Vecka 24

Jag tänker mycket på serien When they see us som finns på Netflix. Jag och Dan såg den förra sommaren och den skakade mig in i själen. Den handlar om "the Central Park five", fem unga pojkar som 1989 blev oskyldigt dömda för våldtäkt och försök till mord. Fem 14-åriga pojkar som råkade vara på fel plats vid fel tillfälle och blev dömda på grund av sin hudfärg.
 
Den serien figuerar en del i mina sociala medier just nu, som ett tips på hur man kan utbilda sig gällande den vardagsrasism som än idag uppstår. Och jag rekommenderar den också. Det var som sagt snart ett år sedan jag såg den, men när jag tänker på den får jag fortfarande rysningar längs med ryggraden. Inget skadestånd i världen kan ge tillbaka åren som de förlorade och den skada och sorg de blev åsamkade.
 
Jag vet inte vad jag ska skriva, för jag är inte bra på sånt här. Att uttrycka mig politiskt i tal och skrift har aldrig varit min starka sida, mestadels för att jag så snabbt viker mig när jag blir mansplainad. Det jag kan säga är att jag vet att jag är priviligerad och jag tänker på det ofta. Allas lika värde är och har alltid varit något som är självklart för mig och jag kämpar för att bita ifrån när något är orättvist. Men jag måste utbilda mig mer, precis som vi alla behöver.
 
Jag får ofta kritik för att jag är konflikträdd. "Du vill att världen ska vara rosaskimrande och att alla ska älska varandra" kan jag få höra, och ja. För visst hade världen varit fin då? Men så är inte verkligheten, och för att den ska bli lite mer rosaskimrande behövs ibland just konflikter.
 
Och förhoppningsvis är året 2020 vår chans att börja om. Göra om, och göra rätt. Tänka med hjärtat och agera med kärlek. Jag hoppas det i alla fall.
 
<3 

Kommentarer

Kommentera inlägget här


Kom ihåg mig?






Trackback
RSS 2.0