Vecka 23: Lägenheten

 
Vi fick inte en bra start, jag och lägenheten. Samma dag som vi skulle hämta nycklarna till den ringde läkaren och berättade att det var dags att koppla bort mammas respirator. De hade gjort allt de kunde och det fanns inget mer att göra. Det bestämdes en tid samma dag och jag ringde Sarah och Niclas och frågade om de kunde passa Frans.
 
Men först behövde vi hämta nycklarna till vår nya lägenhet. Det är så konstigt sånt där. Ens värld vänds upp och ner, men ändå ska man vara praktisk och resonlig. Man vill skrika rakt ut, men istället skriver man på papper som intygar att man har hämtat ut fyra styck nycklar.
 
Dagen efter hjälpte kompisar oss att flytta. Personer som betyder allt för mig. Jag fick lämna mitt i allt för jag kunde inte vara här. Min kropp skrek att jag var på fel ställe, jag behövde vara hos mamma. Vänta vid hennes sida.
 
När allt sedan var över och stormen började lägga sig var det dags för oss att fixa saker i det som nu skulle bli vårt hem. Men saker var sönder. Inte på ett poetiskt symboliskt sätt, utan på riktigt. Saker var sönder i lägenheten. Brandvarnare var inte uppsatta, hyllor i kyl och frys var sönder, ett handfat var sprucket och kökslamporna fungerade inte. Väggar var inte spacklade eller bättringsmålade och en och annan list var sönder. Det är en hyreslägenhet och jag slet i mitt hår. Jag ringde hyresvärden med gråten i halsen och sa att de måste fixa detta. Det fanns absolut 0 % energi kvar hos mig.
 
Men nu börjar vi hitta varandra sakta men säkert, jag och lägenheten. Vissa saker är fortfarande inte helt OK, men det börjar ordna sig. I veckan ska vi sätta upp några fler tavlor och gardiner i vardagsrummet. Hallen börjar bli bra och i sommar ska vi fixa lite mer.
 
Men mest av allt börjar det bli ett hem. Det är inte längre enbart fyra väggar som jag ärvde samtidigt som jag förlorade min mamma. Utan en plats jag trivs att vara på.

Kommentarer

Kommentera inlägget här


Kom ihåg mig?






Trackback
RSS 2.0