När det känns absolut ingenting.
>>En ny liten text! Det var längesedan jag skrev något sånt här nu och tyckte att det minsann var dags. Den här handlar om den otroligt tillfredsställande känslan när man inser att man är över någon. När det inte längre gör ont vid blotta tanken av att springa in i honom på stan. Obs på att texten är fiktiv. Hoppas ni gillar!
Du stannar mig i vimlet. Jag är på en förfest hemma hos en bekant och blir inte förvånad av att se dig. Jag borde nästan ha anat det. "Hur är det med dig?" frågar du och jag svarar bara bra, livet är härligt och allt det där.
Du dyker upp sådär ibland när jag inte är beredd. På cykelstigen på väg hem från jobbet, i mataffären en lördagförmiddag, på mitt favoritcafé i stan. Jag reagerar likadant varje gång, vinkar och säger hejhej och hoppas allt är bra. Men jag skiner inte längre upp när jag ser dig, så som jag brukade göra. Ögonen spärras inte längre upp och jag rycker inte sådär frenetiskt med fingrarna. Men jag sänker inte heller blicken eller springer åt andra hållet, undviker att hälsa eller trycker handen ovanför min bröstkorg för att det hjälper när det gör ont. Jag är bara likgiltig. Som att du vore vem som helst.
Det är liksom okej nu. Jag mår bra, toppen faktiskt. Jag behöver inte längre ljuga när du frågar. Jag har tejpat och sytt ihop allt det brustna och stygnen har nu äntligen läkt. Jag letar inte längre efter dig i varje rum jag går in i och får inte ilningar längs med min ryggrad när jag hör din röst. Det känns ingenting. Inga fjärilar i magen, inget tryck för bröstet, ingen andnöd eller bultande hjärta. Absolut ingenting.
Du pratar om din senaste resa, hur bra det går på jobbet och om din nya flickvän. Du berättar om lägenheten du precis har köpt och säger att jag måste komma över på kaffe en dag. Jag lägger huvudet på sned och ler. När du frågar vad det är kan jag äntligen helt ärligt svara att "Det är absolut ingenting".
Kommentarer
Trackback
