Onsdagstankar.

 
  • Alltså vet ni. Jag har handlat helt för mycket kläder den här månaden. Jag har skött mig såå bra de andra månaderna och nästan inte handlat något alls. Men så nu känns det lite som en bottenlös brunn, ett sug som liksom inte mättas. Tänker att det är något som försöker jämna ut sig från de andra månaderna, som att jag gått på en diet och helt plötsligt finner mig framför en kakbuffé. Aja, fina grejer har det blivit.

  • Jag får ofta kommentarer att jag är väldigt social och hänger med mycket folk. Det stämmer ju såklart! Älskar att umgås med människor. Däremot har jag ett stort behov av egentid också. På måndagar brukar jag känna mig ganska urlakad efter en fullspäckad helg och vill gärna lunch själv till exempel. Sedan äääälskar jag att sitta hemma framför TV:n på vardagskvällar. Oh så skönt det är! Jag tycker om att varva mellan rutiner och flexibilitet. För att vara livlig och social vissa dagar behöver jag verkligen mina rutiner de andra dagarna.

  • Jag har fastnat i en tråkig matlagningsperiod. Jag har ingen inspiration alls till mat och för tillfället blir det mycket halvfabrikat här hemma. Vi försöker att äta ganska mycket vegetariskt (har ätit det varje kväll den här veckan!), men jag orkar inte leta efter roliga recept. Dan är knappt alls intresserad av matlagning, så att hitta just nya recept brukar ligga på mig om vi inte vill äta spaghetti och köttförsås flera gånger i veckan. Har ni några bra tips på goda och relativt lätta veggorecept? Skriv gärna en kommentar!

  • Annars är det roligt att titta på hur saker delas upp här hemma generellt. Det brukar ju bli så att man gör det man tycker är minst tråkigt. Jag är till exempel den som bäddar sängen, vattnar blommorna, dammar och planerar veckans middagar. Dan är den som diskar, dammsugar, moppar och handlar. Tvättar gör vi ungefär lika mycket. Jag gör oftast allt småplock här hemma för att jag tycker det är "roligare" än allt det där tunga jobbiga. Jag är också ofta den som byter glödlampor i taket och spikar upp tavlor för jag har liksom inget tålamod att vänta. Det ska bara upp och funka liksom. Dan är mer nogrann, vill gärna mäta innan en tavla ska sättas upp osv.

  • Jag har fått ett kusinbarn! Min kusin Caroline fick sin lilla son Dylan i måndags. OH så gullig han är. Vill genast åka upp till Stockholm och pussa på honom <3

  • Mina murgrönor bara växer så de knakar. Helt galet! Ibland tänker jag att de kommer ta över hela vår lägenhet. Men så fint ändå, jag vill ju ha en liten djungel här inne.

  • Jag tittar väldigt mycket på advokatserier för tillfället, The Good Wife och Suits till exempel. Det är så roligt att jämföra dem! I The Good Wife är de så noga med lagen och skildrar väldigt detaljrikt hur en rättegång kan gå till. I Suits är det liksom inte lika viktigt känns det som, de försöker mest hitta kryphål i lagen och är nästan aldrig i en rättssal. Kul att de är så olika ändå, blir liksom inte tråkigt.

  • Tittar i skrivande stund på Idol. Gör ni? Vad tycker ni om det i år? Jag tycker det är bra än så länge! Så spännande och många bra.
 
Då har vi fått prata lite ikväll. Tyckte att vi behövde göra det. Det kan ju bli mycket tidsinställda inlägg när man jobbar. Hoppas ni har haft en bra vecka hittills! Snart är det helg igen, woho!

Fredagstankar.

 
God morgon! Hoppas allt är bra med er idag. Det är fredag hörrni och det är ju det peppigaste som finns! Ikväll ska jag på Media Evolutions invigningsfest vilket kommer bli det roligaste jag gjort på länge. Varje år har Media Evolution en enorm invigningsfest (ja, de inviger huset på nytt varje år) och det brukar vara cirka 3000 personer där. Det är så roligt och jag känner sååå många som ska dit! Pepp, pepp!
 
Nåväl här kommer lite annat jag har att säga denna fredag.
 
- Jag har äntligen beställt min nya klocka! Om ni känner att ni har missat något, läs detta inlägg. Vilken det blev får ni se så fort den har anlänt. Men är så nöjd med mitt beslut!
 
- Som ni vet mådde jag sisådär för ett par månader sedan och hade mycket ångest. Plötsligt infann jag mig helt utan mål i livet. Jag har alltid haft "ett nästa steg" att sikta mot, ett nytt jobb, en ny lägenhet, någonstans jag vill resa, något jag måste göra. Men plötsligt ville jag ingenting, hade inget nytt jag siktade in mig på och samtidigt var jag inte nöjd med vardagen? Jag har alltid haft svårt att leva i nuet och att inte jämföra mig med andra. Så nu försöker jag verkligen stanna upp och ta det lite som det kommer. Livet blir ju faktiskt bara bättre och bättre. Jag skulle aldrig vilja vara 22 igen, det spelar ingen roll vad Taylor Swift sjunger.
 
- Låt oss prata lite serier. Senaste avsnittet av SKAM var ju helt galet bra. Bästa på hela säsongen. Längtar så tills lördag så jag kan se nästa! Tycker det är så tråkigt att det är sista säsongen bara. Vill ha mer! Har ni förresten sett senaste avsnittet av The Handmaid's tale? Också så bra! Älskar att det är många bra serier med hög kvalitet som går nu. Snart kommer nya avsnitt av Suits och Game of Thrones också. Hepphepp!
 
- I helgen kommer min kusin Tesse och hennes vän Suss hem till oss! De skall på en konsert här i Malmö och kommer att sova över hos oss. Det ska bli så mysigt! Annars ska jag mest chilla i helgen. Äta god mat, sitta på balkongen om det är fint väder och läsa bok lite.
 
- Längtar så mycket till midsommar! Nästa vecka jobbar jag bara måndag, tisdag och onsdag och sedan håller jag helg. Midsommar kommer att spenderas hemma hos Sarah och Niclas i Bunkeflo med ett härligt gäng! Hoppas att det är fint väder så att man kan vara ute.
 
- Till sist vill jag bara be om ursäkt för att jag pratar om så ytliga grejer när det är så mycket hemskt som händer i världen. Terroristattacker och hus som brinner ner. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag blir så ledsen och känner mig hjälplös. Jag har fått säga till Dan att sluta prata om det med mig för jag tycker det är så jobbigt och tar så hårt. Samtidigt är Donald Trump president över ett av världens mäktigaste länder och SD blir bara större och större. Jag vill bara att världen skall vara en fin plats att leva på. Att människor ska tycka om varandra och må bra. Jag vet att det kommer kräva mycket arbete för att det ska bli så, men vi får göra det bästa vi kan. Mina tankar går ut till alla drabbade och deras familjer <3

Vecka 16.

Igår satt jag på en bar vid Möllevångstorget och drack äppelöl fast att det var söndag. Ett par timmar tidigare hade jag legat raklång på soffan och försökt trycka bort min ångest, försökt ignorera myrorna som sprang under mitt skinn. Trycket över bröstet växte och hålet i bröstkorgen som jag fokuserat så mycket på de senaste veckorna blev tommare och större.
 
Men så fick jag ett sms med orden "Kom hit" och jag gjorde ett val, 20 minuter senare satt jag på en buss ner till stan. Det finns så mycket mer. Platser att besöka, blommande körsbärsträd mitt i stan, en hand som håller min under filmer, en katt som kurar ihop sig vid magen om natten, vänner som skickar sms med hjärtan och orden kom hit. Det finns så mycket man missar när man bestämt sig för att livet skall vara grått och ihåligt, så svårt att leva lyckligt när det enda man fokuserar på är att vara olycklig.
 
Snart kommer värmen, Paris, sommar, ljusa kvällar och picknickkvällar på balkongen. Då glömmer vi allt som har med livsval och existentiell ångest att göra. Och tills dess så pratar vi om det. Vi pratar, pratar och pratar tills det där hålet i bröstkorgen inte längre har någon makt. Tills det inte längre känns lika svårt att fylla.
 
Jag tänkte inte skriva ut veckans schema idag, jag har ändå inget särskilt inplanerat nu mitt i veckan. På fredag skall jag och Sarah H på Thomas Stenströms konsert, som jag fick i födelsedagspresent av Sarah. Jag längtar så otroligt mycket och taggar med hans låtar under mina löppass. På lördag skall vi fira min mammas födelsedag och jag skall krama min släkt extra mycket. Annars tänkte jag ta det lugnt, gå och lägga mig i tid och läsa lite böcker.
 
Hoppas ni har det bra!

Stockholm <3

Jag satt på kontoret med hörlurar i öronen och spelade hög musik igår eftermiddag när plötsligt hela kontoret stannade upp. Någon började spela nyheterna från aftonbladet högt och folk reste sig från sina skrivbord.
 
Jag vet inte ens vad jag skall säga. Mina tankar går ut till de drabbade och anhöriga. Jag gick igår hem med en klump i magen och vaknade idag med feber. Som att kroppen reagerar och demonteras efter nyheten, för att sedan byggas upp starkare än tidigare. Precis som vårt Sverige måste göra, samla ihop sig och bli starkare.
 
Jag blev så rörd idag när jag såg kronprinsessan Victorias intervju, när en journalist frågade henne "Hur ska vi gå vidare efter det här?" och hon svarade "Tillsammans". <3

International women's day.

Idag är det internationella kvinnodagen. En väldigt viktig dag för kvinnor världen över. Tänk så långt vi har kommit och ändå fortfarande har så mycket kvar att kämpa för. Det är galet när man tänker på det. Därför blir jag extra glad en dag som denna, när mitt instagramflöde fylls av så fina budskap från så kloka och bra personer. Här är ett knippe som jag samlat på mig under dagen. All kärlek till er där ute <3

Onsdagslänkar.

Hej på er! Hoppas ni har haft en fin onsdag. Min har varit bra, jag bytte mitt bodypump-pass mot en promenad istället. Ibland blir det bara bättre så. Jag tänkte att ni denna onsdag skall få ta del av några saker som jag tycker är extra fint. Man behöver sådant just nu, i en värld som är lite för mörk - både politiskt och årstidsmässigt.
 
 
Sedan Trump blev vald till president så har jag tagit alla mina politiska åsikter och rullat ihop till en boll, placerat den någonstans innanför bröstkorgen. För jag orkade inte mer. Jag tryckte på, jag hade hetsiga diskussioner med folk som inte höll med mig och höll alla tummar och tår för att Hillary skulle vinna. Men så blev det inte, och jag orkade inte längre bita ifrån när jag hörde sexistiska (eller rasistiska) kommentarer. Det gjorde för ont. Det gör fortfarande så ont att leva i en värld som är såhär orättvis och det enda som händer när man höjer sin röst är att man blir placerad i ett "arg feminist"-fack. Så jag stack huvudet i sanden, för det gjorde mindre ont. Men så läste jag det här SUPERBRA inlägget på Sandra Beijers blogg och tittade på alla bilderna från Women's March i Washington. Det är det här det handlar om. Jag är så glad över att jag har gjort valet att ständigt försöka omringa mig med människor med liknande synsätt. De gör mig så kloka och kämpar med mig (och för mig) när jag själv inte orkar <3
 
 
Och så över till något helt annat! Har ni sett den här reklamen byrån Åkestam Holst tog fram till IKEA? Den är i och för sig någon månad gammal nu, men den är ju helt genialisk tycker jag. De har döpt produkter och möbler till ganska vanliga vardagsproblem som folk oftast brukar googla på. Som att "Han kan inte säga att han älskar mig" heter den här skrivtavlan (så att han kan skriva det, istället för att säga det) och när man googlar just den meningen dyker den här produkten upp. Kul grej! HÄR läser ni Resumés artikel om saken.
 
 
Och nu till något som jag personligen tycker är väldigt roligt, Thomas Stenström kommer till KB här i Malmö! Jag såg honom våren 2015 i Lund och tycker att han är jättebra live. Tips, tips till alla ni som också gillar honom. HÄR kan ni köpa biljetter.

Januariångest.

Jag brukar titta in genom andras fönster ibland när jag är ute och går. Det känns hemligt och spännande på något sätt. Egentligen vill jag bara se hur de har det, hur det ser ut i deras lägenhet. Hur ser deras soffa ut och brukar de ha tända ljus en vanlig onsdagkväll? Det känns lindrande och uppmuntrande, tröstande liksom. Skönt att veta att de också har en vanlig vardag som kan vara mörk och trist, fylld med tråkig snabbmat och samma gamla vanliga TV-program.

Jag vet inte varför det gör så ont för tillfället. Varför jag går runt med ett ständigt tryck över bröstet och något som skaver under revbenen. Kanske är det just vardagen, att den inte passar mig just nu. Att saker måste hända kring mig och att det kliar under huden för jag kan inte stå still för länge. Måste springa snabbt iväg, bort från vanliga onsdagkvällar med samma rutiner. Kanske behöver jag mer bara.


Hur gick nyårsmålen för 2016?

 
Jag tänkte inte att vi skulle kika på några nya nyårsmål eller ha några nyårslöften i år. Istället tänkte jag att vi kikar på hur det egentligen gick med de nyårsmålen jag satte upp i januari!
 
Läsa fler böcker: Jag ville börja läsa mer, och det gick faktiskt ganska bra. I alla fall det första halvåret. Tanken var att jag skulle läsa en bok i månaden och sedan skriva om det här i bloggen. Men runt augusti tröttnade jag. Jag fastnade i en bok jag inte riktigt kunde slutföra och ville samtidigt inte ge upp. Så jag läste inte en bok i månaden, man jag läste fler böcker år 2016 än vad jag har gjort några andra år i alla fall!
 
Prioritera mig själv: Detta har jag verkligen blivit bättre på. Jag har blivit mycket bättre på att "plocka bort" negativ energi i min närhet och istället tänka "vill jag verkligen detta?" och "vem gör jag det här för?". Jag är hemma mycket mer och tar hand om mig på ett annat sätt än vad jag gjort tidigare.
 
Träning: Ja, vad ska jag säga? "Jag vill ha en bättre relation till träning, vilket jag redan tycker att jag har fått. Inte att jag liksom skall träna mer, oftare eller hårdare. Snarare att jag endast skall träna sådant jag tycker är roligt." skrev jag i januari. Absolut har det blivit så, men nu tränar jag mycket mer sällan än vad jag gjorde innan. Vilket kanske är bra egentligen? Det har definitivt blivit färre styrketräningspass och mer konditionspass.
 
Jobbmässigt: Men här måste jag i alla fall klappa mig själv på axeln! I januari skrev jag att jag ville växa som person inom yrkeslivet och ta för mig mer, och det har jag verkligen gjort. Jag tog på mig de jobbiga utmaningarna och det ledde mig till ett nytt jobb och ett annat företag.
 
Ha roligt: 2015 var ett jobbigt år rent känslomässigt och i januari bestämde jag mig för att 2016 skulle bli så mycket bättre, och det blev det! Jag har umgåtts med vänner, dansat på vår balkong, ätit ute, rest och haft superkul. Jag känner dessutom att jag har kommit mina vänner närmre på ett sätt som jag inte kände att jag kunde innan. När man plockar bort all ångest och alla krav som man sätter på sig själv och lär sig att acceptera situationer går det så mycket bättre. Tjoho för 2016 tycker jag! Hoppas 2017 blir minst lika bra.

Jag vill jobba i en stad som inte pratar mitt modersmål.

Jag sitter på stadsbussen och åker igenom ett kallt och mörkt Malmö. Det är vinter och ljusslingor och juldekorationer börjar sakteligen sättas upp i stan. Jag har bott här i ett år nu. Det är mer än 365 dagar sedan jag tog det stora klivet ut ur den lilla orten och in i storstaden.
 
Nu är det som att en linje har korsats, ett hinder har passerats. Plötsligt känner jag hur jag suktar efter mer, hur det kliar precis under huden på mina armar och ben. Malmö räcker inte för mig. Jag vill bo och jobba i en stad där man inte pratar mitt modersmål. En stad där skyskrapor är mer regel än undantag, och som är så stor att hela svenska befolkningen får plats där.
 
Jag vill ut på äventyr. Mitt liv får inte vara som en grönmarkerad skidbacke med endast 9 graders lutning. Det måste vara som en berg- och dalbana. Upp och ned skall det gå, så fort att det kittlar i magen. Jag vill mer, jag måste få göra mer.
 
Idag är det en vecka tills jag börjar mitt nya jobb som produktionsledare på en annan reklambyrå. Det ligger inte i New York, utan här i Malmö bara 1,5 kilometer från min lägenhet. Men det är stort för mig. Jag tror att man ibland måste riva upp sin vardag och bara kasta sig ut för att kunna komma längre. För att utvecklas. I längden blir det så mycket bättre. Snart börjar det, starten på min nya vardag.

Sådant som gör mig glad.

Från ett lite argare inlägg till ett lite mer muntert. Tio saker som gör mig glad.

- När jag vaknar på morgonen och får för mig att jag skall till jobbet, men sedan kommer på att det är lördag och att jag kan somna om igen.

- När Dan köper hem proteinpudding med chokladsmak fast att jag inte har bett om det.

- I måndags när jag var hemma från jobbet eftersom jag var sjuk och fick massvis av "krya på dig"-sms av mina kollegor.

- När små hundar kommer fram på gatan och vill bli klappade.

- När man hittar klänningen man suktat efter ett par månader i precis rätt storlek på rea.

- Fredagkväll. Tacos. Idol. Dan.

- När min chef säger att jag har utvecklats och verkligen vuxit in i min roll som produktionsledare.

- När Dan har på sig parfymen jag köpte till honom som luktar en blandning av kanel och man.

- När jag tittar på Vänner eller New Girl.

- Att springa så fort jag bara kan till en låt jag tycker extra mycket om och tänker varken på framtiden eller något som har hänt. Det finns bara här och nu.

Det här med att säga ifrån.




Det finns alltid de som ska tycka till. De som har bubblande känslor i halsgropen som de bara måste berätta. Som de måste få uttrycka högt. Ni vet, de som skall kommentera ens hår, ens smink och säga "vad har du egentligen tagit på dig idag?". Jag kan få höra allt möjligt från att mina glasögon är för stora till att man inte borde ha vita skor på hösten. Människor som måste trycka ner och vill uppmärksamma. Säger att "ja, det där kanske är din stil."

Sådana människor brukar få mig att vilja krypa tillbaka in i mina denimfärgade jeans och svarta oversize tröjor där jag känner mig säker. Där inte människor kan stå och peka och tycka till. Så länge jag är så neutral som möjligt. Men vet ni vad? De har ju egentligen rätt. Det här är min stil. Jag använder mycket eyeliner, jag har inte en perfekt kropp och ibland hänger min lugg ner sådär störande i ögonen. Jag tycker att kortärmade polotröjor är något av höstens snyggaste plagg och jag tänker använda mina vita converse tills det är snö ute. Det här är liksom jag och istället för att förkasta varandras olikheter borde vi uppskatta det. För hur tråkig hade inte världen varit om vi alla hade sett likadana ut?

Igår köpte jag nya, grå kostymbyxor. Och vet ni? De är allt annat än denimblå jeans och jag älskar dem. 

Ta ansvar du också.

 
Sedan 2009 har jag varit Världsförälder i UNICEF. Det innebär att jag skänker 100 kronor i månaden och hjälper därmed till att skänka bland annat skolpaket, rent vatten och mediciner till barn i nöd över hela världen. Idag fick jag hem ett krisbrev, vilket jag endast har fått en gång tidigare under dessa 6 år som jag har varit Världsförälder.
 
I brevet stod det att vi måste hjälpa till och att läget är akut. Det är just nu 30 miljoner barn på flykt i världen, vilket är en helt vansinning siffra. De barn som just nu kommer till Europa befinner sig i en hemsk situation, men det är också väldigt många fler som lever på flykt i länder såsom Syrien, Libanon, Irak och Turkiet. "UNICEF föddes ur det krigshärjande Europa efter andra världskriget utifrån en tanke om att alla barn är vårt gemensamma ansvar. Inte sedan dess har så många varit på flykt som idag och världen lever inte upp till ansvaret." skriver Per Westberg, Vice Generalsekreterare för UNICEF Sverige i krisbrevet.
 
Det är dags för oss att ta ansvar. Vi kan inte längre sitta hemma i TV-sofforna och byta kanal när nyheterna visar den hemska sanningen. För att citera Sandra Beijer "Det är bara en ren slump att vi sitter här i trygga Sverige och de inte gör det. Vi har inte förtjänat att vara här på något vis, vi har bara råkat födas på rätt ställe vid rätt tid. Det är orättvist och vi måste hjälpa till". Hjälp till du också, gå in på unicef.se/barnpaflykt eller smsa FLYKT till 72 900 för att skänka lite pengar. Vi kan göra skillnad.

Att skriva lite om allt.

Jag sitter vid datorn i köket och försöker samla på mig ord, skraffsa fram bokstäver. Jag har inte skrivit en ordentlig text på nästan två månader och prestationsångesten börjar krypa fram. Halvtråkiga meningsuppbyggnader skrivs och suddas ut nästan lika snabbt igen. Ingenting blir bra, ingenting är intressant.
 
Jag börjar skriva om hur det känns när jag springer. Om hur det känns när jag springer så fort jag bara kan samtidigt som hjärtat bultar i bröstet och blodsmaken bildas i munnen. Att det nästan känns som när man får dansa precis hur galet man vill till en Håkanlåt på KB med några av de finaste personerna som finns. Att man blir andfådd på samma sätt och att det känns lika roligt, lika bra.
 
Jag skriver om hur arg jag blir när samma kille på gymmet jämt skall definiera min personlighet utifrån att jag är tjej. Att jag vill slå honom med en hantel i huvudet när han säger "Ni tjejer blir alltid arga på era pojkvänner för ingenting". När han kommenterar saker som att jag bara tycker om rött för att det är en tjejfärg och hur snygg min rumpa har blivit sedan jag började springa. Jag skriver om hur jag vägrar bygga alla mina personlighetsdrag på faktumet att jag är tjej. Att jag visst kan tycka om att spela fotboll och titta på Star Wars och snusa så himla mycket jag vill. Att jag vägrar sättas in i ett fack som outbildade människor har byggt åt mig.
 
Men hur mycket jag än skriver bildas aldrig en hel text. Det tar liksom stopp och allt jag påbörjar avslutas aldrig, eller så avslutas det för tidigt. Jag skriver om brustna hjärtan som är ihopklistrade med Karlssons klister och om hur ont det gör när man är 17 år och tillsammans med någon som inte vet vad kärlek är. Jag skriver om att jag mår bra nu. Att jag inte längre räknar kalorier och väger mig varenda dag, att jag har gått upp tre kilo och tycker ändå att det är okej. Jag skriver om att han inte längre ligger nära när vi sover, om en längtan efter sommarvärme mot äppelkinder och om den eviga vuxenångesten som ständigt gör sig påmind.
 
Tillslut ger jag upp och skriver istället om hur min dag har varit och vilka kläder jag hade på mig i helgen. Som om det skulle vara bättre än argumenterande texter och ord som känns. I mina mobilanteckningar skriver jag ner sådant som ingen kan läsa och som förhoppningsvis kan bli något mer en dag, något större. Men tills dess fortsätter jag att kämpa med halvtråkiga meningsuppbyggnader som suddas ut nästan lika fort som de skrivs.

Tillfällen som gör mig extra lycklig.

- När jag står i köket och hör hur våra middagsgäster skrattar i vardagsrummet. Hur någon berättar en rolig historia och de andra hakar på. Då jag känner ända in i märgen hur de har trevligt.
 
- När jag en tidig morgon, i ljummen sommarluft springer så fort jag kan till en låt som ger mig gåshud och jag känner att det finns inget annat bara här och nu.
 
- När vi tittar på tv och han lägger sig bakom mig i soffan och säger att han bara vill vila lite. När jag sedan känner hur han börjar småsnarka mot min nacke.
 
- När den äldre kvinnan i tobaksaffären säger "Förlåt, men jag måste bara berätta att jag tycker att du är så himla vacker" och jag blir alldeles röd i huvudet och får bara fram ett tack.
 
- När jag sitter i sängen och inte kan sluta läsa ur en bok för att handlingen är så gripande och meningarna så bra formulerade att det liksom värker i hjärtat.
 
- När chefen på jobbet säger "Sofie, du kan väl skriva den här texten? Du är bra på det." och jag känner mig stolt och förstår att det är jag verkligen.
 
- När jag sminkar mig en fredagkväll samtidigt som jag dricker ett glas vin och inte har någon aning om vad kvällen kommer att innehålla men vet bara att det kommer att bli så himla roligt.
 
- När min grannes äldre lilla hund ställer sig tätt bredvid mina ben på innergården och vägrar att gå in trots att matte drar i kopplet och säger "Kom nu".
 
- När man hittar små, små ljusglimtar en grå och trist dag och känner att det här, det skall nog bli bra ändå.

Att vara trött på den fyra månader långa oktoberhösten.

Ett önskeinlägg som ni ville ha var ett lite mer djupare inlägg. En historia. Så, här kommer en krönika om att sakna sommaren!
 
Jag trär på mig mina tajta träningsbyxor. De är svarta med en smal orange rand på vardera lår. Jag knyter snöret i midjan och gör en rosett. Drar åt tajt så att de inte skall kasa ner. Därefter är det samma procedur som förra veckan. Jag tar på mig en grå långarmad tröja och över den en träningsjacka som skall andas, släppa ut luft men inte in. Jag sätter upp mitt hår i en hästsvans, snurrar upp luggen med en klämma och knyter mina skor. Det absolut sista jag gör innan jag går utanför dörren är att ta på en tröja till. En röd hoodtröja med alldeles för många år på nacken. Det tredje lagret som skall hålla mig varm medan jag svischar förbi kvinnor med barnvagnar och män med små hundar ute i ett tvågradigt Löddeköpinge. Det tredje lagret av tröjor som ska tillåta mig att svettas men inte frysa samtidigt som jag flåsar förbi träd och buskar som knappt har några löv. Det är januari och jag vill springa.
 
Jag trycker igång Spotify på mobilen och skruvar upp volymen ordentligt. Jag trär på mig den röda luvan och mina svarta vantar samtidigt som Thomas Stenström sjunger att han vill bli kysst över bröstkorgen för att få känna att han lever. Jag springer ut ur mitt bostadsområde, förbi en kulle och en äng. Förbi två lekplatser och ut mot köpcentrumet. Svänger in vid en lång väg och följer den tills den tar slut. Jag känner min kondenserade andedräkt som fastnat i tröjkragen tryckas mot min haka och under tre lager tröjor känner jag hur svetten rinner längs min ryggrad. Det gör ont att andas. Det gör ont när den kalla luften följer strupen ner i lungorna. Trots svett, tre lager tröjor och värme så fryser jag. Trots att jag vill ta av mig mina vantar och min huva så fryser jag när den kalla luften blåser mot min nacke.
 
Det är januari och jag har sprungit i det här vädret i fyra månader nu. Oktoberhösten som aldrig tar slut och aldrig försvinner. Jag tänker tillbaka till juli, till shorts och linne och att springa klockan 23 en onsdagkväll utan att behöva frysa. Hur det var ljust fast att det nästan var midnatt. Hur den här grådaskiga vardagen en dag faktiskt kommer att ta slut och lika fort som sommaren försvann kommer den faktiskt att komma tillbaka. Men så länge springer jag i tre lager tröjor i ett tvågradigt Löddeköpinge och förbereder mig. Förbereder mig inför värmen som snart, snart kommer tillbaka.

Je suis Charlie.

Jag tror på Gud. Det har jag gjort sedan jag var 6 år gammal, såg mina bröder döpas och tjatade på min något agnostiska pappa att jag ville ha en barnbibel. Jag tjatade och tjatade och tillslut efter jobbet kom han hem med en. Den var tjock, illröd och hade en tecknad bild på en flicka med en get på framsidan. Jag blev alldeles lyrisk och många år framöver var den min bästa godnattsaga. Pappa fick om och om igen läsa för mig hur Moses delade havet, Jesus kunde gå på vattnet och hur ormen lurade Eva och Adam att äta av kunskapens äpple. Idag läser jag inte bibeln innan läggdags, men jag är fortfarande troende.
 
Men jag skulle aldrig mörda tio personer för att de ritat en karikatyr av Gud. Aldrig. Här måste vi dra en gräns på vad som egentligen är religion och vad som är två instabila personer som behöver en andledning till att ta andra människors liv. Vad som hände i Paris och mot Charlie Hebdo är hemskt, men vi kan inte dra en parallel mellan två mördare och de resterande miljoner människor som har Islam som religion. Detta på samma sätt som vi inte kan dra en parallel mellan mig och korstågsriddare. Vi må tro på samma religion, på samma Gud, men vi är inte likadana.
 
Alla människor bör bedömas individuellt och inte utefter andras illvilja. Om du måste hata, hata då en människa utefter dess ondska och otroligt hemska agerande. Men inte utefter dess religion eller etnicitet. Alla är olika.

Så sitter jag i en röd stol framför en människa jag inte känner bara för att höra att jag duger.

"Vad gör du här?", säger hon medan hon studerar hur jag skruvar mig i den stela fåtöljen. Rummet är litet och trångt och man får känslan att det inte går att rymma. Hennes blick är varm och vänlig. "Varför har du kommit hit?", frågar hon igen. Jag sitter hos terapeuten på vårdcentralen och vet inte vad jag skall svara.
 
"Jag mår dåligt, tror jag" säger jag tyst medan hela min själ skriker att fattar du inte att jag äts upp inombords och ligger hemma på golvet och gråter för att jag inte vet vart jag skall ta vägen. "Kan du berätta om dig själv?" frågar hon och släpper mig inte med blicken, inte ens för att skriva ner något i sitt anteckningsblock. Så börjar jag berätta om mig själv. Jag berättar vem jag är, vad jag heter, hur gammal jag är och vad jag tycker om att göra på min fritid. Precis som att det vore en kontaktannons. Jag avslutar med att säga att ibland är jag faktiskt jätteglad, men ibland är jag också ganska ledsen. Samtidigt rycker jag på axlarna, som att det vore det mest naturliga i hela världen.
 
Hon avslutar sessionen med att förklara att jag har prestationsångest och att jag är väldigt osäker på mig själv. Hon förklarar att jag jämför mig för mycket med andra och har ett otroligt stort bekräftelsebehov. Jag vill höra att jag duger, jag måste få höra att jag duger och det gör jag, förklarar hon. Jag duger precis som jag är och allt behöver inte vara perfekt. Jag måste inte ha toppbetyg, alltid kunna umgås med mina vänner, träna 5 gånger i veckan eller ha de nyaste kläderna. Det är okej och det är framför allt okej att bara vara jag.
 
Så här sitter jag, helt häpen över det hon säger. Att det är okej att misslyckas med något som man egentligen måste vara bäst på? "Hon kan lika gärna prata grekiska, för jag förstår faktiskt inte vad hon säger" tänker jag för mig själv medan jag tittar på hennes vänliga ansiktsuttryck. Att det skulle bli en början på ett mycket mer hälsosamt tankesätt, det visste inte jag just då.

Ni glömmer väl inte bort att köpa årets Rosa Bandet?

Ni har väl inte missat att man redan kan köpa årets Rosa Bandet och andra saker såsom ICA-påsar och sallad där en viss procent av kostnaden går till cancerfonden? Själv var jag härom dagen helt klädd i rosa. Mycket snyggt tycker jag.
 
Alltså jag kan inte hjälpa det, men jag brinner så för sådana här saker. Jag vill liksom hjälpa till så mycket som möjligt. Så jag har varit världsförälder i UNICEF i cirka fem år, varit fadder i WWF i 6 månader och jag väljer att köpa den dyra, rosa plastkassen för 5 kronor istället för den billiga för 2. Jag har köpt Rosa Bandet i fyra år i rad nu och har köpt både armband och tavlor från ungcancer.se. Men ändå känner jag att jag inte gör tillräckligt, jag vill göra mer och jag tror att det finns många av er som känner samma sak. Man tycker att det egentligen bara är småsaker, men det kan ju göra skillnad och det är så vi måste tänka. Så köp du årets Rosa Bandet du också. Hur fint är det inte förresten? I år är det Camilla Thulin som har designat det och det är ju inte helt fel.

Riksdagsvalet 2014.


Ni glömmer väl inte bort att rösta idag?

# I mitt Sverige.

När jag läste både Underbara Claras och Elsa Billgrens inlägg så blev jag så himla glad. Det är som att jag får tillbaka tron på mänskligheten. För det är väl inte någon som kan ha missat allt spektakel som handlar om riksdagsvalet. Vi har under en viss tid nu fått ta del av väldigt mycket information om dessa partier, och alla har både positiva och negativa sidor. Så fort jag har bestämt mig om vilket parti jag skall rösta på är det någon som påpekar något negativt om just detta parti och plötsligt får jag börja om från början.
 
Men jag vet ju hur jag vill ha det, hur mitt Sverige skall se ut. Jag vill att homosexuella skall ha rätt att adoptera och att en ensamstående kvinna skall kunna inseminera sig. Vem har gett oss rätten att bestämma att de inte skall få leva familjedrömmen? Jag vill att vi skall ta hand om och acceptera de människor som flyr för sina liv, de som lämnar sina hem på grund av att det helt enkelt är för farligt i deras vardag. Jag vill att vi tittar på en människa och inte ser sexualitet, etnicitet eller religion. Jag vill att alla skall vara lika mycket värda och att vi inte skall se på varandra som något annat än individer, som människor.
 
Jag vill att ekologisk mat inte skall vara så dyrt, utan att det skall vara det enda självklara valet i mataffären. Jag vill att miljön skall komma först. Att vi skall börja cykla mer och åka kollektivtrafik istället för att ta bilen när ICA endast ligger 500 meter bort. Jag vill att vi ska tänka, inte bara på oss själva utan på våra barn och våra barnbarn. Att vi skall sluta producera och sedan slänga så otroligt mycket mat och istället ta hand om våra rester.
 
Slutligen vill jag att Sverige skall vara som det alltid har varit. Att vi äter sill på midsommarafton, dansar smågrodorna och värnar om medmänskligheten. För vi kan vara både och, vi kan älska vårt land samtidigt som vi låter människor finna sin fristad här. Det är tron på mitt Sverige och det är vad jag kommer att rösta efter nu på söndag. Hur tänker du?

Tidigare inlägg
RSS 2.0