Min Svarta Blogg

I måndags hade jag ingen aning om vad jag skulle äta och var inte sugen på något. Så då fick det till slut bli vattenmelon och glass, haha. Det är tur att man är vuxen så att man får bestämma helt själv. Längtar tills melonen är lite sötare och man kan köpa en färska svenska bär.

 

 

Något annat som cirkulerar i mitt huvud är att jag ganska ofta får höra att jag är "för snäll". Detta är mest från kompisar just nu, men jag fick även höra det när jag jobbade i byråbranschen. Och vet ni, jag är så trött på det. Jag är så trött på synen att man för att kunna lyckas som kvinna behöver ha "hård hud", "skinn på näsan" och kunna "armbåga sig fram". Varför? Varför är det inte okej att framföra kritik med en lugn, vänlig ton, och varför måste man skrika för att bli hörd?

 

Jag är uppvuxen med en ganska stökig (men kärleksfull) familj. Det var mycket bråk när jag var ung, och bråken startade med eller involverade nästan alltid mig. Detta har fått mig att bli ganska konflikträdd och jag väljer hellre att diskutera fram en kompromissad lösning än vad jag väljer att ta en fight. Om detta är att vara "för snäll", så tycker jag att fler borde vara det. Självklart ska man inte låta sig bli överkörd eller utnyttjad av andra, men det tycker jag inte att jag gör. Jag säger ifrån när jag tycker att det behövs.

 

Jag vet att personerna som säger detta inte menar något illa, men nu har jag hört det så många gånger att det liksom hugger till. För vet ni, ja – jag är snäll. Jag tycker det är VIKTIGT att vara snäll mot mina medmänniskor. Och trots detta är jag bra på mitt jobb, har många nära och fina relationer och är generellt lycklig i livet.

 

Kanske just för att jag är "för snäll".