Min Svarta Blogg

Jag har haft den här bloggen sedan jag var 17 år. I den har jag skrivit om allt. Heartbreaks och nya kärlekar, när vi gifte oss, resor, flytt och nya jobb. Jag har skrivit om min förlossning, min depression, antidepp och vägen tillbaka. Men detta är det absolut svåraste jag har skrivit.

 

Den 5 januari somnade min mamma in. Efter tre operationer ville hon inte vakna upp, och läkarna tog beslutet att det bästa för henne var att koppla bort respiratorn och låta henne få somna.

 

Jag vill tacka för de fina meddelanden och kommentarer. Jag ser allt ni skriver. Främst vill jag tacka er som har varit med om liknande upplevelser och att ni har modet att höra av er, dela med er. Det betyder mycket.

 

Ärligt talat vet jag inte hur man går vidare från något sånt här, jag vet bara att jag måste. Jag förstår att jag alltid kommer att ha ett hål i hjärtat efter mamma. Att Frans antagligen inte kommer att minnas henne krossar mig. Men för min familj, min pappa, livet – för detta tar jag ett steg framför det andra.

Jag tänker mycket på serien When they see us som finns på Netflix. Jag och Dan såg den förra sommaren och den skakade mig in i själen. Den handlar om "the Central Park five", fem unga pojkar som 1989 blev oskyldigt dömda för våldtäkt och försök till mord. Fem 14-åriga pojkar som råkade vara på fel plats vid fel tillfälle och blev dömda på grund av sin hudfärg.

 

Den serien figuerar en del i mina sociala medier just nu, som ett tips på hur man kan utbilda sig gällande den vardagsrasism som än idag uppstår. Och jag rekommenderar den också. Det var som sagt snart ett år sedan jag såg den, men när jag tänker på den får jag fortfarande rysningar längs med ryggraden. Inget skadestånd i världen kan ge tillbaka åren som de förlorade och den skada och sorg de blev åsamkade.

 

Jag vet inte vad jag ska skriva, för jag är inte bra på sånt här. Att uttrycka mig politiskt i tal och skrift har aldrig varit min starka sida, mestadels för att jag så snabbt viker mig när jag blir mansplainad. Det jag kan säga är att jag vet att jag är priviligerad och jag tänker på det ofta. Allas lika värde är och har alltid varit något som är självklart för mig och jag kämpar för att bita ifrån när något är orättvist. Men jag måste utbilda mig mer, precis som vi alla behöver.

 

Jag får ofta kritik för att jag är konflikträdd. "Du vill att världen ska vara rosaskimrande och att alla ska älska varandra" kan jag få höra, och ja. För visst hade världen varit fin då? Men så är inte verkligheten, och för att den ska bli lite mer rosaskimrande behövs ibland just konflikter.

 

Och förhoppningsvis är året 2020 vår chans att börja om. Göra om, och göra rätt. Tänka med hjärtat och agera med kärlek. Jag hoppas det i alla fall.

 

<3 

 

• Första gången var i maj 2015 på Mejeriet i Lund. Jag var 25 år gammal och hade ett halvkrossat hjärta, var nyexaminerad och osäker på var mitt hem skulle vara inom en månad. Vi pratade om pauser och medan jag skreksjöng till "När allting faller" kände jag inombords att det är vad det gör nu.
  
  
• Andra gången var i april 2017 på KB i Malmö. Jag fick konsertbiljetterna i födelsedagspresent av Sarah H och vi stod på klistrigt golv, iförda jobbskjortor och funderade på om vi höjde medelåldern i lokalen. Han klättrade ner från scenen, ställde sig precis framför oss och sjöng refrängen i "Det här är inte mitt land". Det hade varit alldeles för längesedan jag var så rädd och exalterad samtidigt.
  
  
• Mars 2019. Biljetterna till konserten på Babel i april ligger i ett kuvert i min väska. "Jag tror jag har kommit på vilken låt vi ska gå ut till efter vigseln" säger jag och sätter på en av mina favoriter. Dan tittar på mig och säger "Den här blir perfekt".

Jag öppnar nattduksbordslådan och kraffsar fram asken med min vigselring. Den har legat där sedan oktober och jag tar fram den ibland för att titta på den. Jag vet att många runtom mig tror att det är den stora dagen med den fina klänningen och allt ståhej som jag vill åt, men det är det inte. Det är allt annat som den här ringen symboliserar. Kärlek, en framtid, en livslång relation. En start på något nytt och samtidigt en fortsättning av allt annat. En fortsättning på livet som vi byggt tillsammans.

 

Jag tänker mycket på framtiden och på hålet av ensamhet jag har inom mig. Kommer det någon gång att fyllas? Min terapeut säger att jag måste lära mig att leva med känslan, försöka att acceptera den. Kanske kommer jag att göra det till slut. Oavsett vad så kommer jag inte behöva bära allt själv, och det är vad ringen står för. Att vi, lite skavda och småtrasiga, fortsätter tillsammans mot vår framtid och skapar något. Något helt nytt och samtidigt inget nytt alls. En fortsättning på vardagen och samtidigt en spännande framtid som smälts ihop och kanske till sist fyller igen tomrum.

Det är fredag, jag åker till Stockholm och ett inlägg kommer lastat med pepp. Heja fredag!

 

I torsdags somnade vår fina lilla Isa in. Allt hände så snabbt. Vi upptäckte i onsdags att hon blödde från underlivet, ringde veterinären och de gissade först på urinvägsinfektion eller urinstenar. Vi fick tid till en klinik i närheten av oss samma kväll och där sa de efter en undersökning att det förmodligen var en livmoderinfektion, de rekommenderade att vi tog oss till djursjukhuset för en mer grundlig undersökning.

 

Sagt och gjort, på torsdagmorgonen ringde jag djursjukhuset Evidensia här i Malmö och de ville att vi skulle åka in akut. Vi åkte in och pratade med en mycket bra och tillmötesgående veterinär, berättade om alla symptom och sedan undrade hon om det var något annat hon borde veta. "Hon har ett blåsljud på hjärtat" svarade jag, "Så när hon opereras måste hon sövas med gas". Veterinären tittade på oss och undrade hur länge hon haft det och konstaterade sedan att vi måste göra ett ultraljud på både livmoder och hjärta. Mest för att konstatera om hon hade livmoderinfektion (som i så fall innebar kastrering) och för att se om blåsljudet på hjärtat hade vuxit bort.

 

Vi var lugna. Kastrering är ju ett standardingrepp på katter. Vi tänkte inte så mycket på hjärtat. Det lilla, lilla hjärtat. Så när veterinären efter ultraljudet kallade in oss och förklarade att blåsljudet hade utvecklats till ett gravt hjärtfel, att hon trots operation och medicinering endast hade 6-12 månader kvar att leva, förstod vi inte riktigt. Hon skulle ju bara kastreras? Vi skulle ju ta med henne hem igen? Hon mådde ju bra? Hon var pigg, glad och lika social som vanligt. Hur hände det här?

 

Jag kommer ihåg att jag fokuserade på en tejprulle som låg på golvet. Veterinären pratade om minst tre olika mediciner och vätskedrivande dagligen, om hjärtsvikt och vatten i lungorna. Jag funderade över hur den där tejprullen hade hamnat på golvet, hur länge har den varit där? Jag antar att man i chockartade händelser försöker fokusera på något konkret för att inte flyta iväg, för att så gott som möjligt stå kvar med fötterna på jorden.

 

Efter att ha diskuterat fram och tillbaka med läkaren, vänt och vridit på alternativen kom vi fram till att det bästa för Isa var att få somna in. Att operation och medicinering skulle frambringa ångest hos henne och att hon sakta skulle tyna bort, bit för bit. Så vi sa adjö till henne den dagen. Höll henne i vår famn en sista gång.

 

Både jag och Dan är väldigt chockade. Det är svårt att förstå hur vi ska gå vidare efter det här. Vår lilla bebis, vår fina lilla bebis. Hon var något av det finaste jag haft i mitt liv och jag älskar henne mer än vad jag egentligen kan förklara. Hon var min bästa vän, min kompanjon, min solstråle. Vi fick sju år med henne och det räckte inte, inte ens i närheten. Vi tar dagen som den kommer nu. Tack för all kärlek.

 

Tack för din kommentar och tack för dina fina ord!

Grattis till det blivande samboskapet! Att bo ihop med den man är kär i är något av det bästa som finns. Jag och Dan flyttade ihop efter att vi varit tillsammans cirka 9 månader och jag flyttade direkt från mammas och pappas hus, så hade med andra ord inte bott själv tidigare. Det fungerade ganska bra tycker jag, vi skapade våra egna rutiner vad gäller städning och matlagning och allt smått och gott.

 

Jag förstår att det är läskigt! När man bor ihop kommer man ju varandra så nära och man får uppleva både de positiva och negativa sidorna mer direkt. Men det är också så fint. Tänk att skapa ett hem, en trygg plats med den man älskar. Det är ju fantastiskt. Dessutom praktiskt med tanke på att man inte behöver "bestämma" att man ska ses utan man bara gör det!

 

Jag tror att det är viktigt att tänka på att man nu är två olika personer som ska bo tillsammans och att man skapar sina regler tillsammans. Det blir lätt att man fortsätter i sina egna rutiner och gör som man själv brukar, och det kan ibland skära sig. Det är viktigt att vara lyhörd och kompromissa. Det ska ju inte längre vara "mitt och ditt" utan "vårt".

 

Inför själva flytten är det väl mest praktiska saker att tänka på – kasta och rensa ordentligt, packa i god tid innan så man slipper stressa med det sista och gör flyttningshelgen till något roligt! Samla ihop kompisar och familj och be om hjälp med själva flyttningen, i slutet av dagen kan man bjuda på pizza som tack! Ju fler man är som hjälps åt desto fortare går det, och desto roligare blir det.

 

Vad gäller andra mer praktiska saker såsom samboavtal är jag inte riktigt den att fråga. Jag och Dan sa att vi skulle skriva ett, men har efter 9 år fortfarande inte gjort det. Det är ju väldigt bra att ha, för man vet aldrig. En person som man älskar kan bete sig som en idiot om man gjort slut, och överlag kan det underlätta mycket att ha riktlinjer nedskrivet på ett papper.

 

Hoppas mina tankar är till någon hjälp. Men höru, det kommer gå skitbra. Heja er och heja kärleken!

 

Idag har jag varit tillsammans med den här mannen i 9 år. NIO år. Alltså det är ju helt sjukt?! Nästan ett helt decennium. Jag är ju knappt samma person som jag var när jag var 18 år och vi blev ihop. Men det är något fint över det tycker jag, hur man växer tillsammans.

 

På våra 9 år har vi bott i tre lägenheter, rest massor, gått från att jobba på Burger King till att ha pluggat, tagit examen och börjat jobba på heltid. Vi har sett varandras bästa och sämsta sidor hundra gånger om. Det finns ju ingen som står mig så nära som Dan, ingen som känner mig bättre.

 

Han är något av det bästa i mitt liv. Att vi träffades och blev tillsammans för 9 år sedan, så fint det är.

Vet ni, det är fredag! Den mest speciella dagen på hela veckan, och en speciell dag förtjänar en speciell lista. Så jag tänkte att det var dags för mig att göra den här pojkvänslistan! Dan är ju den bästa personen jag har och då förtjänar han en helt egen lista.

 

Den 24 november firar vi 9 år ihop. Helt galet, nästan ett decenium ju.

 

När jag var 18 år började jag jobba på Burger King efter studenten och där jobbade Dan! Jag tyckte att gud så söt men han verkade inte alls intresserad. Efter cirka en månads flirtande hamnade vi på samma fest hos vår kollega (som faktiskt idag är vår mycket nära och kära vän Desirée!) och kysstes! På den vägen gick det. Det var så okomplicerat när vi blev tillsammans, Dan var ganska rak och hade typ redan bestämt att vi skulle bli ihop. Tyckte det var fint pga var så kär i honom och hade tidigare bara dejtat killar som aldrig var säkra på vad de kände.

 

Jag tror att sådär i början var det nog båda två. Däremot är Dan ganska dålig på att visa känslor och jag hade ganska svårt att läsa honom. Det var i alla fall jag som frågade honom om han ville bli tillsammans och då svarade han "är vi inte redan det?" <3

 

 

Njae, egentligen inte så i början. Komplikationerna kom senare: 3-års krisen och 6-års krisen alltså. Inget att leka med.

 

Efter att vi hade kyssts på Desirées fest så började vi ses. Dan frågade om vi skulle "titta på film" och vi hängde mycket hemma hos honom eftersom han hade egen lägenhet och jag bodde hemma hos mina föräldrar. Det bästa var när vi båda jobbade sent på Burger King och sedan kunde ha följe hem.

 

Jag tyckte att han hade varit lite disträ över sms så jag frågade om vi kunde ses. Sedan samlade jag mod till mig och frågade honom rakt ut om han ville bli tillsammans och förväntade mig ett nej. Men så fel jag hade!

 

Haha, detta är så awkward. Vi mös i soffan hemma hos Dan framför en film och så sa jag lite tyst "Jag älskar detta" och då svarade Dan "Jag älskar dig också". Jag bara "eh vaaaa?", haha!

 

Vi har bott ihop sedan 2009. Jag ville flytta hemifrån och frågade Dan om vi skulle flytta ihop. Han föreslog då att jag skulle flytta in i hans 1:a, men det ville jag ju inte. Ville ha en större och en som skulle vara vår tillsammans. Så då flyttade vi in i en 2:a i Kävlinge!

 

Dan är den snällaste personen jag vet. Så himla ärlig och genuin. Övertänker eller analyserar inte utan är bara rak, på ett bra sätt. Han lägger inte ner energi på småsmaker och försöker få mig att inte göra det heller (jag fastnar lätt i smådetaljer). Dessutom är han så så så smart och allmänbildad! Han älskar att lära sig nya saker och lägger ner oerhört mycket tid på sina intressen. Han är feminist, djurvän och lagar den godaste köttfärssåsen jag någonsin ätit. Han lär mig så mycket varje dag och är den bästa jag har. På riktigt.

 

Haha, att han har väldigt introverta perioder kanske? Eftersom Dan ÄLSKAR att lära sig saker så grottar han gärna ner sig i dem. Han tittar på youtube-klipp och läser artiklar, och där bredvid sitter jag och säger haallååååå här är jaaag? Men vi jobbar på det. Det är ju viktigt att vi båda har tid till våra intressen samtidigt som vi inte glömmer bort varandra. Dan är också SÅ envis. Alltså det är helt sjukt. Folk som inte känner oss kan säga att jag "bestämmer" över Dan, men helt seriöst – I WISH. Det går inte att bestämma över honom, han är som en bulldog som bestämt sig för att gå åt ett specifikt håll (haha, schysst jämförelse).

 

Vi bråkar inte jätteofta faktiskt. Klart att man kan småtjafsa, men det är inte så farligt. Det kan vara om att jag pratar med alla butiksexpediter ("måååste du prata med alla hela tiden?"), om pengar (vem ska betala vad?) och om städning ("Du kan väl dammsuga någon gång?"). Men de stora bråken brukar handla om att vi behöver ägna mer tid åt varandra.

 

 

Sånt som folk gör i allmänhet.

 

Jag är överlag en väldigt komlimangig person, inte bara mot min partner utan mot vänner och kollegor också. Vill alltid att folk ska veta att jag tycker saker är fint, roligt eller liknande. Så jag brukar alltid ge beröm om Dan har fina kläder eller om han har lagat mat/städat/handlat något fint. Brukar också säga att "shit vad du är duktig" när han gör sjuka träningsövningar här hemma.

Dans komplimanger är mer om min personlighet, att jag är social och duktig på att småprata, att jag är duktig på mitt jobb, osv. Och att jag är snygg då såklart.

 

Dessa!

 

Att det inte alls är så att förhållanden är bäst och roligast i början. Tycker faktiskt att de är sjukt mycket bättre när man har varit tillsammans länge och känner varandras både bästa och sämsta sidor. Det är ju så det ska vara, att man ska finnas bredvid varandra genom både fina och jobbiga stunder <3

 

--> Hej! Ny text. Den här handlar om att man träffar någon som är så snäll, men som man egentligen inte känner något för. Och att det sedan fortgår av fel skäl. Obs på att texten är fiktiv. Enjoy!

 

Jag står utanför min lägenhet och tittar på klockan. Han är tio minuter sen. Jag spottar ut mitt tuggummi på gatan och sparkar grus över det. Tittar på klockan igen, 11 minuter sen. Jag försöker sansa mig, andas och inte bli för irriterad när han kommer insvängandes på gatan med sin cykel i full fart.

 

"Var fan har du varit?" säger jag med sylvass ton, fast att jag var en timme sen när vi skulle mötas sist. Han drar handen genom håret och tittar på mig med stora ögon, säger förlåt förlåt och drar in mig i sin famn. Han pussar mig på pannan och säger förlåt igen. Jag himlar med ögonen och säger okej då, nu går vi.

 

Han vill hålla min hand medan vi traskar Södergatan ner och jag låter honom. Säger att jag är fin idag, har jag gjort något med håret och att han verkligen gillar min blus. Jag diskuterar politik och nämner något om feminism. Han svarar att absolut jag har rätt, jag är så smart och allmänbildad. Sedan stannar han mig, säger att jag har fina ögon och kysser mig på Gustav Adolfs torg. Han vet inte om det, men varje gång han ger mig en komplimang öppnar jag en liten box långt bak i tinningloben och sparar ner det. Där i hjärnan, någonstans mellan inlärningsförmåga och lukt, fyller jag på boxen med beröm och bekräftelse. Något som jag kan plocka fram och titta på när jag känner mig ensam och ledsen.

 

Vi svänger av och går in i Kungsparken, sätter oss på en gräsplätt i solen. Han säger att han tycker om mig och varje gång han gör det tittar jag bort och skrattar lite. Verkar glad och säger inget tillbaka. Han förstår inte att det inte kommer bli mer än såhär. En varm kropp intill ryggen om natten, söta sms och handhållning längs med Södergatan. Och fast att jag egentligen hade velat, fast att jag vet att det hade blivit bra så finns det inget där. Inget som får bröstkorgen att trycka ihop sig, inget fladdrande i maggropen. Bara små kärleksförklaringar som skrivs ner på en mental lapp och sparas i en gömd box.

 

Jag tänker på det ibland, hur det ändå blev vi tillslut. Hur vi för sju och ett halvt år sedan var två helt olika personer som ändå hittade varandra. Jag var ung, rastlös och naiv, du var lugn och metodisk. Vi är lite som två motpoler, du och jag. Vi vill oftast olika saker och är båda lika envisa. Jag vill alltid göra allt, allt och helst nu, nu, medan du vill tänka och tveka, resonera och överväga. Jag springer oftast alldeles för fort medan du går helt för långsamt. Men det är väl det som gör det hela, tänker jag. Att eftersom vi är två helt olika personer så kompletterar och stärker vi varandra. 

 

Ibland får jag knipa mig i armen och påminna om att vi faktiskt har varit tillsammans så länge som vi varit. För sju år sedan var jag en helt annan person, precis som du. Men ändå vill vi fortfarande stå kvar, sida vid sida. Är det inte konstigt? Hur man växer ihop och gör varandra starkare.

 

Och så plötsligt händer det. Plötsligt har det gått 9 månader och i måndags fick de här två väldigt fina personerna sin lilla son. Linnéa och Robin är två av de finaste människorna jag känner och det har hela tiden varit så självklart att de två skall spendera resten av sitt liv tillsammans. Ni vet, när två personer bara är sådär perfekta för varandra och det finns liksom inget annat. Och nu är han här, en liten liten pojke med blont hår och hela 53 cm lång. Han är bara tre dygn gammal, men ändå så känns det som att han har funnits hela tiden.

 

För det har alltid varit så himla självklart att han skulle det. Grattis Neja och Robin. Ni kommer att bli, och är redan, helt perfekta föräldrar.

Det är fredag och vi har en tillställning på jobbet. Vi pratar om native-annonsering, dricker prosecco och skrattar med våra kollegor. Går ut, röker cigarrer och pratar om livets laster. Äter snittar, dricker en öl till och säger att snart, snart är det jul. När kvällen börjar ta slut och jag snubblar hemåt tänker jag att det här var minsann en alldeles ypperlig fredag. En fin och rolig fredag. Alla fredagar borde vara såhär.

 

Men samtidigt i Paris, cirka 125 mil från Malmö, skjuts människor ihjäl. Människor som precis som jag, bara ville ha en fin fredagkväll. Människor som ville spendera sin kväll ute i vad de trodde var en säker stad.

 

Jag vet inte ens vad jag skall säga. Jag är så trött på allt hat, människor som pekar finger och försöker urskilja "dem" från "oss". Vi måste förstå att precis det som hände i Paris igår, det är mångas vardag. Det är precis det människor flyr från idag. Det är därför så många kommer hit, för att det som hände i Paris inte skall hända deras barn, syskon och vänner.

 

Vi får inte glömma bort att det inte finns någon religion eller etnicitet som är uppbyggd såhär, det har liksom inte med saken att göra. Det är terrorister, hemska och onda människor. De vill sprida hat och ilska. Låt dem inte göra det. Kärleken måste vinna. Medmänskligheten måste vinna.

 

Vi sitter bredvid varandra i sängen på mitt rum. Jag trycker min rygg mot den kalla väggen och har mina knän nästan uppe vid hakan. Jag har precis kommit hem efter en vecka i Frankrike och på din handled har du armbandet du fick av mig i present. Vi är 17 år gamla och om tio minuter kommer du att göra slut med mig.

 

Jag vet att det är på väg att hända. Jag vet det eftersom du knappt har svarat på mina sms eller har haft lust att prata i telefon. Jag sitter med en klump i magen och pratar, pratar, pratar. Låter dig inte finna några ord bara för att du inte skall få en chans att säga det. Men tillslut har jag inget mer att säga, inga orelevanta detaljer som jag kan ta upp. Jag har redan vänt ut och in på vartenda litet samtalsämne att luften är helt slut och jag måste få andas.

 

"Jag tror inte att jag är kär i dig längre" säger du när jag försöker röra din hand med min. "Jag tror det är bäst om vi gör slut". Jag tittar på dig utan att blinka, rycker på axlarna och säger okej, jag hoppas att vi ändå kan vara vänner. Låtsas som att världen inte rasar under mina fötter och som att jag inte går sönder inuti. Håller tillbaka tårarna och sätter plåster på alla läckande blodkärl. Jag är så himla hel det bara går. Så jag följer dig ut och kramar dig hej då, säger tack för den här tiden och ha det så jäkla bra. För du kommer ändå inte få se när jag låser in mig på mitt rum, spelar Eldkvarns "full för kärlekens skull" och gråter i min kudde.

 

Men inte vet jag då att jag två veckor senare står på en trottoar i Landskrona och ringer dig efter för många tequilashots. Att det då inte längre går att låtsas som att jag är hel och som att varje ven och kärl i hela kroppen inte har brustit. För då gråter jag och säger att det vi hade var för kort och att det måste bli vi två igen. Att jag inte kan äta eller sova och tänker på dig varje sekund av varje minut.

 

Du lägger på luren och sex månader senare är allt okej igen. Sex månader senare har jag äntligen lyckats klistra ihop varenda krackelerade bit och varje omplåstrade blodkärl har nu läkt. Plötsligt är jag inte sönder längre. Plötsligt är jag så hel det bara går.

På sjukhuset får jag titta på de minsta småbröderna jag någonsin sett. Jag har på mig en vit och lilablommig velourklänning och min mörkblonda lugg är uppsatt med ett pannband som inte matchar klänningen. Vad skall de här vara bra till när de är så himla små, tänker jag medan jag känner på deras små händer med mina pekfingrar.

Idag är det 20 år sedan. Idag är de inte alls lika små och det visade sig att de var ganska bra att ha ändå, de där småbröderna.

"Så stod jag på sjukhuset i Kristianstad, kysste en varm och fuktig panna och kramade en hand som inte kramade tillbaka. En dag senare var du borta och idag är det fem år sedan. Ett halvt jäkla decennium sedan." - Skrev jag idag på Instagram och visade upp nedanstående bild. Idag är det fem år sedan vår älskade morfar lämnade oss och det gör fortfarande ont. Det spelar ingen roll att det har gått ett halvt decennium för så fort det blir den 29:e april värker det innanför bröstkorgen. Tack för allt stöd under dagen! Det är hur gulligt som helst att det är så många som hört av sig. <3