Vecka 5
Jag vet inte hur jag ska bete mig här på bloggen och det är därför jag inte skriver. Det är såklart mycket jag vill dela med mig av, men ingenting är som vanligt och saker gör så ont. Så därför blir det ingeting, men jag ska börja försöka så smått igen.
Vi börjar sakta men säkert komma i ordning i lägenheten. Vi har varit på IKEA hundra gånger och jag har beställt designerlampor som jag velat ha länge. Jag skämmer bort mig själv extra mycket just nu och tror att det är det enda sättet för mig att se mot ljuset. Att livet kan vara väldigt fint, fast att det gör så ont. Jag, Dan och Frans har blivit som en liten enhet som liksom sitter ihop och det älskar jag. Jag måste känna mig grundad igen och de är min trygghet.
I veckan ska jag i alla fall försöka vara lite mer på kontoret och på fredag ska jag träffa Sarah och Carro för en AW. På lördag ska jag på loppisrunda med Linnea och Sara W, och annars ska jag träna.
Det blir en bra vecka.
Vecka 4
Var tvungen att dubbelkolla vilken vecka det var. Allt flyter liksom ihop.
Tack snälla för alla kommentarer. Vissa dagar är bättre och andra är sämre. Just nu är det fokus på begravningen och samtidigt håller vi på att lämna över vår gamla lägenhet.
Livet är med andra ord lite kaos just nu. Men jag tänker att jag sakta men säkert kommer börja leta mig tillbaka till vardagen. Så mycket vardag det går i alla fall.
Det kommer komma ett inlägg här lite då och då när jag orkar. Har i alla fall otroligt mycket material att blogga om, allt från nyårsafton, flytt och diverse grejer jag har hittat på.
Hoppas ni tar hand om er ❤️
Mamma
Jag har haft den här bloggen sedan jag var 17 år. I den har jag skrivit om allt. Heartbreaks och nya kärlekar, när vi gifte oss, resor, flytt och nya jobb. Jag har skrivit om min förlossning, min depression, antidepp och vägen tillbaka. Men detta är det absolut svåraste jag har skrivit.
Den 5 januari somnade min mamma in. Efter tre operationer ville hon inte vakna upp, och läkarna tog beslutet att det bästa för henne var att koppla bort respiratorn och låta henne få somna.
Jag vill tacka för de fina meddelanden och kommentarer. Jag ser allt ni skriver. Främst vill jag tacka er som har varit med om liknande upplevelser och att ni har modet att höra av er, dela med er. Det betyder mycket.
Ärligt talat vet jag inte hur man går vidare från något sånt här, jag vet bara att jag måste. Jag förstår att jag alltid kommer att ha ett hål i hjärtat efter mamma. Att Frans antagligen inte kommer att minnas henne krossar mig. Men för min familj, min pappa, livet – för detta tar jag ett steg framför det andra.
