIKTIGT att vara snäll mot mina medmänniskor. Och trots detta är jag bra på mitt jobb, har många nära och fina relationer och är generellt lycklig i livet.
Kanske just för att jag är "för snäll".
Pipande och kall
Klockan 02.30 natten till i söndags, vaknade jag av att Dan gick runt i vår lägenhet. "Vad gör du?" frågade jag yrvaken och han svarade att han hörde ett pip. *Piiip* hörde jag också helt plötsligt.
"Det är brandvarnaren som har dåligt batteri" förklarade jag, drog fram en stol, sträckte mig upp och började rycka i den. Plötsligt började den tjuta som om det vore en eldsvåda och i panik började jag rycka ännu mer för att få tyst på den. Sen i söndags har den därför hängt lite halvt ner från vårt tak. Vi har inte haft orken att ta tag i det riktigt.
Men klockan 02.30 i natt vaknade vi av att det pep igen. Samma tid och samma ljud. *Piiip* ungefär en gång i minuten. Jag och Dan började googla på hur man stänger av en brandvarnare, flyttade vårt köksbord för att komma upp ordentligt och ryckte ännu mer. Till slut lyckades vi får ner brandvarnaren och kunde plocka ur batteriet. SUCCESS skrek jag rakt ut, vi high five:ade och kurade ner oss i sängen igen klockan 03.20.
30 sekunder senare hör vi pipet igen. *Piiip* kommer det från brandvarnaren som nu ligger på soffbordet i bitar. "Vad gör vi nu?" frågar jag Dan nästan med gråten i halsen. Låt mig bara sova. "Vi lägger den någonstans där vi inte hör den!" svarar Dan smart. Jag tittar på honom och säger "Lägg den i kylen".
Och det var så vår brandvarnare hamnade i kylskåpet, bredvid havremjölk och färskost. Pipande och kall. Men imorse pep den inte längre. Den var bara kall. Nu har den fått nytt batteri så förhoppningsvis tar det lång tid innan den börjar pipa igen.
Och kanske, kanske kan jag få sova en hel natt utan att vakna av ett *piiip*.
Saker som stör mig
- Jag ska snart släppa det här med luggen, men tycker det är så störigt att jag inte kan ha en ordentlig frisyr utan att behöva lägga ner så mycket tid på den. Vill helst bara vakna på morgonen och att håret är snyggt redan. Kan någon fixa?
- Att folk tutar på mig i trafiken fast att jag kör i en övningskörningsbil där det står TRAFIKSKOLA över hela bilen.
- Att blommorna på balkongen som jag ägnade min själ åt i somras nu har dött och torkat.
- Att vår lägenhet inte är större. Och att vi samtidigt har ett helt rum som vi inte vet vad vi ska göra med.
- Att det är en hel vecka till lön.
- Att Dan jobbar varje kväll. Och när han inte jobbar så gör han något datorprojekt med min lillebror.
- Att det är sommar igen fast att jag vill börja bära höstkläder. Samtidigt så har jag ett par sommarklänningar som jag vill hinna bära innan sommaren är helt slut.
- Att det ska vara så himla dyrt att köpa lägenhet.
- Att det just nu känns som att jag aldrig kommer att ta körkort.
- Att det imorgon bara är torsdag när det borde vara fredag.
Och hundra andra saker. Men man ska ju inte klaga liksom.
Malmö
Jag tänker just nu mycket på vad den här staden har gett mig. Jag promenerar längs Varvsgatan hem efter jobbet, lyssnar på en podd och känner hur asfalten vibrerar under fötterna. Det är som att staden tillhör mig, samtidigt som den tillhör så många andra. Jag kan vartenda hörn utantill, samtidigt som den är i ständig förändring.
Jag kommer alltid att vara tacksam för den jag blev när jag flyttade hit. Det är som att jag var ett stadsbarn redan från början, något jag var född till att vara. Jag ville mer, skrek efter stimulans och min lilla barndomsby kunde inte ge det jag behövde.
Det är här jag hittade mig själv, började rota i min potential och lita på mig själv. Jag ser alla människor runt omkring och vet att världen är så mycket bättre när alla inte är likadana. Det är här jag slutade banta. Slutade räkna på näringsinnehållet i varje livsmedelsprodukt och får inte längre panik när vågen visar tre kilo extra.
Det är här jag blev vuxen. Jag vet inte när eller hur det hände, men plötsligt infann sig ett lugn. Det var som att jag bara sjönk in i den jag hade blivit, som att allt föll på plats. Små, bitska kommentarer sätter sig inte längre i mitt bakhuvud och gnager, och jag vill inte längre jaga bekräftelse. Det är här jag lärde mig att sträcka på mig en centimeter extra.
Och vem vet vad som händer i framtiden. Vem vet om det blir en lägenhet i stan eller ett hus någon helt annanstans. Jag vet bara att just nu, just här vibrerar asfalten fortfarande under mina fötter.
Vecka 24
Jag tänker mycket på serien When they see us som finns på Netflix. Jag och Dan såg den förra sommaren och den skakade mig in i själen. Den handlar om "the Central Park five", fem unga pojkar som 1989 blev oskyldigt dömda för våldtäkt och försök till mord. Fem 14-åriga pojkar som råkade vara på fel plats vid fel tillfälle och blev dömda på grund av sin hudfärg.
Den serien figuerar en del i mina sociala medier just nu, som ett tips på hur man kan utbilda sig gällande den vardagsrasism som än idag uppstår. Och jag rekommenderar den också. Det var som sagt snart ett år sedan jag såg den, men när jag tänker på den får jag fortfarande rysningar längs med ryggraden. Inget skadestånd i världen kan ge tillbaka åren som de förlorade och den skada och sorg de blev åsamkade.
Jag vet inte vad jag ska skriva, för jag är inte bra på sånt här. Att uttrycka mig politiskt i tal och skrift har aldrig varit min starka sida, mestadels för att jag så snabbt viker mig när jag blir mansplainad. Det jag kan säga är att jag vet att jag är priviligerad och jag tänker på det ofta. Allas lika värde är och har alltid varit något som är självklart för mig och jag kämpar för att bita ifrån när något är orättvist. Men jag måste utbilda mig mer, precis som vi alla behöver.
Jag får ofta kritik för att jag är konflikträdd. "Du vill att världen ska vara rosaskimrande och att alla ska älska varandra" kan jag få höra, och ja. För visst hade världen varit fin då? Men så är inte verkligheten, och för att den ska bli lite mer rosaskimrande behövs ibland just konflikter.
Och förhoppningsvis är året 2020 vår chans att börja om. Göra om, och göra rätt. Tänka med hjärtat och agera med kärlek. Jag hoppas det i alla fall.
<3
Vecka 43
Jag går längs Isbergsgatan ner mot stan. Marken är dekorerad med gula löv och asfalten är fortfarande mörk efter regnet. Jag har platta skor och det är hårt under trampdynorna, känner vartenda gruskorn jag trampar på. Ljuset är varmt och vinden mjuk.
Jag känner det så tydligt idag, hålet i bröstet som inte går att fylla. Pusselbiten som saknas och tomrummet som alltid kommer att finnas där. Jag vet att jag kommer få leva med det, ensamheten som bitit sig fast i ryggraden, letat sig in i märgen och grenar sig ut i fingertopparna. Den som trampar som en bebiselefant i bröstet om nätterna och får mig att skrika ut i mörkret till ingenting.
Jag kan oftast hantera det, tar tre djupa andetag och vänder mig snabbt för att somna om innan tankarna börjar snurra som en karusell. Och jag gör allt för att inte förlora mig i den. Yogar och mediterar, springer snabbt snabbt så det blir svårt att andas. Omringar mig med människor, borrar in ansiktet i en mjuk kattpäls och kurar ihop mig i hålan ovanför min mans nyckelben.
Men ibland tar den över. Oftast grå, lugna dagar med alldeles för mycket tid att tänka. Först stretar jag emot, men inser sen att det bästa är att bara falla. Ner i det bottenlösa mörkret. För att sedan kravla mig ur och börja om.
Onsdagstankar
- Ska sluta gnälla om min förkylning men alltså vad är det som händer med min kropp? Den försvinner aldrig och jag bara hostar, hostar och snörvlar. Nu på kvällen försvann min röst också. Har bunkrat upp med ingefärsshots nu i alla fall, så vi får se om jag kan hålla mig frisk resten av hösten.
- Det är mindre än en månad tills vi åker till Tokyo! Det är så sjukt, TOKYO liksom. Det kommer vara den längsta flygresa jag gjort och jag tycker att det är ganska läskigt. Dan är min egen lilla reseledare som läser in sig på diverse grejer som kan vara bra att veta inför resan, haha.
- Jag vill göra om så mycket hemma just nu. Tänkte en del på det nu när jag jobbade hemma måndag och tisdag att man hade kunnat optimera lägenheten mycket bättre om vi bytt ut en del möbler. Först och främst ska vi köpa nytt köksbord och stolar.
- På lördag ska jag klippa mig och det står mellan en lång page och att bara klippa topparna. Jag kan verkligen inte bestämma mig. Jag tror jag kommer bestämma mig på plats och bara "av med det" eller "njaaee, ta bara topparna" haha. Sjukt velig person såhär i höst rent generellt.
- Jag har ingenting inplanerat på kvällarna den här veckan och det är så skönt. Jag behöver verkligen det. Inte bara pga min förkylning utan också för att det har varit så mycket för mig på sistone. Behöver varva ner lite.
Torsdagstankar
- Jag är så trött idag. Har haft massvis med saker för mig och nu rann musten ur mig. Ska snart sova och imorgon kickar bröllopshelgen igång för mina fina vänner Caroline och Johan. Ska börja dagen med att gå till naprapaten, så kommer vara nyknackad och härlig till helgen. Haha.
- Hade ett mycket intressant samtal idag som fick mig att börja fundera över vad för typ av ämnen som jag vet mycket om. Jag omringas av så smarta personer som jämt vill argumentera, så jag tycker liksom inte att det är kul. Dan brukar säga att jag är socialt smart, och det är jag. Jag är duktig på att läsa av människor, på att kallprata om absolut ingenting och när jag går in i ett rum kan jag känna av en stämning som kanske andra inte märker. Men jag är fullkomligt urdålig på att komma ihåg olika begrepp eller artiklar jag läst och ofta blandar jag ihop olika saker. Jag tror att jag bara inte kommer ihåg saker jag finner ointressant. Medan jag till exempel enkelt kommer ihåg att Elisabeth Moss är Scientolog? Mycket viktig fakta som fyller mitt huvud tydligen.
- Annars längtar jag till Tokyo. Det ska bli så kul och känns så overkligt. I början på november åker vi, det är så snart!
- Jag har så mycket känslor som exploderar inom mig just nu. Mest vill jag bara hänga med alla mina kompisar, kramas, dricka vin och prata om livet. Jag är så redo för hösthänget som kommer nu.
Hoppas ni har haft en fin torsdag! Snart är det helg.
Onsdagstankar
- Jag känner igen det här stadiet, rastlösheten som håller på att ta över mig. Jag har lärt känna mig själva ganska bra nu och vet hur jag funkar. Efter en stor grej som har tagit mycket tid och energi brukar jag krascha, stänga in mig och försöka undvika sociala situationer. Lägenheten blir stökig och smutsig för vi struntar i att städa. Efter det stadiet kommer rastlösheten som ett brev på posten och det är då jag bokar upp mig på en miljon saker för tiden och livet får bara inte rinna mellan fingrarna. Och det är där jag är nu. Strax här efter kommer jag att krascha igen och runt, runt går det i en karusell tills jag hittar någon form av balans. Prag räddade mig lite dock, att resa iväg kort efter bröllopet kan vara det bästa beslutet jag tagit på länge. Men jag får inte vara rädd för rastlösheten, måste lära mig att kontrollera den.
- Vår lägenhet är så stökig just nu. Den är smutsig och det ligger saker från bröllopet precis överallt. Men vi tar inte tag i det. Bagaget från Prag ligger fortfarande ouppackat på köksgolvet och vi har saker som vi fortfarande inte har burit ner i källaren. Måste ta tag i det snart, är inget kul att traska runt i stökig och skitig lägenhet.
- Jag har massor med bilder i min kamera som jag ska föra över till datorn. Bilder från Prag och från Desirées födelsedagshäng. Det känns som att jag har kommit in i en fas där jag skjuter på sånt som är aningen tråkigt. För att jag ska kunna föra över bilderna till datorn måste jag ta bort en del annat som tar plats, och sånt är inget kul.
- Annars är det rätt skönt att sakta men säkert komma in i rutiner igen. Jobba, handla, laga mat och titta på någon TV-serie. Men jag får inte glömma bort att det fortfarande är sommar! Gå långa kvällspromenader, sitta på balkongen, kvällsbada i havet och allt sånt roligt. På fredag börjar dessutom Malmöfestivalen!
Hoppas ni har en fin onsdag!
Saker jag får dåligt samvete av att jag inte gör
- Vattnar blommorna och planterar mina sticklingar. Jag är inne i en "jag orkar inte"-fas och ser hur mina orkidéer börjar sloka. Jag ska ta tag i det idag.
- Städar. Det är så stökigt och skitigt här hemma. Ska försöka ta tag i detta idag med... haha.
- Sparar pengar. Jag har varit så dålig på att spara den här månaden. Jag har ätit för mycket lunch ute och köpt aningen för mycket kläder.
- Bloggar tillräckligt mycket, heh.
- Väljer ut psalmer till vigseln och sätter ihop vigselprogrammet. 49 dagar kvar idag! Gah.
- Om vi ändå är inne på bröllopsspåret så behöver vi göra mer konfetti också. Vi gör egen konfetti som gästerna ska slänga på mig och Dan efter vigseln. Jag tror att vi är uppe i 20 påsar och ska göra minst 50 påsar till...
- Ringer alla mina kompisar, säger att jag älskar dem och att de är bäst. Känner att jag står i skuld till dem efter en så fantastisk möhippa. Varför är jag sån? Tycker att jag inte förtjänar all den kärlek. Jag ger hellre än får rent generellt.
Fredagstankar
- Jag fick ett akut sug av att åka till Grekland i sommar. Jag och Dan har pratat lite om att åka dit som en kort weekend efter bröllopet, men vi kommer nog inte ha råd med det. Det visar sig att vi inte är jätteduktiga på att hålla oss till en budget, hehe eh.
- Igår tokstädade jag och Dan vår lägenhet. Den var så. himla. smutsig. Men nu är den ren och fin igen. Det måste ändå vara en av de bästa känslorna, när ens hem är nystädat.
- Idag ska Dan på AW och jag passar på att hänga med Jenny och Athena hemma hos oss. Det ska bli jättemysigt! Vi ska beställa pizza, dricka lite vin och prata skit. Vilket härligt fredagshäng!
- Imorgon ska jag hem till Carro för det årliga Eurovision-eventet. Alla har valt ett land som de ska representera i form av mat eller dryck. Jag valde Italien i år! Undra vad jag ska servera? Jag har bestämt mig för vilken dricka i alla fall, men i snacks-väg återstår.
- I helgen ska det bli ganska varmt, men idag ska det regna hela dagen. Jag försöker tänka att det är bra för grundvattnet att det regnar, vi vill ju inte att det ska bli som förra sommaren. Men i helgen får det gärna bli 20 grader varmt och sol, om en får önska.
- Jag och Dan har uppgraderat vårt morgonkaffe – vi har börjat addera kanel! Eller ceylonkanel. Det ska tydligen vara bra för kroppen pga antioxidanter. Dan har ju blivit något utav en hälsofreak. Nåväl, det är i alla fall väldigt gott! Och känns lyxigt.
Hoppas ni får en fin fredag! Vad ska ni göra i helgen?
Onsdagstankar
- Det var så fint väder igår när jag och min kollega Robert var ute och promenerade. Det var kallt, men soligt och massvis med blommor hade slagit ut. Äntligen har det blivit vår!!
- Just nu tänker jag ganska mycket på min blivande möhippa, haha. Nääär är den och vaaad ska vi göra?! Jag har aldrig blivit överraskad såhär i hela mitt liv, har inte fått någon överraskningsfest eller blivit bortrövad tidigare. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Kommer säkert svimma och gråta samtidigt när de överraskar mig.
- Idag är det en vecka tills vi åker till Berlin! Oh, ska bli så kul. Har redan tänkt ut mina outfits för varje kväll. Det ska bli mysigt att ha kvalitetstid med min familj också. Vilken påsk det kommer att bli!
- Har ni sett serien Störst av allt på Netflix? Tror att den hade premiär i fredags och jag såg den i helgen. Jag tycker att den var väldigt gripande, bra story och bra skådespel. Men usch, vad den kröp under skinnet på mig. Jag har tänkt på den om och om igen nu i veckan, försökt att pussla ihop bitar jag undrar över. Felix Sandman gör en otroligt bra roll som Sebastian dessutom. Om ni har sett serien så hojta gärna i kommentarsfältet!
- Idag ska jag klippa mig! Inte mycket, bara topparna och fixa till luggen. Men det ska bli mycket skönt. Just nu låter jag mitt hår växa ut, då jag vill ha det långt till bröllopet men i höst ska jag klippa av det igen. Jag tycker om att ha det axellångt och längtar efter det nu.
Hoppas ni har en fin onsdag!
En söndag med mindfulness
Jag har på senaste tiden försökt meditera och utöva mindfulness. Jag har laddat ner appen Headspace och ställt in så att den ska skicka peppiga ord till mig tre gånger om dagen. Vissa är väldigt fina, vissa är konstiga men mest tycker jag det är mysigt. Vi kikar på vad den har sagt den senaste månaden!
Mycket sant.
Fattade inte denna? Men tänker att det betyder "acceptera dig själv som du är" i lite konstiga ord.
Hmm.
Sant sant.
Händer mig så ofta!
Exakt.
?
Ja, let's!
Känner ofta att jag trycker ner min galna sida för mycket.
<3
Yes!
Okej.
Hmm.
Så sant, så sant.
Ta till er av dessa kloka ord och ha ett riktigt bra avslut på veckan!
Fredagstankar
- Fredag, fredag, freeeedag! Jag hade en så dålig dag igår, så jag hoppas att den här blir bättre. Ni vet när allt bara blir dåligt. Det var saker som helt enkelt inte gick som jag ville. Men idag är det fredag och då är vi fredagsglada. Snart är det helg dessutom!
- Tycker att min blogg har varit ganska tråkig den senaste tiden. Jag behöver lite mer inspiration till inlägg och jag behöver bli mer personlig. Jag ska jobba på det. Men tack för att ni besöker den varje dag! Är väldigt glad för det.
- Jag känner att jag har fått en rejäl nytändning på livet. Jag tränar pass som jag tycker är roliga, har börjat laga mat igen, vill utvecklas inom det mesta. Vi får se hur länge jag är såhär taggad, haha. Jag brukar ju bli väldigt intensiv ett tag och sedan släpper det.
- Jag gick på träningspasset bodypump igår tillsammans med Sarah och fyyy faaaan. Jag har så sjukt mycket träningsvärk idag. Mina ben är stela och hårda och jag går som ett kylskåp. Tveksamt om jag vill träna detta nästa vecka också. Sarah var så grym och peppade mig! Det är mycket roligare att träna tillsammans med en vän än ensam dessutom.
- Nästa vecka har filmen "Britt-Marie var här" biopremiär och jag vill så gärna se den! Jag gillade verkligen "En man som heter Ove" och funderar på om jag kanske ska ge mig på några av Fredrik Backmans böcker. Har ni läst dem? Vad tyckte ni och vilken rekommenderar ni i så fall?
- Idag ska jag, Dan, Sarah och Niclas hem till Carro och Johan. Vi ska äta tacos och fråga ut Carro och Johan om deras resa till Thailand. Perfekt början på helgen!
Hur är det med er idag? Har ni några planer i helgen?
Onsdagstankar
- Hejhej onsdag! Onsdag är en rätt bra dag ändå känner jag, mitt i veckan sådär. Fast fredag är ändå min absoluta favoritdag. Tror ändå fredag, lördag och onsdag är mina topp tre bästa dagar. Ifall ni undrade alltså.
- Äntligen är matlagninslusten tillbaka! Kanske är det för att det är januari och dags att ta tag i vardagsrutiner igen. Igår lagade vi svamprisotto samt chilimarinerad och ugnsbakad sötpotatis och ikväll blir det pasta puttanesca fast utan sardeller. Så gott! Dessutom blir det matlåda över till mig så jag slipper lägga pengar på dyra luncher.
- På tal om att lägga pengar på saker, två saker jag önskar fanns i min garderob nu är den här kostymen och den här tunikan. Så irriterande att jag måste spara pengar till det dumma bröllopet, eh.
- Ikväll ska jag på pilates. Ska bli skönt att få använda musklerna, tycker att pilates är en jobbig men också rolig träning. Det är så tungt att träna med sin egen kroppsvikt liksom, men tycker det är mycket roligare än styrketräning och jag behöver verkligen stärka min bål och rygg. Vill att min kropp ska vara stark, speciellt med tanke på att jag sitter ner vid ett skrivbord nästan 8 timmar om dagen.
- Annars försöker jag ta det väldigt lugnt den här veckan. Tycker om att bädda ner mig i sängen och läsa, tittar på gamla romantiska komedier på CMore och hänger med Dan. Det ska bli 0 grader här på torsdag och jag är så trött på att frysa nu. Jag vet att vi har haft en väldigt mild vinter, men vill ha vår igen. Vill kunna gå i tunna och lätta blusar utan att behöva bölja på mig koftor och halsdukar. Det känns som att vinden blåser rakt genom mina revben och är så trött på det.
När det känns lite extra
- Vi har precis bråkat, men vi måste gå till ICA och handla. Jag är fortfarande sur och han har svårt att sätta ord på sina känslor. Men längs med grusvägen tar han min hand och håller den hårt. För efter 10 år och lite terapi tillsammans vet han att fysisk beröring är det som behövs. Och jag blir varm för att jag vet att det är svårt för honom, men han försöker.
- Vi har köpt en julgran, men den jäkla skitbelysningen går sönder. Allt går sönder. Adventsljusstakar åker i golvet och vattenglas spricker i diskmaskinen. Min familj krackelerar och jag har ett stort hål i bröstet. Jag sitter på golvet med tårar i ögonen och en granbelysning som vägrar lysa oavsett hur många lampor jag byter. Han sätter sig bredvid mig, tittar med snälla ögon och säger att han köper en ny imorgon. Och han vet att han inte kan fixa allt det där andra, men en ny granbelysning kan han köpa.
- Min lillebror som i telefonen säger "Jag finns här för dig, du har ställt upp för mig så många gånger. Det är dags att ge tillbaka".
- Jag vattnar mina växter en gång i veckan och de bara frodas. Aldrig hade jag trott att jag skulle ha en djungel i min lägenhet. Det känns lite plottrigt och trångt ibland, men mest mysigt.
- Jag ringer min vän på lunchen samtidigt som jag går en promenad. Vi pratar om inget särskilt alls i 47 minuter, men efter är jag full av energi och är det resten av eftermiddagen.
- Min lillebror skickar ett sms till mig om att det bara är 11 dagar kvar till Julafton. Och på Julafton mår man ju bra i själen, så är det bara.
Lite kläder jag hade på mig i veckan
Haha, vilken tråkig rubrik. Ja, men vad ska man skriva då?
Det har varit en fullspäckad vecka för mig. Eller hela den här hösten har varit helt galen. Jag börjar bli lite orolig för mig själv, för jag märker att jag har börjat glömma saker. Bara små detaljer, men till exempel att jag skriver upp lök två gånger i inköpslistan, glömmer bort vem jag har berättat en historia för fast att det var ganska nyligen jag gjorde det och börjar berätta den på nytt. Jag glömmer bort namn på restauranger och kända personer. Just nu har jag till och med börjat tappa bort mig själv i meningar, behöver stanna upp och tänka efter vad det nu var jag skulle säga.
Jag är så som person redan, glömmer bort ord på enkla saker och vad den där författaren som var så bra nu hette. Men inte såhär överdrivet som det är just nu och jag VET att det är för att jag är stressad. Lovar att jag ska ta det lugnt. Jag tycker ändå att jag har blivit bättre på att prioritera min tid i vardagen, men behöver göra det ännu mer.
Nu tittar vi på kläder istället! Det är roligare.
Torsdag
I torsdags var jag på Mynewsday (som det kommer ett inlägg om senare) och såg ut såhär! Tröja från Zara och kostymbyxorna är gamla som sjutton. De kommer från Lindex.
Gillar tröjan väldigt mycket. Enkel och så fin på samma gång. Fanns i fler färger såg jag!
Fredag
Igår hade jag på mig den här klänningen från H&M och ett diadem från Lindex när jag gick på fredagsaw och sedan åt sushi och tittade på Idol med Dan. Hann baka cornbread och koka sylt också. Jaaa jag veeeeet. Chilla Sofie.
Men det här med diadem hörni! Kan vara min grej. Här hittar ni detta svarta jag har på bilden.
Idag ska vi fira Thanksgiving ett par dagar i förväg! Det ska bli så mysigt. Vi är ett fint gäng som samlas hemma hos mig och Dan idag.
Vad ska ni göra i helgen?
