Kylan skrämmer mig.
Vad kan jag skriva om ?
Skall jag förklara hur känslorna som fyller min kropp får mitt hjärta att frysa till is?
Eller om det förflutna som gång på gång tar plats i mitt medvetna?
Skall jag förklara hur kylan skrämmer mig?
Hur den får mig att vilja avdunsta allt jag känner till en plats långt härifrån..
Det förflutna, något som jag har raderat ur mitt liv.
Något som gång på gång kommer upp igen, såfort jag hamnar i en liknande situation.
Att bli rädd, att vilja låsa in sig på sitt rum i mörkret tills allting är bortglömt.
Det finns inget som kallas feghet i världen jag lever i, det finns bara rädsla.
Rädsla för att den iskalla kylan skall utsätta mitt hjärta för smärta.
Tveksamheten börjar växa inuti mitt huvud.
Att vilja fly och rädda sig själv börjar bli ett faktum.
Hoppet om att det finns något som kallas lycka börjar försvinna.
Och tusen böner om att skona mitt liv börjar vidta.
Att söka förstående men inte finna något, får rädslan att öka.
Att be om hjälp men bli utelämnad, får smärtan att knacka hårdare på min dörr.
