Min Svarta Blogg

Jag går längs Isbergsgatan ner mot stan. Marken är dekorerad med gula löv och asfalten är fortfarande mörk efter regnet. Jag har platta skor och det är hårt under trampdynorna, känner vartenda gruskorn jag trampar på. Ljuset är varmt och vinden mjuk.

 

Jag känner det så tydligt idag, hålet i bröstet som inte går att fylla. Pusselbiten som saknas och tomrummet som alltid kommer att finnas där. Jag vet att jag kommer få leva med det, ensamheten som bitit sig fast i ryggraden, letat sig in i märgen och grenar sig ut i fingertopparna. Den som trampar som en bebiselefant i bröstet om nätterna och får mig att skrika ut i mörkret till ingenting.

 

Jag kan oftast hantera det, tar tre djupa andetag och vänder mig snabbt för att somna om innan tankarna börjar snurra som en karusell. Och jag gör allt för att inte förlora mig i den. Yogar och mediterar, springer snabbt snabbt så det blir svårt att andas. Omringar mig med människor, borrar in ansiktet i en mjuk kattpäls och kurar ihop mig i hålan ovanför min mans nyckelben.

 

Men ibland tar den över. Oftast grå, lugna dagar med alldeles för mycket tid att tänka. Först stretar jag emot, men inser sen att det bästa är att bara falla. Ner i det bottenlösa mörkret. För att sedan kravla mig ur och börja om.