Vecka 44: Att bli snäll

Efter kejsarsnittet kunde jag inte prata om något annat än det trauma jag precis gått igenom. Jag och Dan gick milslånga promenader och allt jag pratade om var kejsarsnittet. Det var så mörkt och jag kunde inte förstå att det blev som det blev. Läste igenom min journal gång på gång och grät. Efter ett par månader förstod jag att jag inte kunde ha det såhär och började ta tag i det. Bokade in möte med förlossningsläkaren jag hade haft för att få svar på mina frågor och tänkte att nu bearbetar vi detta ordentligt.

Men så fick jag gallblåseinflammation som också ledde till blodförgiftning. Det var som att börja om. All styrka jag byggt upp i kroppen efter kejsarsnittet var borta och jag hade svårt att gå korta promenader. Men jag visste att kroppen behövde tid och jag sa till Dan att nu ska jag göra allt för att inte fastna i mörkret igen. Jag ska fokusera framåt.

Det började lite smått därefter. Jag letade efter en förklaring till varför jag var så orolig i kroppen och kände att jag hela tiden behövde vara på min vakt. Började tittade nitiskt i toaletten efter blod, vägde mig varje dag för att dubbelkolla att jag inte gått ner i vikt och tog tempen flera gånger om dagen för att försäkra mig om att jag inte hade feber. Vissa dagar grät jag bara jag tittade på Frans, för jag var säker på att jag inte skulle få se honom växa upp. Dan pratade om saker vi ska göra när Frans är fem-sex år och allt jag kunde tänka på var om jag kommer leva då. Kanske är det något mer som går sönder i min kropp.

Det blev nattsvart och jag kunde inte ta mig ur det. Jag började i terapi och fick en självhjälpsbok, och fast att tiden gick så hjälpte inget. Jag hittade nya saker konstant. Jag var yr, dålig i magen, ont i ryggen. Allt hade en logisk förklaring, men jag kunde inte se det.

Till slut satte min psykolog ner foten och skrev ut antidepressiva. Vi skulle gjort det mycket tidigare men jag ville inte ta emot hjälpen. Jag ville klara det själv, tills min psykolog sa att jag ska se på detta som att jag gör något hälsosamt för mig själv.

Andra dagen i Paris började de verka ordentligt och det var som att bli snäll i hela kroppen. Som att jag sprungit i motvind i månader och äntligen hittat lä. Stressen och oron i kroppen försvann och jag blev mig själv igen. Började njuta av livet igen.

Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med det här inlägget. Kanske bryta stigmatiseringen kring antidepressiva något? Kanske bara förklara att jag har mått väldigt dåligt men mår bättre nu. Men främst vill jag lyfta att det är så viktigt att ta hjälp när man mår dåligt. Det finns ingen mening att gå igenom det själv. Att ta hjälp är det mest självklara som finns. Livet är för fint och för skört för att gå runt i ständigt mörker.

Var snäll mot dig själv <3


Kommentarer
Postat av: Regina

<3

2022-10-31 @ 11:28:13
URL: http://egoinas.se
Postat av: M

Fint och viktigt skrivet!

2022-10-31 @ 17:02:42
Postat av: Mia

Härligt att du mår bättre. Mår som du när man har ångest. Yrsel och ont. Tagit mina tabletter länge. Men kommit till en läkare som inte bryr sig. Och det gör ju saken värre. Mycket mardrömmar. Hoppas du o söta familjen får en mysig vinter. kram.

2022-10-31 @ 20:23:19
Postat av: Des

Sofie! <3 Fint att läsa att du mår bättre! Och ja, superviktigt att skriva om sånt här!

2022-11-01 @ 01:14:58
Postat av: Isabell

❤️ Starkt och modigt av dig att dela med dig, mot ljusare tider ❤️

2022-11-01 @ 23:33:27
Postat av: Ulrika

Hej!

Vilket håll gick du för att få kontakt med en psykolog? Hörde du av dig till vårdcentralen? Fungerade det bra med den första du träffade?

Jag gick hos kurator när min son dog för tre år sedan. Men sedan slutade hon för 1,5 år sedan och sedan dess har jag inte pratat med någon fast jag nog behöver det. Känns som så stort steg att ta. Men kanske man bara kan höra av sig till sin VC via 1177?

Svar: Jag beklagar verkligen <3Jag hörde av mig till vårdcentralen ja, och sen när jag gått där några gånger gav de mig en remiss vidare :)
Hoppas du också kan få hjälp, jag hade börjat med att höra av mig till VC! <3
Sofie Strandberg

2022-11-08 @ 14:25:47
Postat av: Ulrika

Tack för ditt svar! Ska försöka ta tag i det snart och ta steget att söka hjälp.

2022-11-11 @ 13:45:14

Kommentera inlägget här


Kom ihåg mig?






Trackback
RSS 2.0