Sagan tog slut.
Vi sov länge den dagen.
Eller, han sov länge, jag kunde inte.
I mitt huvud kretsade för många tankar.
Men ändå så låg jag där, kände hur han tryckte sin bara kropp gentemot min.
Mitt huvud var begravt i hans stora famn och jag kände lukten av hans väldoftande, lena hud.
Jag tittade på den, för mig hade den alltid varit perfekt.
Perfekt något som jag hade inbillat mig att verkligheten var.
För mig hade verkligheten varit som en saga. En saga som skulle fortsätta i många år och bara kunde sluta lyckligt. Men jag antar att inte alla sagor kan vara långvariga, och att den någon gång måste ta slut.
När jag låg där, granskande hans sovande ansikte, undrade jag om det var sista gången jag skulle få se det.
En del av mig ville slå honom blodig, en annan del ville gå därifrån för att aldrig återvända.
Men jag gjorde ingenting, jag bara låg kvar, granskande hans sovande ansikte.
När jag gick därifrån, gav dörren ifrån sig ett oljud som den aldrig någonsin förr hade gjort.
Högt och ekande.
Den dagen lämnade jag mina minnen, jag lämnade dom där bredvid hans sovande ansikte.
Jag gick för att aldrig återvända.
En del av mig ville vända om, slita upp dörren och kedja fast mig i huset, krävande att få bli älskad.
Den andra delen ville springa därifrån, springa i från smärtan och hoppas att allt bara skulle bli ett vagt minne.
Men jag fortsatte bara gå, och lämnade Huset bakom mig.
Huset, som nu inte har blivit något annat än ett spökhus för mig.
Något som alltid kommer att hemsöka mig i mina drömmar, hoppandes att jag skall komma ihåg.
Jag kände hur jag hatade honom.
Inte för hur han har behandlat mig, inte för att han har sårat mig.
Utan för att han aldrig kommer att älska mig, på det sättet som jag en dag kanske hade kunnat älska honom.
Jag sa att jag inte såg en skymt av marken på många mils avstånd.
Det gjorde jag inte heller, för mig var den osynlig.
Men bara för att den var osynlig, betyder inte det att smällen mot marken inte gjorde lika ont.
Det var värre.
Chocken av att slå mot marken och känslan av att ha slutat falla, gör det hela obeskrivbart.
Jag kämpade mot verkligheten, jag kämpade mot mina tårar.
Men jag dog, jag dog tillsammans med hans känslor.
Han dog med sina ord, de där sista orden jag aldrig igen vill höra.
Sista sidan blev skriven, och det var så Sagan tog slut.
