Min Svarta Blogg

 

Jag ligger bredvid Frans i sängen och hör hur hans andetag blir tyngre och tyngre. Han rör sig mindre och mindre och till slut ligger han helt stilla. Han sover nu. Den lilla nappen är på väg att trilla ur munnen och jag drar försiktigt bort hans lugg från pannan.

 

Han fyller snart två år, min lilla kille. För två år sedan låg jag på soffan, tittade på julfilmer och undrade när förlossningen egentligen skulle dra igång. Nu har han funnits i två år och jag älskar livet med honom, och ändå ifrågasätter jag mig själv konstant. Älskar jag att vara mamma tillräckligt mycket? Är jag hemma för lite? Hämtar jag honom från förskolan för sent? Är jag närvarande, leker jag så mycket som man bör, känner han sig tillräckligt älskad? Frågorna tar inte slut.

 

Jag var kanske inte beredd på det konstanta dåliga samvetet som kom med att bli förälder. När han var yngre var det som mest kopplat till amning och om han växte som han skulle. När jag opererat bort gallblåsan och sedan blev deprimerad handlade det om att jag inte var en tillräckligt glad mamma.

 

Nu är det som mest kopplat till om jag jobbar för mycket eller äter middag ute med vänner. Jag vet ju att det som mest sitter i mitt huvud. Jag vet att han somnar tryggt varje kväll och har två föräldrar som älskar honom mer än något annat. Men ändå stillas inte tankarna.

 

Det är verkligen inte lätt att vara vuxen. Vi får försöka vara snälla mot varandra och oss själva så mycket vi kan. Det är i alla fall något som jag ska försöka lära Frans.