Det som aldrig blev en bok

 
Jag hade en dröm för ett par år sedan att skriva en bok. Eller, jag har väl den drömmen fortfarande på sätt och vis. Jag ska bara ta mig tiden och orken.
 
Men då och då har jag skrivit ner små anteckningar i min telefon. Anteckningar som var tänkt till boken. Jag tycker de är ganska fina, och det är synd att de aldrig får bli lästa så jag tänkte publicera dem här.
 
Boken var tänkt att handla om Hanna som träffar Sebastian på en fest och blir blixtförälskad. Han är inte som någon annan, och framför allt är han inte som henne. Hon vill in i hans värld och bygger upp en besatthet av honom. Sebastian trivs med Hannas uppmärksamhet, och utnyttjar den när det passar. När storyn börjar har också Hanna redan en pojkvän.
 
Hoppas ni gillar!
 
-----
 
Jag står utanför ditt bostadshus. Jag vet att du bor här för att jag har letat upp det på nätet. Jag googlade ditt namn, kollade på hitta.se och tittade igenom din Facebookprofil. Det är tolv dagar sedan vi sågs sist. Tolv dagar sedan jag råkade springa in i dig på KB och du viskade i mitt öra att det var kul att ses. Sedan dess har jag inte fått nog. Jag har tittat igenom ditt Instagramkonto och försökt lista ut om någon av alla de där tjejerna som står bredvid dig på bilderna har varit din flickvän.

Nu står jag utanför ditt hus och försöker lista ut vilket fönster som är ditt. Det är ett vitt lägenhetshus precis bakom Möllevångstorget och jag funderar på om du är själv eller har någon hos dig ikväll. Jag vill ringa på och säga att jag vet att detta är galet men jag tycker om dig så att det värker innanför bröstkorgen. Men det gör jag inte. Istället står jag kvar i kylan och funderar över hur din lägenhet ser ut.

-----


Jag står i Citytunneln på centralen och ska ta tåget till Hyllie. Kvinnan som står två meter bort från mig äter en hel gurka, precis som att det vore ett äpple eller en morot. Det kan vara något av det konstigaste jag sett men ändå registrerar jag det inte, reagerar inte ens. Det enda jag kan tänka på är dina händer mot min ländrygg och din andedräkt som värmer mina läppar. Att du andades så snabbt och tungt att jag nästan sögs in i dina lungor. Oavsett hur mycket tågstationen ryker blöt hund och dagisbarn så kan jag inte bli av med din doft, lukten som etsat sig fast i näsborrarna. Den som är en blandning av öl, herrparfym och cigarettrök.


Jag får ett sms och hoppas att det är du men det är det inte. Det är istället han som jag har varit tillsammans med i två himla år och delar en lägenhet med. Han som säger "jag älskar dig" varje kväll och som alltid pussar mig på pannan innan han går till jobbet. "Vad gör du?" frågar han och jag vill skriva att jag fantiserar om någon annan. Någon som får mitt hjärta att värka och som luktar en blandning av cigarettrök och herrparfym. Men det gör jag inte. Istället går jag på mitt tåg och skriver ingenting.


-----


Du sa att jag var fin en kväll. Vi var på samma fest och jag hade en ny klänning på mig. Jag gick fram för att hälsa och din tjejkompis som stod bredvid slängde ur sig att klänningen var fin.


"Ja, jättefin" sa du instämmande samtidigt som du inte släppte mina ögon med blicken. Just då sved det i hjärtat. Jag ville bara ha dig, ha dina läppar mot min nacke och dra mina fingrar genom ditt mörkbruna hår. Inte är det väl bara jag som känner den här kemin? Du måste också känna den. Känna hur mycket jag längtar efter dig och söker dig med blicken. Du måste veta att jag vill vara din. Jag måste få vara din.


-----


Jag tittar efter honom ibland. Sitter på Möllan, Far i Hatten eller KB och tittar efter en pojke med mörkt, vågigt hår. Mitt hjärta stannar till varje gång jag ser axeln på någon som liknar honom. Jag andas in, tittar och andas ut. Tänker nej, inte den här gången heller. Och jag vet inte om det är bra eller dåligt varje gång det inte är han som vänder sig om.


-----


Efter en löprunda brukar jag alltid lägga mig i gräset på min innergård. Det är något med känslan av svettig hud mot svalt gräs som jag gillar. Jag känner hur värmen alstras genom kläderna och blodet pulserar upp över kinderna och gör dem röda. Ibland funderar jag på hur det skulle vara om jag träffade honom när jag var ute och sprang. Skulle han tycka att det var imponerande när han såg svetten rinna längs min panna. Skulle han tycka att jag var något speciellt då?


-----


Jag vet att du ser mig i periferin medan du trycker upp en annan tjej mot väggen och kysser henne på halsen, letar dig fram med din läppar till hennes bröst.

Vi står på KB en lördagsnatt. Klockan är två och vi har druckit ett par för många öl. Jag sveper min Corona och iakttar dig medan din tunga trycker sig in i hennes mun.


Jag vet inte om du bryr dig att jag ser på. Jag vet bara att jag inte är tillräckligt annorlunda för dig. Jag har inga tatueringar, svart lockigt hår eller illröda läppar. Jag odlar inte krasse i mitt fönsterbläck eller deltar i politiska demonstrationer. Jag är inte vegetarian och jag kan inte måla. Jag är en helt vanlig mellanmjölksmalmöit som tittar på linjär TV och äter macka med leverpastej i soffan.

Hade jag varit annorlunda kanske det hade varit jag som just nu var upptryckt mot en vägg med benet slingrandes kring ditt lår. Din hand som sakta letar sig fram under kjolen.


Malmö

Jag tänker just nu mycket på vad den här staden har gett mig. Jag promenerar längs Varvsgatan hem efter jobbet, lyssnar på en podd och känner hur asfalten vibrerar under fötterna. Det är som att staden tillhör mig, samtidigt som den tillhör så många andra. Jag kan vartenda hörn utantill, samtidigt som den är i ständig förändring.
 
Jag kommer alltid att vara tacksam för den jag blev när jag flyttade hit. Det är som att jag var ett stadsbarn redan från början, något jag var född till att vara. Jag ville mer, skrek efter stimulans och min lilla barndomsby kunde inte ge det jag behövde.
 
Det är här jag hittade mig själv, började rota i min potential och lita på mig själv. Jag ser alla människor runt omkring och vet att världen är så mycket bättre när alla inte är likadana. Det är här jag slutade banta. Slutade räkna på näringsinnehållet i varje livsmedelsprodukt och får inte längre panik när vågen visar tre kilo extra.
 
Det är här jag blev vuxen. Jag vet inte när eller hur det hände, men plötsligt infann sig ett lugn. Det var som att jag bara sjönk in i den jag hade blivit, som att allt föll på plats. Små, bitska kommentarer sätter sig inte längre i mitt bakhuvud och gnager, och jag vill inte längre jaga bekräftelse. Det är här jag lärde mig att sträcka på mig en centimeter extra.
 
Och vem vet vad som händer i framtiden. Vem vet om det blir en lägenhet i stan eller ett hus någon helt annanstans. Jag vet bara att just nu, just här vibrerar asfalten fortfarande under mina fötter.
 

Strävan efter kvadratisk perfektion

Jag står i mjölkkylen på ICA och håller i en förpackning mini fraiche. Jag räknar points på fingrarna och krafsar upp min telefon ur jackfickan, går igenom mobilappen för att se vad jag har ätit under dagen. December har precis börjat och de senaste veckorna har jag rasat tre kilo. Kanske för att jag har ätit hälsosamt, kanske för att jag knappt ätit någonting. Ett kilo till, tänker jag, så är jag snygg och glad. Lever lycklig i alla mina dagar.
 
Jag vet egentligen inte när det började, när kurvorna på min kropp blev ett problem. Förmodligen när jag var 13 år, fick bröst och höfter och inte längre var lika slank som mina klasskamrater. Det kom som en smäll, det här med att bli värderad utefter sitt utseende. När "tjock" och "ful" blev skällsord var det så tydligt att det inte längre spelade någon roll vem man annars var. Vad som fanns på insidan.
 
14 år senare står jag där fortfarande, fast den här gången i en mjölkkyl på ICA och strävar efter att bli fullbordad. Jag går på tre spinningpass i veckan, träffar kompisar på after works och fikor, är ute sent om helgerna och jobbar 40 timmar i veckan med projekt som måste avslutas innan julledigheten. Julklappar måste också fixas och vad ska man egentligen ha på sig på nyårsafton? Vi måste städa hemma, diska och tvätta. Bloggen måste uppdateras minst en gång om dagen, helst egentligen två. Vad ska vi äta till middag? Ska vi ha lekar till helgens middag, javisst jag kan fixa. Just det hen fyller år, jag kan handla presenter, nej det går bra jag kan göra det själv. Det är någonstans här jag vaknar mitt i natten med ett tryck över bröstet för första gången. En puls som rusar i halsen och en ångest som ilar längs med ryggraden.
 
Ett par månader senare sitter jag hos min terapeut och hulkar i armvecket fast att jag inte vet vad som är fel. Hon förklarar att min bägare är full och batteriet urladdat, kroppen säger ifrån men jag lyssnar inte. "Men jag tycker det är kul, att planera och strukturera" försöker jag, nej svarar hon "Du drivs inte av att det är roligt, det som driver dig är känslan att vara duktig". Det blir så tydligt just här, vilka regler som styr. Meterlånga checklistor med krav som måste uppfyllas för att man i slutet av dagen ska tycka att man är helt okej. Och den enorma ensamhet och ångest som uppstår när det inte blir som det är tänkt.
 
Livet kan inte, får inte vara en checklista. Livet är att äta glass till kvällsmat när man inte orkar laga något, kyssa sin pojkvän god morgon, cykla långsamt hem en fredag efter jobbet med hög musik i hörlurarna, titta på TV en hel söndag, att dansa på sin bästa väns bröllopsfest med högklackat och sedan ha träningsvärk flera dagar senare. Vardagen är som bäst när den får ha ojämna och avskavda kanter. Inte vara kvadratiskt perfekt och inlåst i en avdammad glasbur. Förhoppningsvis inser jag det snart också.

När det känns absolut ingenting.

>>En ny liten text! Det var längesedan jag skrev något sånt här nu och tyckte att det minsann var dags. Den här handlar om den otroligt tillfredsställande känslan när man inser att man är över någon. När det inte längre gör ont vid blotta tanken av att springa in i honom på stan. Obs på att texten är fiktiv. Hoppas ni gillar!
 
Du stannar mig i vimlet. Jag är på en förfest hemma hos en bekant och blir inte förvånad av att se dig. Jag borde nästan ha anat det. "Hur är det med dig?" frågar du och jag svarar bara bra, livet är härligt och allt det där.
 
Du dyker upp sådär ibland när jag inte är beredd. På cykelstigen på väg hem från jobbet, i mataffären en lördagförmiddag, på mitt favoritcafé i stan. Jag reagerar likadant varje gång, vinkar och säger hejhej och hoppas allt är bra. Men jag skiner inte längre upp när jag ser dig, så som jag brukade göra. Ögonen spärras inte längre upp och jag rycker inte sådär frenetiskt med fingrarna. Men jag sänker inte heller blicken eller springer åt andra hållet, undviker att hälsa eller trycker handen ovanför min bröstkorg för att det hjälper när det gör ont. Jag är bara likgiltig. Som att du vore vem som helst.
 
Det är liksom okej nu. Jag mår bra, toppen faktiskt. Jag behöver inte längre ljuga när du frågar. Jag har tejpat och sytt ihop allt det brustna och stygnen har nu äntligen läkt. Jag letar inte längre efter dig i varje rum jag går in i och får inte ilningar längs med min ryggrad när jag hör din röst. Det känns ingenting. Inga fjärilar i magen, inget tryck för bröstet, ingen andnöd eller bultande hjärta. Absolut ingenting.
 
Du pratar om din senaste resa, hur bra det går på jobbet och om din nya flickvän. Du berättar om lägenheten du precis har köpt och säger att jag måste komma över på kaffe en dag. Jag lägger huvudet på sned och ler. När du frågar vad det är kan jag äntligen helt ärligt svara att "Det är absolut ingenting".

Vid kanten av stupet.

>> Det var ett tag sedan jag skrev en krönikeliknande text och tyckte att det var dags nu. Här kommer en väldigt ärlig sådan som handlar om min och Dans absolut största kris och att vi faktiskt, mot alla odds, hittade tillbaka. Hoppas ni gillar den!
 
Jag sitter på en sten i Central Park och gråter bakom mina solglasögon. Du har din hand på min axel och jag försöker kväva mina hulkningar i händerna. Främlingar vänder sig om och tittar, viskar något till varandra. Men jag bryr mig inte. Det bara brister.
 
Fem dagar innan vi skall flyga till andra sidan av Atlanten vill jag göra slut. Jag står i dörröppningen till vårt kök och säger att jag inte vill mer. "Det här känns inte rätt". Du visste att det skulle komma. I månader har vi kämpat fram och tillbaka och i cirka en vecka har vi knappt pratat med varandra. Vi försöker hålla hårt i något som knappt finns kvar. Du ber om att vi skall vänta lite, bara lite till. Vi åker till USA och därefter kan vi bestämma oss. Vänta bara lite till. Jag tänker och överväger, ja kanske. Vad spelar det för roll? Jag klargör att medan vi är där skall vi låtsas som att allt är som vanligt. Bara en pojke och en flicka som är kära och har åkt till andra sidan jorden, typ. Så blir det bestämt. Men de sista dagarna innan avresa sover jag ändå hemma hos min syster i Malmö och undviker allt som har med konfrontation och konversation att göra.
 
Den första kvällen i New York står vi utanför Top of the Rock och skriker på varandra. Det kanske var tröttheten efter resan, kanske hungern. Eller kanske var du bara så himla jobbig och stressig att jag inte orkade mer. Varför ska du bestämma hela tiden? Jag visste där och då att det här aldrig kommer att bli bra igen.
 
Men så sitter jag på en sten i Central Park och vill ha allt tillbaka. Efter fem dagar fyllda med flera mils promenader, muséebesök, shoppande, båtåkande och karttittande har vi skrattat, skämtat, tjaffsat, argumenterat och haft riktiga dialoger. Dialoger som vi tidigare inte har haft på flera veckor. Och nu vill jag ha allt tillbaka. Mellan snyftningarna och hulkandet försöker jag få fram ord. Jag säger att vi kan väl fortsätta att försöka, försöka hitta tillbaka? Du svarar att du inte är säker, kan vi någonsin göra det?
 
Ett år senare ligger jag i vår säng på Einar Hansens Esplanad i Malmö och luktar på ditt hår. Vad är det för jäkla namn på en gata förresten? "Einar Hansens Esplanad", och vem är egentligen den där Einar Hansen? Jag lägger mig tätt intill din bara hud och borrar in ansiktet i den nacke. Så fint det blev tillslut, med oss. Att vi reste oss upp från den där stenen och gick hand i hand ur Central Park. Hittade ut ur buskar och snår till den klara världen som väntade utanför. Från uppgivenhet och tomhet kom tillslut passion och kärlek.
 
Och det är detta som har gjort oss starkare. Från att ha stått vid kanten av stupet och känna den iskalla luften under tårna, till att backa och välja att inte hoppa. Att från kanten av stupet, hitta vägen hem igen.

En utdöende art.

--> Ny text! Den här handlar om något som alltför ofta fortfarande händer. Hur man som tjej ofta blir klappad på huvudet och nertittad på. Att det kan vara svårt att säga ifrån i sådana situationer för att man känner att det ändå inte hjälper. Men den handlar också om att samhället och utvecklingen går framåt och att vi snart komma att titta tillbaka på uråldersmänniskor och tänka "herregud".
 
Jag sitter på en middag hos några som jag knappt känner. Det är lördag och jag och min pojkvän har blivit hembjudna till ett par bekanta för att fira en födelsedag. Jag känner knappt någon på tillställningen och hälsar trevande när vi anländer. Det serveras toast skagen till förrätt och jag utbyter några artighetsfraser med kvinnan som sitter rakt framför mig.
 
Mannen som sitter längst ner vid bordets utkant har jag aldrig träffat tidigare, men ändå tycker jag redan illa om honom. Han hörs mest av alla på hela middagen och pratar högt om att homosexuella inte bör få adoptera. Jag börjar skruva på mig för att se om någon annan reagerar, men alla är engagerade i sina egna samtalsämnen. De lyfter inte blicken eller höjer ens på ögonbrynen, utan ägnar sig istället åt sig själva. Jag studerar mannen och häpnas över saker han säger. Det är precis som att jag just har skådat Moby Dick eller Loch Ness-odjuret. Jag har läst om den här sortens människor, jag har sett dem på TV, men jag har aldrig varit säker på att de verkligen har funnits på riktigt. Förrän nu.
 
Mannen fortsätter att klaga. Han pratar om att kvinnor alltid skall bestämma i hemmet, att det bara är för att köket är deras plats och att det är där de vet bäst. Han tar en flaska whiskey och börjar hälla upp till de andra männen som sitter runtom honom. Han tittar på mig, ler provocerande och säger att "ja, för inte dricker du väl sånt här? Det är minsann ingen tjejdricka". Just då vill jag ta flaskan och dricka upp hela skiten för att motbevisa honom. För att få honom att förstå att det där är inget annat än generaliseringar från 90-talet. Men jag säger ingenting. Jag tittar bort och försöker tänka på något annat. Ingenting jag har att säga kommer att göra någon skillnad.
 
Plötsligt känner jag hur jag börjar må illa. En äcklig smak sprider sig i gommen och jag funderar på om jag åt några dåliga räkor tidigare. Men så känner jag hur något börjar knäckas och gå sönder inuti. Som att något i magsäcken trycks ihop och rivs itu. Sen förstår jag vad det är - min integritet. Jag känner hur min ryggrad som jag så noga svetsat upp med stålställningar och järnrör börjar krackelera inifrån och ut. Allt på grund av låg moral och dåliga värderingar.
 
Mannen börjar prata om att alla kvinnor är dåliga på att köra bil och jag tror precis att jag skall kräka upp hela min ryggrad tillsammans med sin stålställning över bordet, när jag hör hur min pojkvän plötsligt säger ifrån. "Det där är en generalisering", säger han i en bestämd ton. "Det finns ingen statistik på det. Det finns däremot forskning om att det mestadels är män som orsakar bilolyckor. Inte kvinnor". Mannen tystnar, viftar bort samtalsämnet med handen och vänder sig åt den som sitter bredvid honom för att prata om något annat.
 
Min pojkvän vänder sig mot mig och säger lågt:
"Strunta i honom. Han är en dinousarie."
"En dinousarie?", frågar jag.
Han nickar. "En utdöende art. Och du vet väl varför alla dinousarier dog?" fortsätter han.
"Varför?"
"För att de inte kunde anpassa sig."

Vi står på en busshållsplats och han kysser mig för sista gången.

>> Ny text! Har visst snöat in på ett tema. Jag tycker om att skriva om saker som liksom värker i hjärtat. Hoppas ni tycker lika mycket om att läsa det. Den här handlar om när man är så otroligt kär i någon som inte känner samma sak och när man absolut bara vet att den här kyssen kommer att bli den sista.
 
Det har gått en hel jäkla sommar och han har inte ringt mig. Inte en endaste gång. Jag vet inte hur många sms jag har påbörjat och suddat ut, kastat i papperskorgen och struntat i att skicka. I mina anteckningar i telefonen skriver jag ner sådant jag vill säga men aldrig gör. Allt från enkla frågor som "Hur mår du?" och "Kan vi inte ses en dag?" till långa kärleksförklaringar.
 
Två veckor in i augusti står vi vid en busshållsplats och han håller min hand. Vi sprang in i varandra på en fest. Han frågade hur min sommar hade varit och jag ljög och sa att den hade varit så himla jäkla bra, bästa någonsin. Resten av kvällen såg jag honom inte, men så plötsligt står vi här båda två - på en busshållsplats och försöker ta oss hem.
 
Han är solbränd och hans skägg har vuxit under sommaren. Jag vill dra min hand genom det, men hindrar mig. Istället står jag still, sparkar med foten på småsten som ligger på trottoaren och lyssnar på hans oändligt långa utläggning om hur bra han har haft det i Barcelona. Jag vill bara krypa ihop vid hålan ovanför hans nyckelben och aldrig släppa taget. Han luktar så gott, som en blandning av cigarett, herrparfym och krispig lördagkväll.
 
"Jag tycker om dig så himla mycket", avbryter jag honom i hans monolog. Han tystnar, tar min hand och säger ingenting, bara står där och håller mig i handen. Han behöver inte svara, för jag vet att han inte känner likadant. Det värker innanför bröstkorgen och jag tänker att så länge jag får hålla hans hand i några sekunder till kommer allt att bli bra. Han lutar sig fram och kysser mig för sista gången. Hans läppar tryckta mot mina och jag vill frysa ögonblicket, kopiera och spara ner det på en säker plats.
 
Vi hoppar på bussen, han åker tre hållplatser och jag skall åka fem. Innan han stiger av kysser han mig på pannan och säger att jag ska ta hand om mig. Sedan stängs dörrarna bakom hans rygg och genom fönstret syns bara hans siluett. Jag åker hem, sover 18 timmar i sträck och svär högt när jag vaknar. För ingenting spelar någon roll när en doft av cigarettrök och krispig lördagkväll har etsat sig fast i luftgångarna.

Han skrattar, lägger armen om mina axlar och jag låter honom.

>> Ny text! Den här handlar om en ganska mörk tid i mitt liv, när jag var i ett väldigt destruktivt förhållande och var otrogen. Ibland kan man inte skylla allt på ena parten och det är inte alltid livet är svart eller vitt. Nåväl, hoppas ni tycker om den!
 
"Vill du ha en cider?", frågar en kille som plötsligt står bredvid mig. Jag är 17 år gammal och befinner mig på en fest hos någon som jag inte känner. Jag har precis bråkat med min pojkvän över telefonen, slängt på luren i ilska och står nu på verandan och tittar ut över trädgården. "Ta den här, det är en ny smak", fortsätter han. Jag tackar och tar emot, tar en klunk och fortsätter att stirra rakt ut.
 
Han fortsätter att ställa frågor. Han undrar vad jag heter, hur gammal jag är och vilket program jag läser. Tydligen går vi på samma skola, han säger att han har sett mig där tidigare. "Jag har inte sett dig" svarar jag och tar en klunk av cidern. Han är lång, har snälla blå ögon och avrakat hår. Han är bredaxlad och har kort skäggstubb som täcker hans markerade käkben. Han skrattar och säger "att det var synd", lägger armen om mina axlar och jag låter honom. Jag tänker att det är skitsamma för vi lever i en sådan jäkla kass värld ändå. Allt jag vill ha ikväll är närhet och en trygg famn att sova i, resten bryr jag mig inte om. Två timmar senare sitter vi och hånglar på en bänk. Han drar händerna genom mitt hår och trycker sin tunga mot mina tänder.
 
Dagen efter vaknar jag upp i en säng tillsammans med min tjejkompis. I två sekunder är det precis som att det aldrig har hänt, tills det sakta börjar komma tillbaka. Hans skratt, mun, händer, allt. Det sköljer över mig som en kalldusch och ilningen går längs med ryggraden. Ångesten. Men närheten och uppmärksamheten var så behövd. Jag väcker min vän och berättar vad som har hänt. Hon gnuggar sömnen ur sina ögon, gäspar och tittar på mig. Hon säger att det är väl inte så konstigt, "Du som varit så olycklig".
 
Jag lägger mig på rygg och sluter ögonen, sover säkert bort halva dagen. En vecka senare gör jag slut med min pojkvän och blickar aldrig mer tillbaka.

Jag ställer följdfrågor jag egentligen inte bryr mig om svaret på och skrattar när du skämtar.

--> Ny text! Den här handlar om att det ibland är svårt att släppa taget om någon man tycker om och hur sorgligt det känns när man efter en kraschad relation tappar kontakten. Hoppas ni gillar't!
 
Jag är på en fest en lördagkväll i oktober när jag springer in i dig. Du har på dig skjortan som brukade ligga på mitt sovrumsgolv och ditt hår är lite längre, men annars är allt som vanligt. Du säger hej och ger mig en snabb kram, säger att det är kul att se mig. Det är fyra månader sedan vi i sommarvärmen bestämde oss för att ta vår vänskap lite för långt. Något som sedan kraschade som en fågelunge som inte riktigt lärt sig flyga.
 
Jag ler och nickar vänligt medan du pratar om hur bra det går för dig i skolan och att du har fått ett extrajobb som ger bra betalt. Jag ställer följdfrågor jag egentligen inte bryr mig om svaret på och skrattar när du skämtar. Du gestikulerar ivrigt, drar handen genom ditt hår och tittar på mig. Du är cirka 20 centimeter längre än mig och jag minns att jag behövde stå på tå när du skulle kyssa mig. Du pratar om hur lätt det senaste högskoleprovet var och jag vill egentligen bara fråga om du träffar någon, om du har gått vidare. Men istället nickar jag och håller med, fast att jag egentligen inte har skrivit något högskoleprov.
 
Du vet att jag fortfarande tycker om dig, och det vet jag om. Jag behöver inte hinta eller ställa några frågor, jag behöver inte ens yttra det. Det räcker med att jag står här och tittar på dig storögt medan du pratar, lyssnar på varje andetag du tar och följer din gestikulerande hand med blicken. Du vet om det, men vi låtsas båda två som att det innanför min bröstkorg inte värker och som att skjortan du har på dig aldrig har legat på mitt sovrumsgolv. Istället pratar vi och skrattar, säger "Det var kul att ses, vi måste ta en fika någon dag".
 
När du sedan vänder dig om och går vet vi båda två att det inte kommer att bli någon fika. Vi kommer förmodligen aldrig att varken ses eller höras igen.

Korta shorts och fula koftor.

--> Här kommer min nya, något korta text. Den handlar om dåligt självförtroende och att det oftast är en själv som är den största kritikern. Att man överanalyserar och hur det mesta negativa endast existerar i ens eget huvud. Hoppas ni gillar't!
 
 
Jag står i hallen i min lägenhet och tittar mig i spegeln. Jag drar i mina shorts, mina något för korta shorts. Men visst kan jag väl ha det här på kontoret idag? Jag har haft på mig dem tusen gånger tidigare i skolan, på släktkalas, ja.. överallt. Varför tvekar jag nu? Jag tittar på klockan. Den är 08.10 på morgonen och jag måste gå nu för att hinna till jobbet i tid. Men kan jag verkligen se ut såhär? Frustrerad och arg tar jag av mig shortsen och slänger in dem i garderoben. Drar på mig en oversizetröja och mina alldeles för slitna jeans och skyndar mig iväg. Det får bli såhär idag.
 
På kontoret bär folk skjorta och klänningar som går över knäna. Jag som knappt har några skjortor och ofta klänningar som är något korta. Jag försöker hitta spår och genvägar, komplettera mina kläder med en mer professionell stil. Jag får höra att min kofta inte passar till min klänning en dag och går hem, slänger den i garderoben och har inte på mig den på resten av månaden. Vill bara passa in.
 
En lördag står jag på en pub och dansar till ett punkband jag knappt hört innan. Tjejen framför mig har sitt orangea hår uppsatt i två toffsar och bär en jeansväst dekorerad med nitar. Hon hånglar med killen som står bredvid och sjunger högt till låtarna som hon förmodligen har hört hundra gånger tidigare. Jag tittar mig omkring. Jag ser ingen som går fram till henne för att förklara hur oranget hår är "så förra året" eller att det inte passar till jeansväst med nitar. Hon bara dansar, bryr sig inte och håller huvudet högt. Och där bredvid står jag och drar i mina något för korta shorts.
 
Sedan var det måndag. Jag letar fram min fula kofta ur garderoben igen, drar på mig mina shorts och går till jobbet. Ingen säger någonting.

Varför skall jag vara tyst när de pratar högre än någonsin?

Här kommer min nya text! För att fira att det är onsdag, snart helg och sådär. Den här handlar om fördomar och hur svårt det kan vara att stå för sina åsikter, att säga ifrån när man inte håller med.
 
--> Jag står i en matvarubutik och skall betala mina varor. Jag kan kassörens namn, vi brukar småprata och hälsa. Det är så det blir när man har bott i en liten by i ungefär 24 år och både butiken och kassören har funnits där lika länge. Han ser trött ut, som att han har suttit där hela dagen.
 
"Vad skall ni göra i Malmö egentligen?" frågar han när han får reda på min kommande flytt. Innan jag hinner svara så fortsätter han, "Det händer mycket skit där i Malmö, det är inte alls som här. Jag hade aldrig flyttat dit för att..". Han stannar upp, tittar sig omkring och säger "Ja, du vet vad jag menar". Jag granskar hans trötta ansikte långsamt och blir som förstenad. Jag vet exakt vad han menar, han är inte den första som har sagt det. Jag vill lägga armarna i kors, säga "Nej, det vet jag inte. Kan du vara vänlig att förklara för mig exakt vad du menar? Låt mig höra dina kalla och hårda åsikter". Men det gör jag inte. Jag får ur mig ett tyst och obekvämt "mm", betalar, packar ihop mina varor och går därifrån med en kutad ryggrad och svansen mellan benen.
 
Två dagar senare är jag och min pojkvän ute och går. Vi träffar på en äldre man, en bekant. Vi är precis sådär nära att man inte bara säger hej och går förbi, utan måste stanna och utbyta några ord. "Alltså vad sjutton skall ni i Malmö och göra?" säger han när vi berättar om vår flytt. "Det är bara skit där. Jo du vet, de kommer överallt ifrån nu och hamnar lite varstans. Men i Malmö, där finns många". Jag står tyst och granskar honom. Han förväntar sig en respons. "Flyktingar?" frågar jag. "Ja, precis. Flyktingar." instämmer han något försynt. Han fortsätter att prata om hur de inte vill stiga av en buss i Småland, att de vill bo mer centralt. Att han tycker att de minsann får vara tacksamma med vad de får när de kommer hit. "Ja, ni vet vad jag menar" forstätter han, "Jag förstår inte alls vad ni skall göra i Malmö".
 
Jag säger ingenting, utan bara tittar på honom. Ser in i hans stora, blå ögon och är alldeles tyst. Det är nu jag skall säga något, det är nu jag ska stå upp för vad jag tycker. Han är precis på väg att gå när jag nästan halvskriker "Jag älskar Malmö!". Han stannar och tittar upp. "Jag älskar att det är en stor och öppensinnad stad. Att där får alla vara sig själva, utan fördomar. Jag älskar att alla är välkomna dit". Han tittar på mig, häpen och tyst. Jag vänder mig om och går därifrån. Min ryggrad är utsträckt och rak och svansen har trillat av, torkat och blivit till en jordhög på marken. För varför skall jag vara tyst, när de plötsligt pratar högre än någonsin?

Hon som tittar när han inte ser.

Och här kommer min nya text! Det har varit en del krönikor om kärlek den senaste tiden. Men kärlek är ju det finaste och mest dyrbara vi har. Det är något som skall uppmärksammas och uppskattas. Här kommer i alla fall en text om hur det är att vara 14 år gammal och kär i någon som inte vet att man existerar.
 
 
--> Jag ligger i min säng med uppspärrade ögon och kan inte sova. Det är en fredag och klockan är bara elva på kvällen. Utanför dörren hör jag hur mina småbröder tittar på en actionfilm, hur någon blir skjuten och en bil som gasar iväg. Jag vänder och vrider på mig men kommer inte till ro, kan inte somna. Jag blir såhär när jag är kär. Rastlös och okoncentrerad, vill göra något men egentligen vill jag inte göra någonting alls. Så istället ligger jag i min säng en fredagkväll klockan elva och försöker sova bort mina känslor.
 
Han är fastsvetsad bakom mina ögonlock och försvinner inte. Jag fortsätter att tänka på hur hans axel nuddade vid min när vi möttes i en trång korridor på väg mot svenskalektionen. Hur jag i två sekunder slutade andas när hans jeansjacka drogs mot min röda bomullskofta. En - två, och sedan var det över. Jag tänker på när han skulle hälsa på min tjejkompis och med ett överseende sa hej till mig också. En snabb blick, en nickning och ett ord - hej. Sedan vände han sig om och gick, och jag stod kvar och granskade vartenda steg han tog.
 
Över skåpen kunde jag se när han pratade med en kille i parallellklassen. Sättet han drog sin hand mot nacken. Hans mörka, vågiga hår som var kammat i en perfekt snedbena. Hans långa t-shirt som täckte hans beniga axlar och hans smala armar. Hans pianofingrar som ivrigt gestikulerade medan han pratade.
 
Jag vet hur hans cykel ser ut. Den är gammal, ljusgrön och brukar ha en vit plastpåse på sadeln. Jag brukar titta efter den när jag kommer till skolan, letar för att se om han redan är där. Ibland kan jag se den utanför matvarubutiken och då vill jag gå in, köpa mjölk eller annat bara för att se om han är där.
 
Jag vänder mig om i sängen så att jag ligger på magen och borrar in ansiktet i kudden. Det spelar ändå ingen roll. Det är struntsamma att jag vet vad hans vänner heter, vilken lektion han brukar skolka ifrån eller att hans cykel är ljusgrön. Det spelar ingen roll, för hur mycket jag än vet om honom så vet han absolut ingenting om mig. Jag är endast den där tjejen han råkade nudda vid, i en alldeles för trång korridor. Hon som alltid tittar när han inte ser.

Tålamod, lim och prioritering.

Jag sitter på en uteservering i Malmö och är inne på mitt andra glas rosévin. Det är en onsdagkväll i juni och jag skall jobba imorgon, men jag vill inte gå hem än. Jag har inte varit hemma på flera kvällar och jag vill inte vara det heller. Jag gör allt för att stanna kvar i ett mellankoliskt Malmö, under värmelampor och på höga kullerstenar. Jag sover borta, shoppar med vänner, går ut och äter. Åker aldrig hem.
 
För väl där hemma pratas det knappt. Jag står och tittar i kylen. Frågar om han har köpt hem mjölk och han svarar "mm" bakom sin datorskärm. Jag sätter mig i soffan med ett paket ballerinakex. Orkar inte laga mat, vill inte, tycker inte att det är roligt längre. Jag har slutat springa och träna. Det är inte längre lika roligt att vara instängd i sextio minuter och tio kilometer med bara sina egna tankar. Istället känns det bättre att dricka vin mitt i veckan och äta ballerinakex till kvällsmat. Jag går upp fyra kilo, får knappt på mig mina jeans men bryr mig inte längre. Ingenting fungerar när insidan är ihoptrasslad och trasig.
 
Men så blir det augusti och sommaren tar slut. Vi börjar prata igen, kyssas och skratta. Han börjar fråga hur jag mår, vad vi skall äta till middag och om vi inte bara skall sitta hemma en fredagkväll. Jag börjar laga mat igen, springa igen och dricker inte längre två glas rosévin en onsdagkväll. Jag börjar åka hem efter jobbet, säger nej tack när kollegor undrar om jag vill följa med ut. Helt plötsligt är hemma den enda plats jag vill vara och rutiner är inte längre tråkiga och uppstyltade, de är det finaste med vardagen. Små och vanliga saker börjar bli viktiga igen, som fredagstacos, en sovande katt på magen och hans hår på lördagmorgonen.
 
Det är så lätt att förkasta något som är trasigt. Säga "det här funkar inte" och vända sig om, när allt som egentligen behövs är lite tålamod, lim och prioritering.

Jag är inte ledsen längre, jag är bara arg.

Jag står på en trottoar och skriker i en telefon. Det är oktober och sommaren har försvunnit sedan länge. Det är kallt och mörkt och marken är täckt med bruna löv. "Men du sa ju!" skriker jag i telefonen med gråten i halsen, "Du sa ju att det skulle vara vi". På andra sidan linjen hör jag någon som vemodigt försöker att be om ursäkt. Någon som säger "Förlåt, jag visste inte. Förlåt förlåt".
 
Två veckor tidigare satt vi i hans säng på hans pojkrum. Utanför dörren hör vi hur hans lillebror spelar datorspel och svär högt när det inte går bra. Jag är 18 år gammal och har precis gjort slut med min pojkvän för att jag måste få vara med honom. Jag måste ta reda på vad den här kittlande känslan i magen betyder och helst av allt vill jag ligga i en säng och få kyssa hans skulderblad. Han håller min hand och förklarar att han tycker att jag är så otroligt vacker. Att med mig i hans liv skulle inget bli detsamma. Han kysser mig på nyckelbenet och säger att han tycker om mig, att han är glad att jag har kommit hit. Jag tittar på honom och förklarar att jag känner samma sak. Den helgen är vi oskiljaktiga. Jag följer med honom på en av hans träningsmatcher för att se honom spela fotboll och han blinkar till mig på andra sidan planen. Det här måste ju bli något, tänker jag för mig själv. Inte kan det väl bara vara jag som känner det här?
 
Men två veckor senare står jag på en kall och fuktig trottoar och skriker i telefonen. Efter 5 obesvarade sms har jag fått nog. För man kan inte ena sekunden förklara att man är det bästa som någonsin har hänt och två veckor senare ta tillbaka allt. "Förlåt" piper han fram, "Jag visste ju inte att jag skulle känna såhär". Han försöker förklara att det inte finns några regler när det kommer till kärlek, att löften och ord inte kan ristas in i sten. Att trots att han egentligen skulle vilja så går det inte, för det är inte rätt. Inte rätt för honom. Jag skriker tillbaka att jag hoppas att någon gör såhär mot honom. Att han hittar någon som viskar fina lögner i örat och sedan tar tillbaka dem. Någon som säger "Jag tycker om dig" och sedan förklarar att man egentligen inte var någonting, ingen alls. Bara någon som var lätt att ta för givet och sedan slänga bort. Jag hoppas att någon gör så och när han känner allt det där, så kommer han att tänka på mig.
 
Jag lägger på luren och börjar gå hemåt. Jag är inte ens ledsen längre, jag är bara arg. Arg på tomma ord och på hur lätt det är att ta ut något i förväg. Jag går förbi högstadiets idrottsplats och ser hur fotbollslaget har en träningsmatch, men jag stannar inte upp. Jag får inte en hård isande känsla i bröstet eller behöver inte svälja en gråt. Jag tittar bara rakt fram och fortsätter att gå.

Och jag står på Värnhemstorget och väntar på en buss som aldrig kommer.

Jag står på Värnhemstorget med två urgröpta ögon och en tom bröstkorg och väntar på en buss som aldrig kommer. Gula bussar markerade med tresiffriga nummer kommer, stannar och kör förbi, men ingen av dem kan ta mig hem. Just nu känns det som att det inte finns en enda buss i hela världen som kan göra det. Jag vet inte hur länge jag har stått här. Tio minuter, en timme, ett år? Tiden verkar oväsentlig. Allt verkar vara oväsentligt när man känner sig vilsen.
 
Jag tittar mig omkring och funderar på hur många som egentligen är på väg hem. På väg hem från sitt jobb, en kompis eller från affären. Kanske är det någon av dem som känner som jag gör just nu, att ingenting betyder något när kroppens viktigaste organ vill sluta slå. Att det inte spelar någon roll var man har varit eller vart man är på väg när allt inuti är ihoptrasslat till ett garnnystan. Jag tittar ner på mina skor och skrapar dem längs med asfalten. Var är den där jäkla bussen?
 
Kanske skall jag bara stanna här. Stå kvar här på Värnhemstorget med en tom bröstkorg och vänta på att någon skall ge mig ett svar, göra ett beslut. Men jag är så trött. Trött på att kompromissa bort min ensamhet med långa utekvällar på stan. Trött på att inte visa vad jag känner, att jag är arg och uppgiven. Framförallt är jag trött på att vara vilsen och bortgången. Jag orkar inte längre vända upp och ned, in och ut på minsta detalj. Att fundera, diskutera och argumentera efter enkla svar som ändå inte går att hitta. Kanske är det inte meningen att det skall vara så svårt, kanske skall det bara vara enkelt. Kanske behöver inte insidan vara uppriven och ihopknycklad, utan så hel det bara går.
 
Plötsligt kör en buss med mitt tresiffriga nummer upp till busshållsplatsen, stannar och väntar in. Nummer 134, mot Löddeköpinge via Bjärred. Jag traskar långsamt framåt och rotar i plånboken efter mitt busskort. Bussens slitna glasdörrar öppnas och jag stiger på. Den trötta chauffören tittar på mig. "Vart skall du?" undrar han. "Hem" svarar jag, "Bara hem".

RSS 2.0