9 år.

 
Idag har jag varit tillsammans med den här mannen i 9 år. NIO år. Alltså det är ju helt sjukt?! Nästan ett helt decennium. Jag är ju knappt samma person som jag var när jag var 18 år och vi blev ihop. Men det är något fint över det tycker jag, hur man växer tillsammans.
 
På våra 9 år har vi bott i tre lägenheter, rest massor, gått från att jobba på Burger King till att ha pluggat, tagit examen och börjat jobba på heltid. Vi har sett varandras bästa och sämsta sidor hundra gånger om. Det finns ju ingen som står mig så nära som Dan, ingen som känner mig bättre.
 
Han är något av det bästa i mitt liv. Att vi träffades och blev tillsammans för 9 år sedan, så fint det är.

Pojkvänslistan.

 
Vet ni, det är fredag! Den mest speciella dagen på hela veckan, och en speciell dag förtjänar en speciell lista. Så jag tänkte att det var dags för mig att göra den här pojkvänslistan! Dan är ju den bästa personen jag har och då förtjänar han en helt egen lista.
 
Hur länge har ni varit ihop?
Den 24 november firar vi 9 år ihop. Helt galet, nästan ett decenium ju.
 
Hur träffades ni?
När jag var 18 år började jag jobba på Burger King efter studenten och där jobbade Dan! Jag tyckte att gud så söt men han verkade inte alls intresserad. Efter cirka en månads flirtande hamnade vi på samma fest hos vår kollega (som faktiskt idag är vår mycket nära och kära vän Desirée!) och kysstes! På den vägen gick det. Det var så okomplicerat när vi blev tillsammans, Dan var ganska rak och hade typ redan bestämt att vi skulle bli ihop. Tyckte det var fint pga var så kär i honom och hade tidigare bara dejtat killar som aldrig var säkra på vad de kände.
 
Vem var mest på?
Jag tror att sådär i början var det nog båda två. Däremot är Dan ganska dålig på att visa känslor och jag hade ganska svårt att läsa honom. Det var i alla fall jag som frågade honom om han ville bli tillsammans och då svarade han "är vi inte redan det?" <3
 
 
Skedde några komplikationer?
Njae, egentligen inte så i början. Komplikationerna kom senare: 3-års krisen och 6-års krisen alltså. Inget att leka med.
 
Hur skedde dejtandet?
Efter att vi hade kyssts på Desirées fest så började vi ses. Dan frågade om vi skulle "titta på film" och vi hängde mycket hemma hos honom eftersom han hade egen lägenhet och jag bodde hemma hos mina föräldrar. Det bästa var när vi båda jobbade sent på Burger King och sedan kunde ha följe hem.
 
Hur blev ni ihop?
Jag tyckte att han hade varit lite disträ över sms så jag frågade om vi kunde ses. Sedan samlade jag mod till mig och frågade honom rakt ut om han ville bli tillsammans och förväntade mig ett nej. Men så fel jag hade!
 
Vem sa jag älskar dig först?
Haha, detta är så awkward. Vi mös i soffan hemma hos Dan framför en film och så sa jag lite tyst "Jag älskar detta" och då svarade Dan "Jag älskar dig också". Jag bara "eh vaaaa?", haha!
 
 
Bor ni ihop?
Vi har bott ihop sedan 2009. Jag ville flytta hemifrån och frågade Dan om vi skulle flytta ihop. Han föreslog då att jag skulle flytta in i hans 1:a, men det ville jag ju inte. Ville ha en större och en som skulle vara vår tillsammans. Så då flyttade vi in i en 2:a i Kävlinge!
 
Vad är hans bästa sidor?
Dan är den snällaste personen jag vet. Så himla ärlig och genuin. Övertänker eller analyserar inte utan är bara rak, på ett bra sätt. Han lägger inte ner energi på småsmaker och försöker få mig att inte göra det heller (jag fastnar lätt i smådetaljer). Dessutom är han så så så smart och allmänbildad! Han älskar att lära sig nya saker och lägger ner oerhört mycket tid på sina intressen. Han är feminist, djurvän och lagar den godaste köttfärssåsen jag någonsin ätit. Han lär mig så mycket varje dag och är den bästa jag har. På riktigt.
 
Och sämsta?
Haha, att han har väldigt introverta perioder kanske? Eftersom Dan ÄLSKAR att lära sig saker så grottar han gärna ner sig i dem. Han tittar på youtube-klipp och läser artiklar, och där bredvid sitter jag och säger haallååååå här är jaaag? Men vi jobbar på det. Det är ju viktigt att vi båda har tid till våra intressen samtidigt som vi inte glömmer bort varandra. Dan är också SÅ envis. Alltså det är helt sjukt. Folk som inte känner oss kan säga att jag "bestämmer" över Dan, men helt seriöst – I WISH. Det går inte att bestämma över honom, han är som en bulldog som bestämt sig för att gå åt ett specifikt håll (haha, schysst jämförelse).
 
Vad bråkar ni om?
Vi bråkar inte jätteofta faktiskt. Klart att man kan småtjafsa, men det är inte så farligt. Det kan vara om att jag pratar med alla butiksexpediter ("måååste du prata med alla hela tiden?"), om pengar (vem ska betala vad?) och om städning ("Du kan väl dammsuga någon gång?"). Men de stora bråken brukar handla om att vi behöver ägna mer tid åt varandra.
 
 
Vad gör ni när ingen annan ser?
Sånt som folk gör i allmänhet.
 
Vad ger ni för komplimanger?
Jag är överlag en väldigt komlimangig person, inte bara mot min partner utan mot vänner och kollegor också. Vill alltid att folk ska veta att jag tycker saker är fint, roligt eller liknande. Så jag brukar alltid ge beröm om Dan har fina kläder eller om han har lagat mat/städat/handlat något fint. Brukar också säga att "shit vad du är duktig" när han gör sjuka träningsövningar här hemma.
Dans komplimanger är mer om min personlighet, att jag är social och duktig på att småprata, att jag är duktig på mitt jobb, osv. Och att jag är snygg då såklart.
 
En bild som du tycker om på er?
Dessa!
 
 
Något du vill avsluta med?
Att det inte alls är så att förhållanden är bäst och roligast i början. Tycker faktiskt att de är sjukt mycket bättre när man har varit tillsammans länge och känner varandras både bästa och sämsta sidor. Det är ju så det ska vara, att man ska finnas bredvid varandra genom både fina och jobbiga stunder <3
 

Små kärleksförklaringar i en gömd box.

--> Hej! Ny text. Den här handlar om att man träffar någon som är så snäll, men som man egentligen inte känner något för. Och att det sedan fortgår av fel skäl. Obs på att texten är fiktiv. Enjoy!
 
Jag står utanför min lägenhet och tittar på klockan. Han är tio minuter sen. Jag spottar ut mitt tuggummi på gatan och sparkar grus över det. Tittar på klockan igen, 11 minuter sen. Jag försöker sansa mig, andas och inte bli för irriterad när han kommer insvängandes på gatan med sin cykel i full fart.
 
"Var fan har du varit?" säger jag med sylvass ton, fast att jag var en timme sen när vi skulle mötas sist. Han drar handen genom håret och tittar på mig med stora ögon, säger förlåt förlåt och drar in mig i sin famn. Han pussar mig på pannan och säger förlåt igen. Jag himlar med ögonen och säger okej då, nu går vi.
 
Han vill hålla min hand medan vi traskar Södergatan ner och jag låter honom. Säger att jag är fin idag, har jag gjort något med håret och att han verkligen gillar min blus. Jag diskuterar politik och nämner något om feminism. Han svarar att absolut jag har rätt, jag är så smart och allmänbildad. Sedan stannar han mig, säger att jag har fina ögon och kysser mig på Gustav Adolfs torg. Han vet inte om det, men varje gång han ger mig en komplimang öppnar jag en liten box långt bak i tinningloben och sparar ner det. Där i hjärnan, någonstans mellan inlärningsförmåga och lukt, fyller jag på boxen med beröm och bekräftelse. Något som jag kan plocka fram och titta på när jag känner mig ensam och ledsen.
 
Vi svänger av och går in i Kungsparken, sätter oss på en gräsplätt i solen. Han säger att han tycker om mig och varje gång han gör det tittar jag bort och skrattar lite. Verkar glad och säger inget tillbaka. Han förstår inte att det inte kommer bli mer än såhär. En varm kropp intill ryggen om natten, söta sms och handhållning längs med Södergatan. Och fast att jag egentligen hade velat, fast att jag vet att det hade blivit bra så finns det inget där. Inget som får bröstkorgen att trycka ihop sig, inget fladdrande i maggropen. Bara små kärleksförklaringar som skrivs ner på en mental lapp och sparas i en gömd box.

Glad Alla hjärtans dag!

Glaaad Alla hjärtans dag! Hoppas ni har haft en bra dag, om inte så kom ihåg att det bara är en helt vanlig dag. Jag gick inte upp förrän halv 8 idag, var lite trött efter Näringslivsgalan igår (bilder kommer!). Sedan stressade jag iväg till jobbet. Försökte att ändå matcha kärleksdagen med en rosa blus jag köpte i London, från River Island.
 
Det har varit väldigt fint väder idag, solen lyste på bra.
 
På kontoret var det så Alla hjärtans dag-pyntat och fint!
 
Alla fick vars en chokladros.
 
Och det fanns hjärtan, ljus och rosblad i varenda vrå.
 
Vid 14-tiden blev det fika! Alltså titta så fint. Åt så mycket choklad att jag fick ont i magen.
 
Och ikväll har jag och Dan också haft lite mys. Jag köpte med sushi hem och Dan gav mig en chokladros till! Jag fick riktiga rosor av honom i fredags så nu matchade han med en till, fast i choklad. Av mig fick Dan en duschkräm från Rituals. Jag vet att många tycker att Alla hjärtans dag är tramsig, men jag tycker den är mysig och har alltid gjort. Även när jag var liten. Man skänker en extra tanke till de man tycker om såsom familj, vänner, husdjur eller partner. Allt med kärlek är fint liksom. Världen behöver så mycket kärlek som möjligt.

8 år.

 
Idag är det ingen vanlig dag, för idag är det min och Dans 8-års dag! Hurra, hurra, hurraaa! Herregud, 8 år. Ibland tänker jag "Kan man ens vara ihop så länge?" och ja, det kan man ju. Är så glad över att få bo ihop med honom, pussa på honom och älska honom. Det finns ingen som gör mig gladare eller får mig att hitta ro i mig själv. Vi är så olika och kompletterar varandra så bra. Det är det som gör det, tror jag. Olikheterna som smälter samman och gör oss till en komplett duo. <3

Ett kärleksbrev.

 
Jag tänker på det ibland, hur det ändå blev vi tillslut. Hur vi för sju och ett halvt år sedan var två helt olika personer som ändå hittade varandra. Jag var ung, rastlös och naiv, du var lugn och metodisk. Vi är lite som två motpoler, du och jag. Vi vill oftast olika saker och är båda lika envisa. Jag vill alltid göra allt, allt och helst nu, nu, medan du vill tänka och tveka, resonera och överväga. Jag springer oftast alldeles för fort medan du går helt för långsamt. Men det är väl det som gör det hela, tänker jag. Att eftersom vi är två helt olika personer så kompletterar och stärker vi varandra. 
 
Ibland får jag knipa mig i armen och påminna om att vi faktiskt har varit tillsammans så länge som vi varit. För sju år sedan var jag en helt annan person, precis som du. Men ändå vill vi fortfarande stå kvar, sida vid sida. Är det inte konstigt? Hur man växer ihop och gör varandra starkare.
 

Alla hjärtans dag-kuponger.

"Du får inte köpa något till mig i Alla hjärtans dag-present", sa Dan till mig. "Lova!". Så vad gör man när man inte får köpa något men ändå väldigt gärna vill ge något? Då gör man något eget istället!
 
Så i veckan ritade jag dessa kuponger i illustrator. De kanske inte är sådär supervackra rent grafiskt, men jag tycker de blev gulliga. 
 
12 kuponger blev det sammanlagt. På dem stod det allt från "Sofie diskar-kupong" till "Dan får sista cola zero-slatten". En och annan puss- och kram-kupong slängde jag in också, tillsammans med "Veto att välja film och TV-serie".
 
Så klippte jag ut dem, lade dem i ett kuvert och gav Dan på Alla hjärtans dag. Han använde puss-kupongen direkt såklart. <3

Neja, Robin och en bebis.

 
Och så plötsligt händer det. Plötsligt har det gått 9 månader och i måndags fick de här två väldigt fina personerna sin lilla son. Linnéa och Robin är två av de finaste människorna jag känner och det har hela tiden varit så självklart att de två skall spendera resten av sitt liv tillsammans. Ni vet, när två personer bara är sådär perfekta för varandra och det finns liksom inget annat. Och nu är han här, en liten liten pojke med blont hår och hela 53 cm lång. Han är bara tre dygn gammal, men ändå så känns det som att han har funnits hela tiden.
 
För det har alltid varit så himla självklart att han skulle det. Grattis Neja och Robin. Ni kommer att bli, och är redan, helt perfekta föräldrar.

Medmänskligheten måste vinna.

Det är fredag och vi har en tillställning på jobbet. Vi pratar om native-annonsering, dricker prosecco och skrattar med våra kollegor. Går ut, röker cigarrer och pratar om livets laster. Äter snittar, dricker en öl till och säger att snart, snart är det jul. När kvällen börjar ta slut och jag snubblar hemåt tänker jag att det här var minsann en alldeles ypperlig fredag. En fin och rolig fredag. Alla fredagar borde vara såhär.
 
Men samtidigt i Paris, cirka 125 mil från Malmö, skjuts människor ihjäl. Människor som precis som jag, bara ville ha en fin fredagkväll. Människor som ville spendera sin kväll ute i vad de trodde var en säker stad.
 
Jag vet inte ens vad jag skall säga. Jag är så trött på allt hat, människor som pekar finger och försöker urskilja "dem" från "oss". Vi måste förstå att precis det som hände i Paris igår, det är mångas vardag. Det är precis det människor flyr från idag. Det är därför så många kommer hit, för att det som hände i Paris inte skall hända deras barn, syskon och vänner.
 
Vi får inte glömma bort att det inte finns någon religion eller etnicitet som är uppbyggd såhär, det har liksom inte med saken att göra. Det är terrorister, hemska och onda människor. De vill sprida hat och ilska. Låt dem inte göra det. Kärleken måste vinna. Medmänskligheten måste vinna.
 
Läs även:
Sandra Beijer: <3
Elsa Billgren: Trygghet och sorg
Viktor Banke: Nu måste vi våga välja bort rädslan.

Och jag sitter bredvid och låtsas som att jag inte går sönder inuti.

Vi sitter bredvid varandra i sängen på mitt rum. Jag trycker min rygg mot den kalla väggen och har mina knän nästan uppe vid hakan. Jag har precis kommit hem efter en vecka i Frankrike och på din handled har du armbandet du fick av mig i present. Vi är 17 år gamla och om tio minuter kommer du att göra slut med mig.
 
Jag vet att det är på väg att hända. Jag vet det eftersom du knappt har svarat på mina sms eller har haft lust att prata i telefon. Jag sitter med en klump i magen och pratar, pratar, pratar. Låter dig inte finna några ord bara för att du inte skall få en chans att säga det. Men tillslut har jag inget mer att säga, inga orelevanta detaljer som jag kan ta upp. Jag har redan vänt ut och in på vartenda litet samtalsämne att luften är helt slut och jag måste få andas.
 
"Jag tror inte att jag är kär i dig längre" säger du när jag försöker röra din hand med min. "Jag tror det är bäst om vi gör slut". Jag tittar på dig utan att blinka, rycker på axlarna och säger okej, jag hoppas att vi ändå kan vara vänner. Låtsas som att världen inte rasar under mina fötter och som att jag inte går sönder inuti. Håller tillbaka tårarna och sätter plåster på alla läckande blodkärl. Jag är så himla hel det bara går. Så jag följer dig ut och kramar dig hej då, säger tack för den här tiden och ha det så jäkla bra. För du kommer ändå inte få se när jag låser in mig på mitt rum, spelar Eldkvarns "full för kärlekens skull" och gråter i min kudde.
 
Men inte vet jag då att jag två veckor senare står på en trottoar i Landskrona och ringer dig efter för många tequilashots. Att det då inte längre går att låtsas som att jag är hel och som att varje ven och kärl i hela kroppen inte har brustit. För då gråter jag och säger att det vi hade var för kort och att det måste bli vi två igen. Att jag inte kan äta eller sova och tänker på dig varje sekund av varje minut.
 
Du lägger på luren och sex månader senare är allt okej igen. Sex månader senare har jag äntligen lyckats klistra ihop varenda krackelerade bit och varje omplåstrade blodkärl har nu läkt. Plötsligt är jag inte sönder längre. Plötsligt är jag så hel det bara går.

Carl och Christoffer, 20 år.


Pappa väcker mig och säger att det är dags att gå upp. Jag är fem år gammal och klockan kan inte vara mer än åtta på morgonen. Jag och syster som har rummen bredvid varandra, ställer oss utanför våra dörrar och tittar på pappa. "Det blev två pojkar!" utbrister han. Jag gnuggar bort gruset i ögonen och förstår ingenting. "Ni har fått två småbröder" fortsätter pappa. Syster sträcker upp händerna och är överlycklig. Jag är inte lika övertygad.

På sjukhuset får jag titta på de minsta småbröderna jag någonsin sett. Jag har på mig en vit och lilablommig velourklänning och min mörkblonda lugg är uppsatt med ett pannband som inte matchar klänningen. Vad skall de här vara bra till när de är så himla små, tänker jag medan jag känner på deras små händer med mina pekfingrar.

Idag är det 20 år sedan. Idag är de inte alls lika små och det visade sig att de var ganska bra att ha ändå, de där småbröderna.

Morfar.

"Så stod jag på sjukhuset i Kristianstad, kysste en varm och fuktig panna och kramade en hand som inte kramade tillbaka. En dag senare var du borta och idag är det fem år sedan. Ett halvt jäkla decennium sedan." - Skrev jag idag på Instagram och visade upp nedanstående bild. Idag är det fem år sedan vår älskade morfar lämnade oss och det gör fortfarande ont. Det spelar ingen roll att det har gått ett halvt decennium för så fort det blir den 29:e april värker det innanför bröstkorgen. Tack för allt stöd under dagen! Det är hur gulligt som helst att det är så många som hört av sig. <3
 



Du kom emot mig. Och det var över.

Sedan Sandra Beijer visade upp några dikter av Kerstin Thorvall så har jag febrilt letat efter hennes bok "Jag är en grön bänk i Paris" med hennes samlade dikter från 1965-1991. Men tråkigt nog är boken slut hos förlaget och biblioteket här i Lödde hade inte den. Men jag har i alla fall hittat en sida på nätet som delade med sig av några sidor av boken helt gratis, se HÄR. Jag tänkte därför att vi skulle kika på några av Kerstin Thorvalls texter som jag lyckats få tag på. Jag älskar verkligen sättet hon skriver på. Inte särskilt pretantiöst eller ens poetiskt egentligen, utan bara verkligt. Ord som känns i hjärtat och meningar man själv någon gång har tänkt. Vi kikar!
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Dan 31.


Idag fyller den här fina mannen hela 31 år. När vi träffades var jag 18 och han 24, nu är jag 25 och han 31. Det är helt galet hur tiden bara springer förbi. Ikväll skall vi fira med god mat, vin tillsammans med syskon och vänner. Grattis på födelsedagen älskling! Och glad fredag till er alla andra!

24/11 - 2014.

Vi sitter med uppknäppta byxor i soffan. Det är fredagkväll, vi har precis ätit tacos och som vanligt har vi ätit mycket mer än vad vi egentligen orkar. Just nu är det reklampaus på Tv4 och vi ser hur en kvinna skrattar när hon får tag i ett munsårsplåster. Kvinnan kysser en man och plötsligt är hennes liv mycket enklare, allt tack vare detta munsårsplåster.
 
"Ska vi inte förlova oss på vår 6-års dag?" slänger jag ur mig samtidigt som jag riktar min blick mot dig istället för mot TV:n. "Visst." svarar du, "Varför inte!". Vi byter kanal och sedan var det bara så. Så blev det bestämt. Tre veckor senare tittar jag på ringar utan dig. Jag kommer hem, förklarar att jag hittat den jag vill ha och två dagar senare har vi köpt dem. En i vitt guld till mig och en i rött guld till dig, för vi kommer aldrig överens om någonting och tycker helt olika.
 
Jag antar att allt hade kunnat ske annorlunda. Kanske hade jag kunnat hinta med att det snart är vår 6-års dag och att det hade varit kul att ha en ring på sitt finger. Jag kanske hade kunnat lämna små ledtrådar som inringade bilder på förlovningsringar i Gudlfynds reklamblad och lagt det någonstans där jag visste att du skulle hitta det. Kanske hade du också förstått vad jag menade. Kanske hade du rentav hittat en perfekt ring i den perfekta storleken och därefter gått ner på knä i en romantisk restaurang i Malmö. Men det är inte du och det är inte jag. Jag är för otålig och blir alldeles för rastlös av att vänta. Du har svårt att läsa mellan raderna och ta det första steget.
 
Istället blev det såhär och det är också alldeles perfekt. Det är perfekt för att det är du och jag och inte något som vi försöker att vara. Så när våra barnbarn frågar oss hur det gick till när vi förlovade oss, kommer jag säga att det var jag som friade till dig, framför ett uppätet tacosbord, under Tv4:s reklampaus och att ditt svar blev "Visst".
 

Broderskärlek.


Så var lillebror som sagt hemma från Piteå och ingen kan nog vara gladare än lillebror nummer 2. 

Lillebror kommer hem på besök.

 
Idag kommer min lillebror Carl hem. Efter att ha bott i Piteå i redan en månad är det dags för honom att hälsa på under hegen. Jag var på väg att skriva "min bästa lillebror", men det kan jag ju inte eftersom jag har två och båda är exakt lika bra. Men Carl, alltså. Brodern som bestämde sig när han var mycket liten att bli superbra på gitarr och idag går en av Sveriges bästa musiksproduktionslinjer för att uppfylla sina drömmar. Brodern som inte är rädd för att diskutera och står upp för sina åsikter med argument som han läst för tre år sedan i en bok någonstans. För han kan det mesta och kommer ihåg saker som vi andra för längesedan har glömt bort. Brodern som jag älskar att handla kläder med för han passar i de knepigaste skjortorna med udda mönster och skrikiga färger. Min lillebror som jag skall krama hela helgen och för en stund glömma bort att han nu för tiden bor 150 mil bort. För just denna helgen kommer han bara att bo 500 meter härifrån och det känns jäkligt bra.

Linnéas och Robins bröllop: Del 1.

Okej, 261 bilder senare så är det dags för en liten uppdatering av Linnéas och Robins bröllop! Jag och Dan sov över i Kågeröd och min klocka ringde 06.00 på lördagen. YEY. Det var bara att duscha och klä på sig för att sedan traska hem till Nejas mamma där vi brudtärnor skulle fixa håret.
 
Marica kände nämligen en duktig frisör som skulle fixa vårt hår!
 
"Hur vill du ha ditt hår?" frågade hon. Tja, lite upprullat i en bulle typ, svarade jag och visade några bilder. Så sattes det igång.
 
Eftersom det var dåligt med speglar tittade jag inte så noga på hur min "upprullade bulle" blev. Men WOW, ser mycket avancerat ut!
 
Det var roligt, för vi alla hade så olika frisyrer. Elin till exempel hade nersläppt, lockigt och ihopsatt med flätor. Mycket fint!
 
Så fortsatte vi göra oss i ordning.
 
Marica som är höggravid och har världens finaste bula! Snart kommer bebisen minsann.
 
Den blivande bruden!
 
Så åkte vi till kyrkan för att gifta bort fina Linnéa. Jag hade gett min kamera till Dan så att han kunde fotografera inne i kyrkan under ceremonin.
 
Så började vi traska in. Neja i följe med sin pappa och bakom gick vi brudtärnor.
 
Och så kom Robin och mötte henne. Vi var mycket nervösa allihopa.. Eller ja, jag i alla fall och jag skulle inte ens gifta mig.
 
Så läste Nejas mamma en text ur korinterbreven, Nejas syster Hanna sjöng två fina låtar, Robin och Neja sa "Ja" och prästen gjorde ett trolleritrick. Verkligen en fin vigsel och många tårar rann.
 
Så var det dags att springa ut ur kyrkan till Bruno Mars låt "Marry me".
 
Några suddiga, men fina bilder!
 
Nygifta!
 
Så kastade vi massvis med ris och kramade vårt kära brudpar. Därefter gick vi i brudföljet iväg för bröllopsfotograferingen och de resterande gästerna åkte vidare för lite snittar och tipsrunda.
 
När vi var färdigfotograferade anlände vi till Kågerödslund där själva bröllopsfesten skulle hållas. Men mer om det får ni se i Del 2 och nästa inlägg! Vilka höll tal? Vad gör Neja och Robin stående på stolarna? Hur såg brudtårtan ut och vem fångade egentligen buketten? Mer om detta i nästa inlägg!

Robin hjärta Linnéa.

 
Idag gifter sig Linnéa och Robin. Vi kommer att vara i en kyrka i Kågeröd och sedan i en lokal i samma by. Vi ska sjunga och dansa i våra fina klänningar, skratta och gråta. Vi kommer att ha en fin, fin kväll fylld av kärlek. Så idag blir det inte många uppdateringar. Men ni skall få se alla bilder sen! Hoppas ni får en bra lördag också. Kram på er.

När det inte längre betyder någonting.

Jag har hamnat på en lokalfest i Häljarp. Jag känner ungefär 3 personer på hela festen och hela veckan har jag sett fram emot att dansa. Jag står kvar i kapprummet och vägrar gå in. Jag är 20 år gammal och har på mig en svart klänning med knaprigt tyg och öppen rygg. I mitt axellånga, nyfärgade hår har jag en rosettklämma och läpparna är dekorerade med rött läppstift. Jag har precis fått upp ögonen för 60-talsmode och jag var så himla nöjd med min utstyrsel innan jag gick hemifrån. Men nu är jag osäker och vill inte gå in. Istället står jag kvar och drar försiktigt i min lite för korta klänning.
 
För på festen finns du. Dig som jag gav 6 månader av mitt liv och 7 kilo. Av alla himla lokalfester har du gått in på samma som jag. Du som var min första kärlek och krossade mitt 17-åriga hjärta i en miljon bitar. Det är helt nu, så det är okej. För jag har tagit klister och all tejp i världen och satt ihop det igen. Nu är jag lycklig. Jag har gått vidare. Så jag samlar mod och tar steget in. Jag går sakta men säkert framåt, ena foten framför den andra. Jag tittar rakt fram men i ögonvrån ser jag att du ser mig. Jag kramar mina vänner, svänger på håret och skrattar högt. Som att de där 6 månaderna aldrig fanns.
 
Under festens gång låtsas vi som ingenting. Jag springer in i dig i kapprummet och du tvingas att vinka lite kallt. Men egentligen vet vi båda två att du har varit min. Att du har kladdat mitt namn i skrivhäften och att jag hette älskling i din telefonlista. Vi vet båda två att jag vet allt om dig. Att jag vet vad din mamma heter, att du har tre bröder och vad du tycker om för pålägg på mackan. Men just nu, just här är vi två främlingar. Precis som att min hand aldrig har rört din och som att jag aldrig har haft en tandborste i ditt badrum.
 
När jag sedan skall gå hem säger jag inte ens hej då. För även om jag vet allt om dig så känner jag dig inte alls. Istället knäpper jag min stickade jacka och går hemåt. För plötsligt betyder dem ingenting, de där 6 månaderna som för tre år sedan betydde allt.

Tidigare inlägg
RSS 2.0