Min Svarta Blogg

Vår Isa.

 

I torsdags somnade vår fina lilla Isa in. Allt hände så snabbt. Vi upptäckte i onsdags att hon blödde från underlivet, ringde veterinären och de gissade först på urinvägsinfektion eller urinstenar. Vi fick tid till en klinik i närheten av oss samma kväll och där sa de efter en undersökning att det förmodligen var en livmoderinfektion, de rekommenderade att vi tog oss till djursjukhuset för en mer grundlig undersökning.

 

Sagt och gjort, på torsdagmorgonen ringde jag djursjukhuset Evidensia här i Malmö och de ville att vi skulle åka in akut. Vi åkte in och pratade med en mycket bra och tillmötesgående veterinär, berättade om alla symptom och sedan undrade hon om det var något annat hon borde veta. "Hon har ett blåsljud på hjärtat" svarade jag, "Så när hon opereras måste hon sövas med gas". Veterinären tittade på oss och undrade hur länge hon haft det och konstaterade sedan att vi måste göra ett ultraljud på både livmoder och hjärta. Mest för att konstatera om hon hade livmoderinfektion (som i så fall innebar kastrering) och för att se om blåsljudet på hjärtat hade vuxit bort.

 

Vi var lugna. Kastrering är ju ett standardingrepp på katter. Vi tänkte inte så mycket på hjärtat. Det lilla, lilla hjärtat. Så när veterinären efter ultraljudet kallade in oss och förklarade att blåsljudet hade utvecklats till ett gravt hjärtfel, att hon trots operation och medicinering endast hade 6-12 månader kvar att leva, förstod vi inte riktigt. Hon skulle ju bara kastreras? Vi skulle ju ta med henne hem igen? Hon mådde ju bra? Hon var pigg, glad och lika social som vanligt. Hur hände det här?

 

Jag kommer ihåg att jag fokuserade på en tejprulle som låg på golvet. Veterinären pratade om minst tre olika mediciner och vätskedrivande dagligen, om hjärtsvikt och vatten i lungorna. Jag funderade över hur den där tejprullen hade hamnat på golvet, hur länge har den varit där? Jag antar att man i chockartade händelser försöker fokusera på något konkret för att inte flyta iväg, för att så gott som möjligt stå kvar med fötterna på jorden.

 

Efter att ha diskuterat fram och tillbaka med läkaren, vänt och vridit på alternativen kom vi fram till att det bästa för Isa var att få somna in. Att operation och medicinering skulle frambringa ångest hos henne och att hon sakta skulle tyna bort, bit för bit. Så vi sa adjö till henne den dagen. Höll henne i vår famn en sista gång.

 

Både jag och Dan är väldigt chockade. Det är svårt att förstå hur vi ska gå vidare efter det här. Vår lilla bebis, vår fina lilla bebis. Hon var något av det finaste jag haft i mitt liv och jag älskar henne mer än vad jag egentligen kan förklara. Hon var min bästa vän, min kompanjon, min solstråle. Vi fick sju år med henne och det räckte inte, inte ens i närheten. Vi tar dagen som den kommer nu. Tack för all kärlek.

Åh vad tråkigt. Så himla fin lite kisse. :(
Kram till er <3

Sofie o Dan...
Lilla fina Isa..
Tårarna rinner när jag läser ditt inlägg.
Lider med er..
En familjemedlem har somnat in dock finns ju minnena kvar och vårda dem ömt.....
Ge extra kärlek till Nima det behövs då hon också har sorg...
Vi ses på söndag..
Kram Ingegerd o Bert-Inge

Har svårt att formulera något för vad säger man när inga ord längre räcker till? Känner med er och att förlora en familjemedlem är n av de största sorgerna man upplever i livet. Kan tipsa om texten som en äldre man skrev om att sorg är som vågor. Kanske skönt att få lite igenkänning i text<3 Beklagar verkligen och skickar en massa värme till er!